Det var den sista dagen, dag 30, i Hiemsduo i år 1724, nästa dag skulle vara den första Hosdagen i Hiemstrubus. Det var en ganska vanlig dag i Grenivien.
Löjtnant Herman Spantman drillade sina soldater, det skulle marschera för sin drottning och för Wildstram. Alla skulle se och imponeras, det var vad Herman hoppades på i alla fall. Han skrek ut sina order, ”höger”, ”vänster”, ”halt” osv. Så småningom var han nöjd och lät sina nästan 100 man starka skyttar vila innan eftermiddagens skjutträning skulle börja. Vid officers tältet möttes han av överste Kees Jutten men två yngre män, troligen från adelsfamiljen Wildstram. Herman gjorde honnör och Kees viftade tillbaka med handen. ”Fina rekryter ni har” sa Kees. Herman sträckte på sig och tackade. Kees visade inom i tältet och bjöd honom att sitta. ”Drottningen kommer bli stolt” sa Herman, Kees bara nickade som svar. Middagen dukades fram, de två yngre männen avvek sedan strax efteråt till sina grupper. Herman tittade på Kees som såg att han ville något och sa ”ut med det”. Herman harklade sig, ”överste, jag har fått information om att vi enbart ska vara 5 grupper som ska paradera för drottningen” Kees tittade på honom och sa ”ja?”. Herman kände sig lite obekväm ”men jag vet flera av mina vänner som säger att även de tränar för uppvisningen med sina män och även de ska sammanstråla samma datum som oss. Ett snabbt överslag säger mig att det mer eller mindre är halva armén av Wildstram som kommer åka.” Han tog en paus men Kees gjorde ingen ansats för att säga emot, hindra eller visa vad han tyckte om det som Herman sa. Herman blev lite osäker men tog mod till sig och fortsatte ”så min fråga är egentligen. Vad kommer baronerna i Arter säga när vi stiger iland med så mycket soldater för en uppvisning?” Kees studerade honom, tände sin pipa och lät den söta tobaksdoften sprida sig i tältet. Sen sa han ”jag tänker att löjtnanten bör hålla sina tankar för sig själv. Wildstram kommer komma med 500 man, varken mer eller mindre men uppdelade på ovanligt många skepp.” Kees tittade på Herman med allvarlig blick och sa ”och vad gäller lokala baroner så har jag hört att även om baronen av Kret är en Arter är hans hustru en Blake.” Han gjorde en paus och sa sen ”så jag tänker att löjtnanten ska lägga mera tid på bajonett- och skjutträning är att marschera i snygga led. Vem vet det kanske kan visa sig vara klokt i slutändan?” Herman lyssnade reste sig och sa ”överste får ursäkta men jag måste låta mina män träna upp sitt skytte i stressande situationer.” Kees nickade och Herman lämnade tältet.
Han vaknade med ett ryck och satte sig upp, ute hade solens första strålar börjat visa sig. Det som väckte honom var att det bultade på dörren. Hans hustru drog täcket över huvudet. ”Ja” sa han, dörren öppnades och in kom hans närmaste man Luiz Tavars in. Det var uppenbart att Luiz var exalterad, men för en gångs skull inte med dåliga besked verkade det som. ”Slottsmästare Jakov Gravstone, en spejare har återkommit och säger att en armé från Roller brutit igenom fiendens linjer runt Sommarvind. Jakov såg allvarligt på Luiz och reste sig sedan. Belägringen hade gjort att han gått ned nästan 15 kg och han var nu ganska smal, trots det hade Jakov blivit mera en man än den yngling han var när han kom för över ett år sedan. Mycket hade hänt, han hade gift sig, han hade blivit befälhavare över borgen Sommarvind, han hade stått längs muren och stridigt med sina män, släpat undan sina sårade kamrater och kämpat mot de svarta som aldrig tycktes ge upp. Nu gick han snabbt bort till sina kläder, drog på sig rustning och svärd och följde med Luiz. Innan han stängde dörren tittade han på sina Linda, hans hustru och hon sa ”var försiktigt”. Han nickade och gick, de hade knappt hunnit till spejaren förrän man hörde trumpeterna ljuda över skogen. Jakov hade aldrig blivit så lättad över ljudet från mässingstrumpeterna från Roller som denna dag. Ett års belägring, där han förlorat över halva sin styrka, hade utsatts för svält, sjukdomar och ständiga anfall var över.
