Grattis Vendela!

Som present till Vendela!

Dikten är egentligen av Ono No Komachi, en kvinnlig japansk diktare från 800-talet.

En gång i drömmen
skymtade bilden förbi
av den jag älskar.
Sedan den gången går jag
alltid hoppfull till vila.

Ashelin la ned pennan och tittade på dikten hon hade skrivit. Hon la ihop sin bok, Silverskedens värdinna Elisa gick fram till henne. ”Önskar ni något annat?” frågade Elisa. Ashelin skakade först på huvudet men tänkte sedan till och sköt över den tomma te koppen. Elisa log och gick och hämtade tekannan. När Elisa hällt upp teet så tittade hon utforskande på Ashelin. ”Du ser ut som du har mycket att fundera på? Var inte mötet med den unga Fiona till er belåtenhet?” Ashelin sa inget utan bara tittade tomt framför sig och sa sedan lite släpande ”det är så mycket nu”. Elisa skrattade till vilket fick Ashelin att rycka till och komma ut ur tankarna. Ashelin blev lite förargade över att Elisa skrattade åt henne men Elisa torkade bara bordet och sa ”när jag först såg fröken Fiona tänkte jag att flickan var en sökare”. Ashline släppte sin irritation och tittade lite frågande på Elisa som satte sig vid bordet. Det var sent på kvällen och natten erövrade Kalandri i en snabb takt och Silverskeden hade redan stängt. Det var därför den skygga Ashelin, Silverskeden ägarinna, satt där inne och drack sitt te. Det fanns inga andra där. Hon skulle precis ta och svarar Elisa när det knackade tyst men bestämt på dörren. Elisa rynkade på pannan och gick för att öppna, där ute stod en man med stiliga åtsittande kläder, vid sidan hade han en enklare dolk. Ashelin såg vem det var och ropade ”du kan släppa in honom.” Elisa släppte in mannen, frågade om han ville ha något och gick för att hämta te och starka drycker. Mannen gick fram till Ashelin och nickade kort och visade honom en plats vid bordet. Mannen satte sig men sa inget, Elisa kom fram med te och ett litet glas med en genomskinlig simmig dryck. Elisa satte sig också vid bordet, Ashelin tog till orda ”vi pratade precis som din bekanta, Fiona. Eller ska jag säga släkting?” Mannen nickade, tog en liten klunk från glaset och sa ”ja det är min släkting”. Efter ytterligare en stunds tystnad så sa mannen ”och vad sa ni om Fiona?”. Elisa som inte var van vid det utforskande hemlighetsmakeriet sa ”å, jag bara konstaterade att hon är en sökande person. Det var i alla fall det intrycket jag fick av henne när vi träffades första gången”. Mannen log och drack en klunk av sitt te, sakta satte han ned koppen. Ashelin sa ”du har varit lite frånvarnade?” Mannen nickade och tittade lite lurigt på henne ”har du saknat mig?”. Ashelin som i vanliga fall har stenkoll på sina känslor och ansiktsuttryck blev tagen på sängen och rodnade men sa förargat ”nej, mest att jag undrade”. Elisa tittade på de båda och reste sig och gick från bordet och började pyssla i köket. Mannen rörde vid Ashelins hand och sa ”jag ville kolla upp Hyxensia”. Ashelin drog inte undan handen utan lät honom röra den ”fann du något intressant där?” Mannen log ”nej, inget som stack ut. En serdan ska visst gifta sig med drottningen, en grav har plundrats i staden Anexo och i samma stad har man drivit ut en grupp kultister från Imaria.” Ashlin tittade mannen djupt i ögonen ”så det gamla vanliga då?” Mannen nickade och tog sin hand och rörde vid hennes kind. Hon log och rodnade mer men lät det hända. Hon satt och njöt av beröringen, hon visste att han på morgonen skulle bege sig, att han inte skulle stanna, att han skulle ha andra men hon nöjt av hans beröring här och nu.

Nerdar hade långsamt börjat vakna och en ryttare på vit häst galopperade ut ur staden till ett gammalt kloster utanför. Väl framme kliver ryttaren av sin vita häst och går in i ruinerna till det gamla klostret. Hans kläder är av senaste och finaste snitt och går i blått, rött och med en lila mantel. Vid hans sida hänger en vacker sabel och hans hår är blont och vackert friserat. Inne i klostret möter han en vacker kvinna i lila. Mannen går fram och tittar på henne ”moder” säger han. Hon ler och svarar ”min son”. ”Du kallade mig” säger mannen vars namn är Roland. Kvinnan vars namn är Mildred nickar ”vissa saker bör man säga öga mot öga”. Roland nickar men svarar inte. Mildred tittar utforskande och så står de båda en stund, en lång stund. Det är som det sker en strid mellan de två, om vem som ska vika sig och säga något först. Till slut orkar inte Roland längre och säger ”vad vill du?” Mildreds ansikte avslöjar inget av den triumf hon känner ”jag vill prata med dig om din väninna, Fiona och hennes syster Alana.” Roland höjer lite på ögonbrynet ”åhh, vadå?”. Mildred tittar allvarligt på honom ”å, inget speciellt. Mera nyfiken om du vet vad den lilla slampan håller på med?”. Roland ser på henne och säger ”hon är ingen slampa”. Han får en snabb replik ”men väl hittade du henne på ett horhus? Ett horhus som dessutom tillhör Hus Dellrikk?” Mildred går lite undan innan hon fortsätter med lite retsam ton ”är hon inkörd av Gigar tror du?”. Roland suckar ”mor, kan du sluta. Hon är en vän och inget annat, hon var en kvinna som jag hjälpte och som blev min vän. Vi har inget annat mellan oss så du behöver inte oroa dig”. Mildred höjer på ögonbrynet, knappt märkbart, ”oroar mig? Varför skulle jag oroa mig?”. Roland rycker på axlarna men säger inget. Han har redan gissat att hans moders verkliga anledning kommer han inte få veta men att det troligen har att göra med Fiona och hennes syster Alana. Istället står han och tittar på Mildred och efter en stund säger han ”du bad mig komma hit för att säga att du tycker Fiona är en slampa? Känns lite onödigt om du frågar mig.” Mildred pillar på den gamla dopskålen i sten ”onödigt?” men säger sedan inget mera. Roland börjar bli irriterad ”ja, exakt”. Mildred säger lite släpande ”du kan väl säga till din ´vän´ att hon och hennes vänner gör saker som man inte bör göra. Det hade varit önskvärt” säger hon och ändrar tonen till någon som har tvivel ”även om det inte är troligt. Att de tänker lite innan de gör.” Roland nickar och säger ”ja, det ska jag framföra.” Han ska precis gå men så tittar han upp på sin mor ”varför ogillar du henne så mycket, förutom att hon är en edlosi?” Mildred tittar på honom ”för att vissa saker inte borde ha skett. Hade bara din fader gjort det han skulle så hade Regina inte varit det bekymmer hon är idag.” Roland ser på Mildred ”på tal om min fader, har du hört av honom? Det var över sju år sedan jag hörde något.” Roland ser att Mildred rycker till, om än bara för en kort stund. Hon samlar sig dock snabbt och säger innan hon glider ut i draperiet ”det är en annan anledning till att jag inte giller Fiona.” sen är hon borta. Roland funderar men går sedan till sin häst och rider ner mot Nerdar och sin blivande hustru, drottningen av Hyxensia.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *