Önskemål

Efter önskemål från Mia

Remmica överblickade ihop packandet av allt, hennes son Roven kom fram och sa ”nöjd?”. Remmica verkade vara i djupa tankar men ryckte ändå på axlarna och svarade ”beror på vad du menar?”. Roven tittade på sin mor ”med min brors giftermål så klart?”. Remmica tittade på honom frågande och sedan hann tankarna ifatt henne ”åh, det” var allt hon svarade. Roven såg lite förargade ut ”menar du att du ska bygga ett enormt sommarhus och ordnat denna skrytfast bara för ´åh, det´?”. Remmica tittade på honom ”sommarhuset har jag funderat länge på så om min son och hans fru bor där ibland gör mig inget och festen var välinvesterade pengar tänker jag”. Roven såg lite frågande ut ”så du tänker att min bror gjorde rätt?”. Remmica tillät sig skratta till ”ja, så klart. Han gör ju det som jag ville han skulle göra.” hon log lite för sig själv ”bara att prata med Kree och påminna henne om att min oborstade son med lika mycket charm som en kvast skulle ligga och svettas på hennes barnbarn under natten, bara det var värt allt.” Roven suckade men valde att inte kommentera det mera och skulle precis gå vidare när Remmica sa ”såg du hur Sabina?”. Roven rykte på axlarna ”hon var väl sitt vanliga odrägliga jag?”. Remmica log ”men jag såg”. Roven suckade och sa ”jag ger mig av, ta kontakt om det är något” men han fick ingen respons av Remmica som fortsatte sina tankar medan Roven gick därifrån.

Kung Aetan var nöjd och satt och tittade ut över staden med ett glas med vin i handen. Han rykte till när personen han hörde en lätt harkling bakom sig. ”Åh, du” sa han till Crorr som log och svarade ”åh, bara jag”. Crorr sa inget mera utan stod bara jämte kungen och tittade ut över staden. Aetan sa till slut ”är det över nu?”. Crorr skrockade ”vad tror du själv?”. Aetan suckade ”nej, det tar aldrig slut. Det är lite sorgligt känner jag”. Crorr svarade först inte men efter en stund så sa han ”varför sorgligt? De tär väl så livet är? Oftast jobbigt och med lugna stunder där mellan”. Aetan tittade på honom ”men för dig, din syster och min dotter Brianna? Är det samma för er?”. Crorr lät sig se lite förvånad ut ”så klart det är, skillnaden är väl att vi oftast har större, farligare och fler fiender som vill förpesta ens liv. Ibland önskar jag att jag bara var en vanlig” han drog på ordet ”kung”. Crorr sneglade på Aetan men denna reagerade inte på vanlig ordet. Crorr fortsatte ”som hade mest bekymmer emd svältande bönder, grevar som är arga över skatterna och uppretade baronen som inte fick sina söner bortgifta med de som de önskade.” Aetan skrattade till ”mitt liv i kort sammanfattning.” Var nöjd” sa Crorr ”du har gift bort din ena dotter med en bra greve och dina söner är på gång att skaffa sig livskamrater, det är fred i ditt rike och framtiden ser ljus ut. Passa på och njut av den lugna stunden, nya stormar kommer tids nog”. ”Ja, kanske det” svarade Aetan ”kommer man klara nästa storm?”. Crorr ryckte på axlarna ”det vet man först efteråt”. Sen tog Crorr ett glas med vin och skålade med kungen över Lusari medan solen gick ned.

Julian tittade på ansökan, han log och sedan satte han sin stora godkännande stämpel på dokumentet och sa ”låt oss mötas som två rävar bara kan mötas”.

Det var natten efter hennes bröllop. Rakel funderade på vad som var mest exalterande, bröllopet, att få gå i den värld som hon bara hade hört talas om ryktesvägen Draperiet eller första natten med sin make och den erfarenheten. Det knackade på dörren, hennes kammarjungfru kom in, en ny flicka, men så hade nästan allt tjänstefolk bytts ut på order av kungen. En säkerhetsåtgärd hette det, ”psst” sa Rakel för sig själv. Rakel fick sitt hår kammat, de skulle visst vidare till ett annat bröllop. Egentligen hade hon lust att dansa av upphetsning men det hade inte varit värdigt en dam som hon. Hon såg i spegeln att kammarjungfrun ville fråga något så hon gjorde en min att det var tillåtet att fråga. Flickan såg förlägen ut men sa sedan ”hur var det? Hur var han?”. Rakel tittade på flickan och sa ”det var en väldigt privat fråga, ehh, vad heter du?” Flickan tittade ned och rodnade ”Elin, frun. Jag heter Elin”. Rakel log och sa igen ”det var en väldigt privat fråga, Elin”. Elins färg blev tydligare ”förlåt frun, det var inte min sak att fråga er”. Efter en stund sa Rakel dock ”men han visste var saker var placerade, om jag säger så”. Elin hade svårt att sluta fnittra men sa efter en stund vid slutet ”vart kommer han ifrån, er make. Är han från en fin familj?”. Rakel skulle precis svara när det slog henne att hon inte visste. Hon sa till slut ”så klart han är”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.