Draken flög ned mot skogen och landade framför räven. Räven såg förskräckt ut och var kvick på att gömma sig bakom ett träd men då draken inte gjorde något hotfullt så klev han fram. Draken studerade räven som beslutade att studera draken, liksom för att göra det samma. Räven kunde dock inte förstå hur drottning Ekorre inte kunde vara rädd för den väldiga draken. Men, tänkte räven, drottning ekorre var trots allt just drottning över Ellisophia. ”Mäster räv” mullrade draken. ”Mäster Drake” sa räven så gott han kunde utan att darra för mycket på rösten. ”En fråga har jag lust att ställa dig.” sa draken och räven nickade. ”Finns du eller är du bara här för att hon som kallar sig för Ekorre tänker dig?”. Räven såg fundersam ut ”jag tänker, alltså finns jag” sa han till slut. ”Hmmrph” sa draken som fortsatte ”men finns du egentligen? Du kan ju inte lämna hennes tankar?” Räven såg förvirrad ut och sa ”drottningen är min värld och jag lever för henne, men min värld är lika levande som den värld som du kom ifrån.” Räven funderade och fortsatte ”kanske fungerade den på ett annat sätt men vem vet vilket som är rätt sätt?” Draken sa igen ett ”hmmrph” och verkade både nöjd och missnöjd över svaret. Sedan bredde draken ut sina vingar och flög bort, mäster räv satte sig mot ett träd och pustade ut.
Haderius Arter hade haft vakten hade natten. Han var trött men visste vad det kunde innebära att somna på sina post. I bästa fall fick han ta emot spö och bestraffning av officerarna, i värsta fall fick han sin hals avskuren av mördare i natten. De var nära Sommarvind nu, de hade trott att borgen var fallen sedan länge men förstod att den var belägrad. Anacleto hade varit förundrad över att det fanns överlevande där överhuvudtaget. De första strålarna från solen började synas, det var denna tid som var farligast. Haderius beundrade motvilligt dessa svarta. De var kloka och använde alla sina resurser maximalt och på effektivast sätt. Så en kvist om knackade, Haderius kisade ut i mörkret sedan kastade han sig bakom trädet och undvek pilen som borrade sig in i trädet bakom. Han kastade sig på mässingshornet och blåste för kung, fosterland och för sin älskade Flory som han alltid på något sätt hade i sina tankar. Lägret var snabbt på fötter och när de första soldaterna kom ut stod Haderius och två av hans kamrater redo att möta fienden som rustade mot dem. Han inväntade och avlossade pistolen och det kompakta muskelpaketet som kallades dör en demon, föll. Sedan drog han sin värja och parerade ett enormt svärd, paraden nästan bedövade hela hans arm. Demonen vrålade och stank och högg mot honom men han rullade undan. Sen small det till från lägret och demonen föll bakåt. Striden var kort och intensiv och snabbt slog man tillbaka demonerna. Bara en av hans kamrater klarade sig, den andra hade fått sitt huvud krossat. Anacleto gick fram och beordrade lägret att göra sig redo för ett motanfall. ”Mina vänner, mina soldater!” skrek han ”Sommarvind ligger framför oss och idag är den dag som vi befriar det!”. Männen skrek och sedan gick man till anfall och blåste i mässingshornen.
Örnen var inte mycket till tänkare men den gillade den rödhåriga flickan, det fanns något ärligt och vilt över henne. Örnen gillade inte mannen med hudbeklädnaden, varför visste örnen inte men kanske för att en jägare inte giller en annan jägare. Örnen funderade inte utan flög och var åter på jakt, det fanns små vita fluffiga saker borta på en äng, köttet var friskt och gott men det fanns arga tvåbenta saker där som viftade när den tog de små vita fluffiga sakerna. Örnen förstod inte varför.