Möte i Kalandri

Hon frös till, där stod hennes kusin och sonen till den man som var orsaken till att hon tvingades lämna sitt hemland. Här i den största staden i världen gick han omkring som han ägde hela staden, det var så hon uppfattade det. Han hade nästan fläckfritt utseende men hon hade sett hur han egentligen ser ut, hon hade sett vad årtal av det ”rena blodet” hade gjort med människorna på ön. Dagen hade börjat bra, hon hade åter sett folket som flyttat in i huset bredvid. Hon hade sett hur folk drogs till huset som flugor dras till skit. Det var bra, det dolde deras hus. Hennes så kallade lärare sa att den mörkaste skuggan döljs bakom det starkaste ljuset. Sedan hade hon gått ned till Ljusets kyrka och tänt ett ljus för sin kusin vid hans sköldemärke. Hon undrade om han levde, hade han klarat testerna. Var han nu en fullfjädrad lönnmördare? Efter att hon lättat sitt hjärta hade hon gått ut i ljuset och då sett honom, Keloxim de Pex. Hon mådde nästan illa av att bara tänka hans namn. Sedan blev hon medveten om flickan bredvid honom, flickvän? Hon struntade i vilket och flydde snabbt in i kyrkan igen. Inte för snabbt för då förstod man att hon flydde utan snarare som om glömt något och gick tillbaka. Men den fördömda flickan gick efter henne. Hon kände igen typen, bortskämd flicka som hade allt men som hade haft en ”dålig uppväxt” eller annan dålig ursäkt för att sedan förpesta allt och alls liv med sin nyfikenhet. Snabbt smet hon ut genom bakdörren och försvann i folkvimlet på Kalandris gator. Väl hemma i sitt egna rum analyserade hon sin situation. Var hon i fara? Var Keloxim efter henne? Kanske, kanske inte? Skulle det vara troligt att han fann henne? Nej, kom hon fram till, inte på egen hand i alla fall. Men att han var här var illa nog. Hon visste att hon kunde be om råd men priset var högt och hon var inte säker på att hon ville betala det, inte nu och inte idag. Hon lyfte på brädan och tog fram börsen och räknade. Nej, hon hade inte tillräckligt för att fly tillräckligt långt bort. Hon hörde hur hennes mästare, doktorn ropade ”kan fröken komma ned? Vi har en patient”. Hon suckade och gömde pengarna, återställde lönnfacket och rättade till klädseln och gick ned.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.