Sökande

Att söka efter urelden var tidskrävande, de som en gång hade delat på masken hade varit noga med att gömma bitarna väl och mycket långt ifrån varandra. Dessutom hade bitarna flyttats men Rommario hade letat länge och tålmodigt och nu när han fått den första biten minskade inte hans åtrå till de övriga. Nej, tvärtom han förstod nu kraften. Bara en bit förstärkte hans egen eld flera gånger. Tänk då vad flera bitar skulle göra? Han darrade vid tanken på detta men lugnade ner sig. Han trodde sig veta att drakarna hade kontroll över en bit och griparna över en annan. Han hade även hittat platser där bitarna hade funnits. Rommario började vanka av och an, faktum var att han funderade i flera dagar, det fanns något som gnagde men tanken ville inte komma ut.

Han hade suttit i familjens stora slott och bläddrade förstrött i olika böcker mest för att bearbeta information i bakhuvudet. Just nu bläddrade ha i en ganska nyskriven bok om Edlosi och Serdans krafter eller förmågor. Författaren menar att inte bara dessa släkten har förmågor utan även vanliga människor med blod från någon av de uråldriga raserna ibland fick oväntade förmågor. Ibland ”hoppar” förmågorna över en eller två generationer och visar sig på barn eller barnbarn. Han log och tillät sig tankarna flyga iväg. ”Tänk om det fanns någon som kunde se bakåt i tiden på en plats” fantiserade han. Han gick bort och hämtade en stor, dammig gammal bok. Han bläddrade mellan de uråldriga raser som författaren beskrev och vilka egenskaper dessa hade. Han stannade vid Baseliskerna, de var kopplade till tid. Tankarna snurrade i hans huvud, hade inte hans dotters syster ärvt ett hus som hade utsmyckningar av timglas och baselisker? Han tog upp ett kort och tog kontakt med flickan på kortet. Flickan blev förvånad över förfrågan men lovade att hon skulle kolla upp husets ägare och historia.

Han fick vänta flera dagar innan kontakten gav besked, huset hade ägts av en man som var magiker och gjorde flera resor till slöjan. ”Fick magikern några ättlingar” frågade han flickan som svarade att han fick en dotter, oklart vem som var modern. Dottern gifte sig och bär nu efternamnet Konstali och lever i Tower på Lusari. Rommario tackade flickan och gick bort och hämtade sin kortlek med alla sina kontakter. Han gillade egentligen inte att spå men ibland så hjälpte det eller gav ledtrådar om hur man skulle komma vidare. Han drog sig till minnes, han hade varit i Tower för många år sedan. Det fanns rykten om att en drake gillade området men han la ingen vikt vid detta för han fokuserade på letandet efter urelden. Han mindes att folk sa att baronen och hans barn var konstiga. Han blandade leken och började lägga korten, ett efter ett. Han ställde flera olika frågor och för det mesta blev svaren otydliga men efter en dag såg han ett mönster. Det var uppenbart att han kunde ha stor nytta av baronens barn, han begav sig genast dit. Väl där när han öppnade sin grind och klev ut i hamnen var det första han såg en stor drake och på den en flicka, han förstod då hela innebörden av vad korten hade sagt. Sen visade han vad en bit från urelden i hans händer kunde göra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.