Ashelin stod och tittade på värdshuset Silverskeden i natten. Den Kalandriska natten andades värme och oro så som den alltid gör, förutom när det regnar kraftigt för då är gatorna tomma och nästan ingen intrigerar. Bara nästan, det fanns alltid de som intrigerade, tänkte Ashelin. Det var som de fick intrigerna i sitt blod, hon avskydde de dolda budskapen, de genomtänkta planerna. Det var som det var vägen till målet och inte målet som var själva nyckeln till självuppfyllelse. Och ändå stod hon nu här och studerade ett litet intetsägande värdshus som rymde fem viktiga personer. Hennes mål var dock specifikt en av dem, hon skulle försöka skydda henne, flickan med det långa håret. Hon visste flickans namn både från sin uppdragsgivare och från en annan flicka, Makio, som hade mött henne för några år sedan på ett ”glädjehus”. Ashlin skrattade tyst och rått åt namnet glädjehus, för åt vem skänkte huset glädje? Hennes uppdragsgivare var noga med att påpeka att hon skulle närma sig de fem med stor försiktighet. De fem var av antingen släktet Edlosi eller om de hade riktig otur av släktet Serdan. I natten blåste en stilla vind, ljud från människor som var fulla och sjöng obskyra sånger hördes från bakgatornas små krogar. Ibland passerade en och annan människa förbi men ingen som verkade hot själva värdshuset. Hon hade precis tänkte återvända hem när hon i ögonvrån såg en katt som smet ut från värdshuset. Undermedvetet noterade hon att hon inte sett den katten innan men hon gjorde inget med den informationen. Plötsligt blev hon medveten om andetag bakom sin rygg, hon vände sig om. Där stod den mörka märkliga mannen från sällskapet. Hon visste att han var vän med en kvinna vid namn Amina el Shamada och att han rörde sig smidigt. De pratade, han var nyfiken på varför hon spanade på huset och hon kunde inte svara trots att hon gärna hade sluppit de förhatliga intrigerna och lögnerna. Han lät henne gå för vilket hon var tacksam för och hon återvände hem. Där höll Makio på att laga mat och verkade vara nöjd med livet. ”Hur går det?” frågade Ashelin. Makio ryckte till ”vad du skräms” och tog sig för bröstet. Ashelin log och gick fram till henne, Makio log tillbaka. ”Hur går det med boken?” undrade Ashelin. Makio återgick till att röra i sin gryta som luktade ljuvligt och sa ”det blev inte så mycket, det är så svårt med alla minnen även om jag sällan skriver några detaljer. Så det är väl så klar som den kan bli.” Ashelin gick fram till bordet och bläddrade igenom de numrerade bladen. ”Jag skulle vilja ge din bok till någon som du träffat.” sa hon. Makio tittade på henne med en blandning av förvåning och fasa ”vem då och varför?”. Ashilen sa ”Fiona, du träffade henne i Nerdar i Hyxensia. Du har nämnt henne i din bok.” Makio såg tveksam ut ”men varför? Vad är syftet och meningen?” ”Jag vet inte” svarade Ashelin men det känns ändå som det kan hjälpa dig på något sätt”. Makio såg undrande ut och Ashelin fortsätter ”du kan inte återvända till din by för du är död, skulle du återvända blir du åter ´levande´ vilket gör att han som tillfogat dig så mycket smärta kommer söka efter dig igen.” Ashelin gjorde en paus ”men jag känner i mina ben att Fiona och hennes vänner kanske kan hjälpa dig på något sätt.” Makio vände sig åter till grytan och fyllde två djupa tallrikar och ställde dem på bordet. Hon tog fram glas och en kanna med vatten och visade med handen att Ashelin kunde sätta sig vilket hon gjorde. Både började äta under tystnad och Makio var den som bröt tystnaden efter en stund ”är det ditt märkliga blod som säger dig att de kan hjälpa mig?”. Ashelin nickade ”ja, jag tror det”. Makio tittade på henne ”jag litar inte längre på människor efter allt jag har genomlevt men väljer ändå att tro på dig. Vad spelar det för roll om man blir sviken en eller hundra gånger, om man får ett eller hundra slag?” Ashelin tog Makios hand och kramade den ”tack” sen fortsatte de att äta under tystnad.