Hon la korten men det gav inget vilket gjorde henne orolig. Det fanns vissa kort som hon medvetet hade valt bort, som hon inte ens ville röra vid. Speciellt ett kort ville hon inte röra vid, med det fanns där ändå alltid, i närheten. Hon öppnade lådan med de mer ”farliga” korten, där fanns flera av hennes syskon. Hon tog fram det kortet hon hade tänkt på och blandade in det i leken och ställde igen samma fråga och la ut korten. Hon stirrade på resultatet en stund, funderade och ringde sedan i klockan så att en tjänarinna kom. ”Jag vill att hela personalen samlas på rad i stora salen” sa hon kort. Hennes tjänsteflicka gjorde stora ögon men neg och gick. Efter en stund så gick hon själv ned till stora salen och där stod så alla på rad. Hon ställde sig framför dem och sa ”jag vill att ni alla funderar om ni de senaste 30 dagarna har träffat någon främling och pratat med denna om mig och det jag har gjort”. Hon studerade dem noga, en av dem, en ganska ny flicka hade en liten ryckning i ena mungipan. Ingen sa något men hon var redan på väg mot flickan. ”Vad heter ni?” sa hon. ”Everlyn, frun” svarade hon med lätt darr på rösten. Hon log och tog tag om Everlyns hals och började söka igenom hennes sinne. Hennes värsta farhågor besannades, en man troligen en agent, hade charmat henne och lurat ut saker. Det var kanske 20 dagar sedan. Hon släppte taget, flickan föll ihop. ”ni vet mina regler” sa hon till sitt tjänstefolk ”ni får inte prata om det ni ser och hör här för någon annan”. För det får ni betydligt mera betalt än andra tjänstefolk.” Hon pekade på två vakter och sa ”ta ned henne cellen så får jag bestämma senare vad jag ska hitta på med henne. Ni övriga kan gå till era sysslor” sen gick hon. Hon gick tillbaka till sina kort, muttrande. Väl tillbaka letade hon upp ett antal kort, de flesta på män eller kvinnor i någon form av rustning. Hon stirrade på dem och tog sedan ett kort av en blond man med blåa ögon och med ett gyllene lejon på sin tunika. Hon försökte ta kontakt men det fanns inget. Hon muttrade igen, gick bort till bordet och satte sig att rita. Efter några timmar hade hon en skiss som föreställde hur han enligt rapporter såg ut nu, i alla fall hoppades hon det. Hon tog ny kontakt, kontakten var svag men någon svarade ”bror” sa hon ”syster” svarade han. ”Kan vi prata öga mot öga?” sa hon. Han skrattade lågt och sa ”vart?”. Hon funderade och sa ”i Kelenis öarnas huvudstad finns ett värdshus som heter Blå draken, ska vi ses där?” Han sa ”jag känner till stället. Vi ses där om två timmar men inga dumheter.” Hon skrattade ”du vet väl att du kan lite på mig?”. Han la på och hon förberedde sig för det värsta, det måste man när man ska träffa sina syskon. Två timmar senare satt hon inne på den Blå draken, strategiskt i hörnet men minst fyra olika flyktvägar redo plus en överlagrad formel i nödfall. Han kom in, så som han var på kortet hon hade ritat. Han tittade runt omkring och gick fram men innan han kom ända fram höjde hon handen, hans hand tog genast svärdet. ”Jag är obeväpnad” sa hon. ”Du är aldrig obeväpnad” svarade han. Hon log och bjöd honom sitt, han satte sig ett bord bort. ”Vad vill du?” sa han. ”Rakt på sak” svarade hon ”bra, jag behöver din hjälp.” Han skrattade rått ”eller hur” sa han sarkastiskt. Hon såg irriterat på honom ”ja, tro det eller ej”. Han lugnade ned sig och sa ”med vad, ett svärd extra då, eller?” Hon nickade och han fortsatte ”varför skulle jag göra det?”. Hon tog fram två kort ur lådan och visade honom, båda visade två unga kvinnor men de vara mycket olika men båda hade ett sorts mörker och galenskap över sig. Han blev mera allvarlig ”vad är det du vill ha hjälp med”. Hon log och berättade, han lyssnade och var sedan tyst en stund innan han svarade ”jag behöver någon dag för att förbereda mig och mitt folk.” Hon nickade, han fortsatte ”tar du oss dit?” Hon nickade och sa ”vart möts vi upp?”. ”Här utanför om tre dagar” sen reste han sig och gick. Hon blundade och hoppades att de hade tre dagar.