Juane satt och tittade ut, just idag regnade det. Som vanligt satt hon och tecknade i sin bok. Hon funderade på Deanor, var hon kär i honom? Hur vet man det, tänkte hon. Hon funderade, regnet föll stilla utanför. Där borta vid kyrkan på tornet satt Daphnes stora svart örn, som ett olycksbådande tecken på något, vad visste hon inte. Hon bläddrade i sin bok, hon såg alla som djur som representerade människor som hon mött. Hon hade alltid tecknat människor som olika sorters djur, varför visste hon inte. Basten gick förbi, hon la över boken med sina teckningar med boken om de grammatiska reglerna för Greniviskan som de hade som läxa. Hon hade de flesta på skolan som olika djur men inte honom, hon hade dock inte funderat så mycket på det. Till hennes förskräckelse stannade han vid hennes bord. ”Fröken Tully” sa han. ”Lärare Gombert” svarade hon utan att titta honom i ögonen. ”Ni är flitig” sa han med sin märkliga dialekt ”det är bra och nyttigt för en flicka att vara det”. Hon ville fråga ’varför då?’ men tordes inte utan nickade tyst. Hon tittade ned i boken, han gick inte utan stod kvar. Hon sneglade på honom och såg att han stirrade ut i regnet på den enorma örnen på kyrkan. Varför går han inte, tänkte hon. Hon försökte koncenterara sig men han stod kvar som om han frusit fast vid hennes bord. Hon harkade sig försiktigt vilket verkade väcka honom ur hans tankar. Han tittade mot henne och just då såg honom som ett djur. Det var en märklig hund liknande djur, kroppen var kompakt, pälsen lite tovig med fläckar, huvudet bastant och svansen smal och ganska kort och den hade ett skrattande läte. ”Fröken Tully” sa han och hon log, ”Lärare Gombert” sa hon nästan per automatik. Han fortsatte ”jag har noterat att du visat intresse för unge herr Roller, Deanor?”. ”Åhh” sa hon ”det är inget allvarligt”. ”Nej, inte än” svarade han snabbt och strängt. ”Din fader, är inte det Ruan Tully? Tog inte han din moders namn?”. Hon nickade och sa ”ja, han hette något annat innan han äktade min moder”. Han bara hummade, ”från Alcert” om jag inte har fel?” Juane nickade, ”ja det stämmer”. Tankarna for genom hennes huvud, hur visste han allt detta? Hennes fader pratade aldrig om sitt ursprung eller var han kom ifrån. ”Vad var det han hette innan, din fader?” sa Basten lite förstrött. Hon tittade på det djur som stod framför henne, skrattande och ömsom skällande, ”han hette Phothasson”. Han log ”ovanligt namn” sen gick han. Hennes ögon fylldes av tårar, hon visste inte varför. Det slutade regna och örnen bredde ut sina vingar och lämnade kyrkan för jakt.