Författare: SerdanGM

Hon stod och tittade på kropparna i sängarna, de låg där orörliga så som döda människor gör. Inom sig kände hon en ilska, hon blundade och samlade sig. Hon visste varför de låg där men känslorna for ändå genom henne. Det var länge sedan hon tilläts sig känna så här, hon samlade sig sen gick hon ut och gick fram till en kvinna som väntade på henne. ”Låt någon pålitlig i stadsvakten ta hand om kropparna. En vakt som inte söker igenom huset.” Kvinnan nickade och skyndade sig iväg. Hon stod kvar och såg när kvinnan försvann in i folkvimlet. En man kom fram till henne, gav henne en lätt bugning och sa ”vad önskar ni göra?”. Hon verkade börja säga någon men hejdade sig och såg på honom och sa ”har ni några förslag?”. Mannen blev förvånad men sa sen ”vi har gjort en mindre kartläggning av Concillens folk här i Sallino så om du vill kan vi samla ihop dem och hämnas på det sätt de förtjänar.” Hon funderade och sa ”vad vet vi om Budic Santor och hans organisation här?” Mannen såg på henne ”inte så mycket, han får sina resurser från en liten håla i närheten, Hajbukten tror jag den kallas. Om min information är korrekt lever hans familj där.” Hon log ”är staden i trä eller sten?” ”Mestadels i trä tror jag” svarade mannen, svalde och sa ”men vi har ingen kontakt där”. Hon nickade, samla vårt folk och möt mig vid samlingspunkten vid skymning. Mannen nickade, han visste att man lydde kvinnan, och lämnade platsen. Kvinnan går sedan iväg till samlingspunkten utanför staden. Hon koncentrerar sig, ett rött sken och sedan är hon borta och kommer till ett rum som är tomt på saker. Hon lämnar rummet som ligger avsides i ett litet torn utanför ett stort och ganska hotfullt slott inbäddat i snöbeklädda berg. Hon till slottet och överallt bugar tjänare djupt utan att möta henne med blicken. Hon kommer fram till en stor dörr och går in i ett rum som domineras av en stor tavla en av påfågel ovanför en stor runt säng. Det finns en stor brinnande brasa och vid ena väggen finns kartor, böcker, dolkar, pergament, ringar, halsband med stora ädelstenar och snidade drakar. Hon går fram till en kista i röd sten, kistan har klätts med järnbeslag. Hon rör vid låset och uttalar ett kort ord och öppnar sedan kistan. Där ligger flera andra små lådor av samma röda sten. Ur en sådan låda tar hon fram en kortlek, baksidan av korten hade en drake i siluett. Hon bläddrade igenom korten som främst föreställer bilder på drakar. Hon letade upp en bild på en drake vars fjäll var mörkt röd, på gränsen till svart. Hon tar upp kortet och koncentrerar sig och efter en stund känner hon kontakten, beröringen av deras sinnen är nästan smärtsam. Det är som en puls av små blixtar far fram genom hennes hjärna. Det nästan paralyserar henne, men bara nästan. ”Vem?” hör hon en djup rosslande röst säga. ”Det är en påfågel som kallar dig, Amsotara” svarar hon. Det är en stunds tystnad innan rösten hörs igen ”många skiftningar har passerat sen I hörde er röst, vad föranleder er att återta kontakten I, den mäktiga Amsotara?”. Känslan av en elektrisk puls strömmar igenom henne.  ”Jag kallar din uppmärksamhet för att komma med ett förslag som kan gynna våra bådas syften.” Draken grymtade, frustade och hon var glad att hon inte var på plats och möta den gamla fjälliga surfisen. ”som mestadels gynnar dig menar du?” Hon fick koncentrera sig för att kväva känslan av ett leende då sådant känns även genom en kontakt. ”Ni bör höra mitt förslag innan du dömer om vem som är mest gynnad eller inte, exakt rättvisa är alltid svår att uppnå.” Draken fnös föraktfullt och sa ”så tala ditt förslag, påfågel”. ”Det har kommit till min kännedom att ett svävande skepp nyligen skadade en skyddsling till dig utanför världen som jag kallar Ballink.” Draken hostade förnärmat och sa ”genom falskt spel och mörka planer orsakade skeppet besvär för en ytlig bekant till I av mitt släkte.” ”Kan så vara” sa hon och fortsatte ”men mitt erbjudande är att jag utkräver