Nattliga besök

Ismila var ledsen men ändå stolt, hon kände en viss glädje över att se sin syster ge sin förbenade make en rak höger. Det kändes rätt och bra efter…allt. Hon gick till sitt rum, hennes make hade åter vanan att bege sig ner till Merin och flickorna i hamnen. Hon funderade vad flickorna där gav honom som hon inte kunde ge, förutom rejäl klåda. Den sista tanken fick henne att le. Hennes syster sov gott i sitt rum men de två andra flickorna och någonstans fanns den lilla märkliga mannen som de kallade för Tyrian. Hon konstaterade att han inte hade en aning om hur man betedde sig, vilket var avslappnande på något sätt. Hon öppnade dörren till sitt rum och en kall vind blåste lätt genom slottet. Det var tyst men en bit bort lyste det under dörren som varit Reginas gemak. Hon funderade och gick sedan bort och knackade på. Efter en stunds tystnad kände hon på dörren. Det verkade tomt, en brasa brann i eldstaden men sängen var tom. Hon gick in och först när hon kom in i rummet blev hon medveten om en man som satt en bit bort på en stol i hörnet. Vid stolen fanns en liten tavla. Ismila kände igen tavlan ”den svarta damen”, hon tyckte inte om den. Den fanns på vinden, hon undrade varför den var i Reginas rum? Hon tittade på mannen men han rörde sig inte. På ett litet bord vid stolen fanns en liten flaska och en större dolk. ”Har min ärade make sänd dig för att döda mig?” sa hon. Mannen visade med handen att hon skulle stänga dörren. Ismila gjorde så och vände sig om mot mannen igen. Hon kände konstigt nog ingen rädsla ”vem är du?” sa hon. ”Spelar mitt namn någon roll?” svarade mannen med lugn stämma. ”Jag tänker att jag förtjänar att veta vem som döda mig.” svarade hon lugnt tillbaka. Mannen log ”det är förvisso sant att jag är här för att döda någon men inte dig”. Isimila rynkade pannan ”vem är det som ska dö?”. Mannen tittade på henne ”inte vem utan vilka”. ”Ska du döda flera?” sa hon. ”Han skakade knappt märkbart på huvudet ”jag ska bara döda en, din make” han tystnade och lät orden sjunka in hos henne ”den andra som kommer dö är din kammarjungfru, fröken Binna.” Ismila tittade på honom ”ditt namn?”. Han tittade på henne ”Travian Steel är mitt namn, jag är den som jagar kultister och gör slut på deras liv, och jag är förbaskat bra på det”. Hon studerade honom men det verkade som han talade sanning. ”Är min man en kultist?” sa hon efter en stund. ”Det har du nog vetat om länge, eller hur? Du har sett tecknen men inte velat tro på dem. Inte erkänt dem för dig själv. Men jag tror du har sett vargpojkens statyetter i hans rum. Caborn, avundets mästare.” Han lät orden sjunka in men Isimila nickade och en tår rann ned för hennes kind. Han fortsatte ”det förklarar ju varför hans äldre bror plötsligt dog, eller hur? Men det har du väl också vetat men inte erkänt?” Ismila höll på att gå sönder men hon höll ihop sig även om hon hade lust att skrika rakt ut i smärta. Efter en stunds tystnad hade hon samlat sig och tittade på Travian som lugnt satt kvar. ”och Binna?” sa hon. Travian reste sig och tog dolken och den lilla flaskan och gick mot henne. Han gick till bordet vid sängen och drog fram en bok. Ismila kände igen boken, den handlade om örtmediciner. Han slog upp en sida där som visade örten Kärnlilja men som bland kvinnor i Lovriska riket kallades för ”fosterbane”. Man kunde göra ett extrakt av de vita blombladen, man fick då en djupt mörkblå vätska. Denna smakade och luktade ungefär som söta rosor blandat med mögligt bröd. Hon visste att kvinnor blandade det med surt vin för att dölja smaken. Travina gav henne den lilla flaskan som var halvfylld med en mörkblå vätska ”jag hittade den hos Binna” sa han och la sedan dolken på sängen. ”Binna är från Hyxensia” sa han ”där födde Regina båda sina döttrar. Det vet jag eftersom jag har jagat henne länge nu”. Sedan gick han ut ur rummet och ned mot staden. Ismila stod som frusen i rummet. Tankarna flög igenom hennes huvud. Hon mindes hur hon brukade dricka ett litet glas surt vin på inrådan av Binna. Hon mindes sina fem missfall, hon mindes smärtan, hon mindes sin makes ord, hans slag för hennes misslyckande att föda honom söner. Hon tog dolken och gick som i trans till tjänstebostäderna. Binna hade ett eget litet rum som kammarjungfru till grevens fru. Binna låg där och sov, Ismila höjde dolken och högg besinningslöst mot henne, när hon efter en stund kom till sans var väggarna röda och allt som var kvar av Binna var en massa blod på de vita kläderna. Ismila började gråta och tappade dolken och staplade ut från rummet. Hon möttes av andra tjänare, någon skrek när de såg allt blod i rummet och på Ismila. Man förde undan henne till hennes syster men placerade vakter utanför. Man skickade ner budbärare till Merin för att hämta Ismilas make. Tyvärr hade han blivit rånmördad i fyllan efter en vistelse på ett glädjehus. Sandolvian, son till greve Berdius av Merin dog ensam med ansiktet nere i leran och med halsen avskuren.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.