När Finola och Dave till skolan såg man fortfarande spåren av attacken och det fanns flera vagnar bär eleverna packade in sina saker. Eleverna var samlade, tysta. Någon grät, några kramades, de flesta var tysta. De gick in och gick upp till rektorn Ankharet som satt tillsammans med vice rektorn Bathild och skickade brev. Rektorn suckade när han såg vem som kom in. Dave log och gick över rummet och satte sig på en stol vid det stora skrivbordet där Ankharet och Bathild satt. Bathild tittade på Dave med en irriterad blick, något som Dave antingen inte förstod eller brydde sig om. Finola satte sig på en fåtölj en bit bort. Ankharet tittade på Dave och sa med trött röst ”skolan här i Vorlam har funnits i snart 300 år för att ena adeln och för att skapa de bästa förutsättningarna för deras barn.” Dave sa inget utan lät Ankharet fortsätta. ”Och nu under mitt ledarskap tvingas vi avbryta en termin och skicka hem eleverna och enbart Zanon vet om eller när vi får öppna skolan igen” han såg strängt på Dave och sedan lika strängt på Finola ”troligen för att era skyddslingar gjort att demoner och okända soldater stred eller gjorde upp på skolan. Högst troligen ville de skada eller döda flera av eleverna.” Ankharet var nästan alltid en mycket lugn och stabil man men hans röst blev högre och brast nästan när han sa ”och detta för att ni krävde” han slog näven i bordet ”att era skyddslingar skulle gå tillsammans i skolan.” Bathild tog i Ankharets arm och lugnade ner honom. Dave satt lugnt kvar i stolen, Finola lika så. Ankharet lutade sig tillbaka och lät Dave börja prata som sa ”för över 300 år sedan skapades våra ordnar med ett syfte, att vaka över speciella barn och när tiden var inne placera dem i hem som var trygga och stabila och där de skulle få god omsorg och utbildningen. På den tiden var läskunnigheten även bland adeln ganska dålig. Man beslöt därför tidigt att grunda en skola där barnen kunde skolas in och få en god grund. Man beslöt även att när det var dags skulle man placera ut barnen i adelsfamiljer, barnen skulle ersätta andra barn i familjerna och de skulle växa upp med namn och titel.” Han tystnade och såg på Ankharet och Bathild. Finola reste sig och fortsatte ”över tid skulle skolan visa sig bli en viktig institution som kittade samman adeln och som bidrog till att Grenivien trots allt är ett stabilt land som stått emot yttre påverkan mycket länge. Genom åren har man utökat sitt inflytande och makt. ” Hon tystnade och såg på dem och sa ”det är något som kommer fortsätta även om det just nu är på paus.” Bathild muttrade ”det kan bli en lång paus är jag rädd för.” Finola skakade på huvudet och sa ”nej, det behöver inte bli det. De flesta familjer förstår nyttan av skolan, min gissning är att redan efter 1–2 år kommer skolan dra i gång igen, det är vår plan i alla fall”. Ankharet reste sig och sa med arg och skarp röst ”plan? Var det er plan att demoner skulle anfalla vår skola, att en vice rektor skulle bli mördad, att en drake skulle krascha utan för skolan, att man skulle anfalla vår kyrka? Är det en ´plan´” Dave harklade sig och Ankharet satte sig igen på stolen. Dave tog till orda ”vi hade hoppats att de speciella eleverna skulle förbli dolda under alla fem terminer men förstår nu att skolan redan har infiltrerats av deras fiender. De händelser som du nämner är utanför vår kontroll” han tystnade. Bethild såg fundersam ut och sa ”men varför satta ni barnen i adelsfamiljer?” Finola sa ”man funderade mycket över detta men kom fram till att säkraste platsen att växa upp och få de bästa förutsättningarna var i adelsfamiljer.” Hon tystnade en stund och sa sen ”världen är en farlig plats”. ”Och nu då?” sa Ankharet. Dave ryckte på axlarna ”nu får de klara sig på egen hand vilket de har goda förutsättningar att klara sig.” Bethild såg på honom med lite förfärad blick och sa ”de är 16 år gamla!”. Finola skrattade till ”var det inte elev” hon funderade ”Haderius Arter, som skickades in som soldat i kriget i väst? Kan han klara det kan väl dom klara sig?” Ankharet suckade och sa ”ja men de har även fiender som verkar outtröttliga i sin jakt efter dem.” ”Sant” svarade Dave ”men de har även krafter som vi inte förstår och det finns även de som skyddar dem och vakar över dem, mer än de är medvetna om.” Bathild sa ”du syfta på er själva?” Dave skakade på huvudet ”nej, andra” han tystnade ”jag tror det är deras släktingar om jag fattat allt rätt.” Ankharet funderade och sa sedan ”är de en sorts gudar?” Dave och Finola skrattade till och Finola sa ”nej, det tror jag inte men de kommer från en eller två familjer som besitter” hon drog på ordet ”förmågor”. Dave och Finola reste sig och sa ”vi önskar er lycka till och adjö.” Ankharet vinkade trött och såg när de gick.