Orolig förälder

Julian tittade på flickan på andra sidan bordet, hon hade varit på hovet en stund. Eller stund och stund tänkte Julian, hennes överbeskyddande moder hade hållit henne kort och ändå satt hon nu här vid hans skrivbord och oroade sig för sitt barn. Julian funderade vad det var med musiker och kvinnor, livet hade inte många gåtor för honom men detta var en sådan. Han tittade på de utlagda korten framför sig, flickan såg nervös ut på andra sidan. Just en fin samling av vandrande katastrofer. ”Vem av dessa fina unga individer är din avkomma?” frågade han. Hon pekade försiktigt på ett av korten, Julian skrev en notering i huvudet att han verkligen måste prata med flickans moder. ”hmm” brummande han lite oroande vilket gjorde henne ännu mera nervös. ”Vad vet du om resten?” frågade han mer för att kolla vad hon visste, själv hade han koll på deras föräldrar, deras släktingar, vart de bodde och var de handlade sina papayor. Hon harklade sig och pekade på det första kortet och sa ”hon är visst en hovdam från Lusari, bra släkt för en edlosi.” Flickan gick igenom kort för kort och Julian konstaterade snabbt att hon verkligen inte hade någon koll. Eller, jo hon hade viss koll men hade en alldeles för naiv inställning, han kanske ändå förstod varför hennes mor höll henne vid hovet. ”Vad är det du är orolig för?” sa han. ”De har massa farliga saker för sig, hamnar i besvärligheter med” hon sökte efter rätt ord ”dåliga personer”. Julia rörde inte en min men inom sig log han, ’dåliga personer’, det var verkligen ungen underdrift. Att man på så kort tid lyckats att ställa till med så mycket var verkligen en bedrift, det måste vara någon ursprunglig som hade satt något i rörelse tänkte han. ”Är du rädd att någon dålig ska skada din avkomma?” frågade han. Flickan nickade ”och hennes fader?” fortsatt han. ”Han vet inget” svarade hon lite för snabbt och alltså vet han mycket väl tänkte Julian. ”Så du kan inte be honom om barnvakt?” sa han vilket fick flickan att skratta till lite obetänksamt ”barnvakt” fnittrade hon men rättade snabbt till sig efter Julians blick. ”Nej, eftersom han inte vet om sitt barn” sa hon allvarsamt men undvek ögonkontakt. ”Som du förstår har jag svårt att styra över saker i Kalandri där ditt barn befinner sig även om jag kan ha åsikter om sällskapet ifråga.” Flickan nickade lite nedslaget och sa ”de letar efter saker som man inte ska leta efter, säger mor”. Julian log ”då är det säkert så men samtidigt upptäcker de mycket” han tittade på flickan ”och livet är ju inte riskfritt”. Flickan tittade ut genom hans fönster, ute sken solen det var en varm skön dag. ”Jag vill bara att mitt barn är försiktigt” sa hon. ”Det vill vi alla och ändå måste de ramla för att lära sig gå” svarade han lugnt. Hon tittade på honom ”är inte du orolig för ditt barnbarn?” Julian rörde inte en min, hennes mor hade så klart skvallrat, eller någon annan av tanterna. Han suckade inombords och sa ”jag tänker han kommer klara sig för han är så ovetande om allt, det farliga blir väl när han börjar förstå saker men hans moder håller koll tänker jag.” Hon samlade ihop korten och sa innan hon reste sig ”kommer du gå på hans bröllop?”. Julian log ”kanske inte som jag”. Flickan rynkade pannan men sa inget och gick ut. Julian hällde upp ett stort glas vin och funderade högt för sig själv ”kanske är det musikernas fingerfärdighet som lockar?”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *