Juane Tully såg hur Vorlams hamn blev allt mindre, skeppet hon åkte på skulle följa kusten österut och sedan söder längs den Alcertiska kusten. Hennes mål var att åka hem, alla på skolan hade blivit tillsagda att ge sig av två dagar efter chocken efter attacken. Hennes, hon sökte efter ordet, vän Deanor och hans vänner hade åkte dagen innan hon åkte. Med Deanor hade hennes brorsson Wiktor även åkt. Anfallet hade varit fruktansvärt och hemskt, någon elev hade till och med dött. Hon ställde sig vid relingen och lät blicken vila på horisonten, hon såg minst fyra andra skepp som var på väg till eller från Vorlam. Hon funderade på sjöfåglarna som satt och guppade på havet, vilande, fria men kanske inte bekymmerslösa? Några andra passagerare, damer på väg till Natali, hälsade på henne. De delade rum och de stannade och frågade artigt om henens vistelse på skolan och vad som hade hänt. Det var tydligt att de var väldigt nyfikna men hennes undvikande svar gjorde dem tydligt besvikna och de gick vidare längs däck. Några sjömän kastade blickar efter dem, inte för mycket så att styrman såg det men Juane noterade det ändå. Hon återvände till sina tankar och en tanke som hade stört henne i någon vecka. Det var något som Basten hade sagt, eller snarare visste om. Han visste hennes fader efternamn. Hur visste han det? Hon mindes hur hennes far alltid var tystlåten och lite hemlighetsfull när det kom till sin egen uppväxt. Hon visste att han hade växt upp i staden Natali längs den västra kusten på Alcert. Hon fick en tanke och gick till kaptenen, hon frågade och han bekräftade att skeppet la till en kort stund i staden. Hon skulle inte hinna göra något men hon ville kliva av. Kaptenen kliade sig och sa att hon inte fick tillbaka pengar, hon sa att hon förstod. Hon visste att hon hade en ganska bra reskassa.
Dagarna gick och efter några dagar var skeppet framme i staden Natali som ligger i Natali bukten på en halvö som man kallar för Eufrasias hjärta. Hon och de andra damerna klev iland, de hade blivit bekanta och hon hade blivit inbjuden om hon ville. Hennes mål var dock först att söka upp en viss Anilia Alcert. Hon visste att Anilia var Deanors vän Florys mormor och hon visste att styrde staden. Hon mindes även hur dde få gånger hennes fader hade talat om sin uppväxt att han flera gånger hade nämnt en viss Anilia Alcert. Hon gick längs kajen och sedan upp över den berömda Elsa bron som gick över till ön där det ursprungliga Natali ligger. Vid brofästet stannade hon och ägnade en tanke Elsa vid hennes staty. Elsa var de Vilsnas helgon, lämpligt tänkte hon eftersom hon oftast kände sig ganska vilsen. Ön upptas till stor del av Villa Natalius där hon visste att Anilia bor. Hon klev fram till porten och sa att hon önskade tala med Baronessa Anilia Alcert och att den som sökte henne var Juane Tully, dotter till Sara och Ruan Tully. Hon sa att hon även var en nära bekant till Flory Alcert, hon tänkte att Flory säkert inte hade något emot att hon tänjde på sanningen. Vakten såg granskande på den tunna, smala och unga flickan men såg att hennes kläder sa att hon kanske talade sanning och skickade en löpare till det inte av villan. Efter en stund satt så Juane i orangeriet och väntade och efter en stund kom så en äldre kvinna, de hälsade och kvinnan presenterade sig som Anilia Alcert. Efter en stunds artigheter där Juane bland annat fick försäkra henne om att Flory Alcert var vid liv och även informera om en viss Haderius Arter som Anilia fått ett brev om från Haderius moder med oroande nyheter, Anilia verkade dock inte ta det som brevet förmedlade med någon större oro. Till slut fattade Juane mod till sig ”det är en sak jag funderar på” sa hon. Anilia tittade på henne och Juane fortsatte ”min fader, Ruan, pratade ibland om dig och dina äventyr.” Anilia såg road ut men verkade samtidigt vara spänd, Juane funderade på varför. Anilia sa inget först vilket oroande Juane men sen sa hon ”är det därför du är här? För att gräva?”. Juane blev överraskad, uppenbarligen var det ett ämne som var känsligt. Hon funderade och tänkte att kanske var det bäst att vara helt ärlig, hon sa ”förlåt om jag är rak men det har som du vet hänt saker på skolan. Och innan de händelserna fanns det en person som visste saker om min fader, han visste hans födelsefamilj, hans namn.” Hon tittade ner i sin tekopp och sa ”allt jag vill veta om min fader har en hemlighet som kan påverka mig i nuet.” Hon tittade upp och möttes av två gamla men vaksamma ögon. Anilia tittade sig omkring, vinkade bort två uppassare och när de gått sa hon ”jag har funderat på när du skulle komma. Kanske är det inte en slump att för någon månad sedan kom en man och frågade om just Ruan och hans bakgrund.” Juane hajade till och sa ”vem var det?” Anilia såg på henne, ”det var en obehaglig herre som presenterade sig som Sukram, från Vorlam var han visst. Han var mycket nyfiken av sig men jag sa inget utan bad honom lämna.” Hon suckade, drack lite te och fortsatte ”två dagar efter hans besök hade jag inbrott men de fann inte vad de sökte.” Juane höll på att spricka av nyfikenhet ”vad tror du de sökte?” Anilia reste sig och började gå ”kom flicka lilla” sa hon. På vägen började Anilia berätta om Ruan, hur hon hade mött en ’mystisk’ man, Ruans fader under en av sina resor i det inre av Alcert. Han hade fått en son som inte var av sin faders sort och vars arv var tungt att bära. Ruan fick följa med henne och växte upp i Villa Natalius. Juane fick höra om hur hennes fader också hade lätt för att se händelser som skulle ske, hur hennes fader kund se när själen lämnar kroppen och hur han fick kämpa för att dölja sina förmågor. De kom fram till ett stort bibliotek, åter såg Anilia till att de var ensamma sedan öppnade hon ett litet lönnfack. Där inne fanns en liten tavla. På tavlan stod två personen som höll ett nyfött barn. Mannen var en lång, smal man med mörkgrå hud och med två långa smala öron men det var kvinnan på bilden som nästa gjorde att Juane skrek till. Det var en liten smal kvinna med ett flickaktigt ansikte inte helt olika henne själv. Flickan hade långt vitt hår och det fanns något otäckt över henne, nästan som en aura av galenskap. Juane hade sett flickan när hon med en grupp demoner anföll skolan för någon dag sedan.
Dagen efter rest hon vidare hem, hon hade flera frågor till sin fader och ville han inte svara lovade hon sig själv att hon skulle ta reda på det.