hämnd på skepp och besättning genom att ta skeppet och förinta det på världen Ballink, mot att du blåser din mäktiga eld över en mindre stad på samma värld.” Hon la medvetet in lite smicker då hon visste att den gamla surfisen var svag för sådant. ”Hmrf” muttrade draken men sa sen inget så hon fortsatte ”ni vet att jag står för mina ord när jag lovar dem”. ”Först vill I att ni tar skeppet innan I eldar upp den stad ni ber mig elda.” Draken bröt kontakten i ilska, hon log och väntade, efter en stund fick hon åter kontakt med draken. ”I har noga övervägt och analyserat ditt förslag och beslutat att I går med på detta.” Hon nickade belåtet ”bra, staden som ska eldas upp ligger vid foten av berget Albusende. Ett berg som ni kanske känner igen?” sa hon med en retfull ton. ”Att förvränga historiska händelser förbättrar inte vårt avtal” fräste draken. ”Nej” svarade hon ”men det ger mig en ganska lustfylld känsla. Jag kontaktar er när jag vill att in inträder i luften över staden.” Draken grymtade och kontakten bröts. Hon tog upp en tom röd liten låda och la kortet där. Sedan förslöt hon den stora kistan och lämnade rummet och sökte sig åter mot tornet. Väl där tog hon sig sedan tillbaka till platsen utanför Sallino. Där väntade hon till skymningen innan hennes lilla trupp av 12 män och kvinnor anlände. Mannen som hon tidigare talat med klev fram. ”Vad önskar ni att vi ska göra?” ”Vi ska kapa ett Concilliskt skepp” mannen höjde lite på ögonbrynen ”och sedan ska vi kraschlanda det” fortsatte hon. Hon vände sig om och öppnade en rund stor röd grind ”kliv in” sa hon. Den lilla gruppen klev utan protester in och försvann och sist klev kvinnan in och sedan var platsen tom.

Ute i dysterheten var det som vanligt varmt, gruppen spejade mot ett stort Concilliskt skepp som svävade en bra bit bort från den korridor, en slingrande ihåligt stenrör, där de stod och spejade. ”Vad är en plan?” sa mannen. Kvinnan tittade på gruppen. ”Om en stund kommer skeppet där att passera över oss, då ska vi hoppa ombord i tysthet, döda besättningen och ta kontroll över skeppet innan de fanatiska galningarna hinner spränga sig själva i luften.” Mannen nickade och kvinnan tittade på honom ”så det är därför vi inte ska teleportera oss ombord, jag hade kanske överlevt men knappast ni”. Alla såg lite lättade ut men var ändå sammanbitna. Mannen såg på henne ”hur vet ni att skeppet kommer passera över oss?” Kvinnan log och tog fram ett kort med en drake. Hon sa inget, la tillbaka kortet i den röda stenasken, sedan var det en lång tyst väntan. Sedan långt borta såg man något som kom flygande mot dem, skeppet började vrida och röra sig. Snart blev en stor mörkröd drake synlig. Strax ovanför korridoren öppnades en stor runt grön grind som draken flög igenom och var sedan borta och grinden lika så. Skeppet ökade hastigheten och vid samma punkt öppnades nu en ny grön men ännu större grind. ”Var beredda” sa kvinna, alla tog fram rep med änterhakar. ”Klättra fort” sa kvinnan ”hinner ni inte ombord på skeppet innan grinden stänger blir ni kvar”. Skeppet kom, alla kastade sina änterhakar och klättrade för allt vad de var värda. Av tolv i gruppen var det en som inte klarade det utan klipptes i två delar när grinden stängdes. När skeppet åkt igenom grinden hamnade de på hög höjd långt uppe bland molnen, långt nere glittrade ett hav och enstaka öar. Alla tog sig snabbt ombord, snabbt skar man halsarna av de ovetande besättningsmännen men ganska snart upptäckts de och en kortare strid utbröt. Kvinnan hindrade dock kaptenen att aktivera sprängladdningen. Man tog kontroll på skeppet och satte kursen på kollisionskurs mot en stad vid en bukt. Staden brann redan, den röda draken lät sin eld girigt slingra sig mellan huset. ”Sätt siktet mot borgen där” skrek kvinna. Skeppet tappade snabbt höjd, kvinnan skrek till grupp, nu nere på åtta, att samlas kring henne. De försvann i ett rött litet sken och knappt en minut senare kraschade skeppet in i borgen.

