Han blundade och öppnade långsamt ögonlocken som om det skulle ha ändrat resultatet men det var det samma. Han suckade, han hade ställd en enkel fråga efter en märklig dröm han hade haft. Vilket hjärta längtar den svarta korpen efter? Han ville eller kunde knappt tro sina kort men ändå var det tyvärr sällan korten som hade fel, det svåra var så klart att tyda dem. Han hade varit med sin vän ganska länge nu på världen Leinad, det var trots allt en ganska behaglig värld och deras tillvaro i Maltzinska riket var behaglig och utan större bekymmer. Men nu började det bli bekymmer, det skramlades ganska mycket med vapen från olika delar av landet, drottningen satt inte alls säkert även om hon själv inte förstod det. Som om inte det var nog hade hans moder kommit och hälsat på honom. Han älskade sin moder men ville inte träffa henne så ofta och inte spendera mera tid än nödvändigt med henne. Hon hade ställt en massa frågor om släktingar och om han hade mött några unga Serdan eller Edlosi. Han hade svarat undvikande men var inte så säker på att hans vän hade varit lika otydlig. Hans väns flickvän, Amanda Mountbatten, hade lyssnat med stora öron hade han förstått. Han samlade ihop korten igen, stannade upp på en bild, en ung flicka som han av någon anledning hade ritat en ekorre i bakgrunden på. Han log, blundade och la sedan bort kortet, för komplicerat tänkte han. Det knackade på dörren och hans vän Thomas kom in, ”stör jag?” sa han. Merlin skakade på huvudet och bjöd sin vän att slå sig ner. Merlin såg på lång väg att det var något som irriterade Thomas. ”Vad är det” sa han vänligt. Thomas drog på svarat ”jo, du vet när din moder kom”. ”Ja” sa Merlin och studerade honom, Thomas fortsatte lite tveksamt ”det kan vara så att hon fick mig att berätta lite om de unga gästerna som besökte drottningen för en tid sedan”. Han såg ytterst besvärad ut, vilket roade Merlin. ”Det är ingen fara” sa Merlin ”min moder har en tendens att dra ut det hon vill veta ur folk”. Thomas verkade pusta ut och Merlin fortsatte ”vet du varför hon var intresserad?”. Thomas ryckte på axlarna ”tja, något om ättling till Rienna, tror jag”. Merlin såg på sin vän ”men Thomas. Nog noterade du hur en av flickorna i sällskapet från Grenivien var lik den vita fågeln?” Thomas var lite besvärad ”asch du vet att jag är så dålig på sådant, dessutom har jag bara träffat henne vid ett få tal tillfällen.” Merlin såg lite förebådande på honom vilket fick honom att skruva på sig ”ja, och kanske fick vi ihop en natt eller två.” Han såg väldigt skyldig ut, Merlin log och sa ”du behöver inte be om ursäkt till mig”. Thomas ryckte på axlarna och ursäktade sig och gick. Merlin satt kvar och funderade på nötter till ekorrar.