Mike gned sin bakdel, att sitta en hel dag på kärran gjorde att det kändes. Hans far, Thomas, smålog såg Mike men fadern sa inget vilket alltid var något. De hade begett sig från Hearttown för en dag sedan och var framme vid en taverna. Fadern gick in på tavernan Pärlan och kom ut efter en stund, under tiden hade känseln i Mikes bakdel alltmera kommer tillbaka. ”Vi kan köra in vagnen med varorna i stallet, så får vi spänna av hästen, rykta den och ställa den i en spilta med foder. Sen går vi in och tar för oss av en mustig köttgryta.” Mike sken upp och gjorde som hans far sagt. De var klara när solens sista strålar långsamt försvann. Inne på tavernan så hade man en brasa och ovanför denna stod en gryta och det luktade behagligt i hela tavernan. Mike och hans far satte sig vid ett bord och värden kom och ställde fram två stora tallrikar med rykande gryta, bröd och mjöd i stora bägare. Båda bad sin bordsbön och började sedan med god aptit äta av grytan. Efter satt de bara stilla och njöt av lugnet och knastret från brasan som nu långsamt höll på att slockna. Thomas gick ut för att lätta på trycket och Mike satt ensam kvar och började studera gästerna. Det verkade mest vara sådana som han själv, resande, vandrare men det fanns några ortsbor som höll sig för sig själva men hördes desto mera, i synnerhet efter ett antal bägare med mjöd. Hans far kom tillbaka och gick till värden för att beställa ytterligare dricka verkade som. Långt bak på tavernan såg Mike plötsligt en kvinna, hon hade nog suttit där hela tiden men ändå hade Mike inte sett henne förrän nu. Hon var lite, hade svart stripigt hår, hennes kläder var svarta och hon var insvept i en stor svart mantel med huva som hon hade över huvudet. Hennes ögon var sotade och vaksamma. Hon såg på honom och han kunde inte slita sin blick från henne, han fick lust att gå mot henne vilket han också gjorde. Hans far gick till deras bord och såg vart han son var på väg och log och tänker att pojken får väl pröva lyckan. Han satte sig mitt emot henne, ögonen var mörka och hennes kläder hade inslag av purpur insåg han, något som han inte hade sett en bit bort. ”hej” sa han försiktigt när han satt sig, hon sa inget utan bara log lite. Han blev plötsligt väldigt osäker på varför han hade gått bort mot henne, hon var nog lite äldre än honom gissade han. ”ehh” var allt han fick fram, hon satt tyst och väntade. ”ehh” sa han igen och kände hur pinsamt det började bli. Hon satt lugnt kvar, tog fram ett litet glas och en flaska och ställde framför sig på bordet. ”ehh” sa han en tredje gång till sin egen förfäran. ”Är det allt du har att säga? Inte många ord om man vill uppvakta en dam” sa hon med len röst. Han började svettas och bestämde sig för att säga något och fick fram ”ehh” igen. Hon skrattade till och tog bort korken från flaskan och hällde upp en klar, lite oljig vätska i glaset. Hon ställde glaset mot honom, ”drick, det kanske kan hjälpa dig att tala?”. Han såg på glaset och svepte ned innehållet, först kände han inget, sen kom en brännande känsla som spred sig från munnen och ända ned i magen. ”huuuuuu” var det enda han fick fram. Det kom fram tårar i hans ögon, men han tog djupa andetag och återfick efter en stund, fokus. Hon såg på honom, ”tack” sa han. ”Åhh, du kan tala”. Hon tittade på flaskan, det var en etikett med en drake som sprutade eld. ”Draktunga kallas drycken” sa hon. Han tittade på henne ”du är inte från byn eller hur?”. Hon såg på honom och sedan brast hon ut i ett glittrande flitter och log och skakade på huvudet ”nej” sa hon ”vad avslöjade mig?”. Mike tog sig för bröstet och ville att det sista av den brännande känslan i strupen skulle försvinna. ”ehh” sa han igen och harklade sig ”en känsla jag hade bara, inte så vanligt här att kvinnor har byxor och svarta kläder”. Sen såg han förskräckt ut ”så vida de inte är en änka” och tittade på henne. Hon skakade lätt på huvudet men fick en liten sorgsen blick i ögonen såg han. ”Så varför är ni här” sa han, nästan lite vädjande. ”Vägarna förbi, blev nyfiken på om legenden om Anna Pearl är sann.” Mike tittade på henne med frågande blick ”Anna Pearl?”. ”mmm” sa hon och hällde upp Drakens tunga i glaset, svepte det och gjorde inte en enda min, noterade han. ”Har du inte hört om henne?” sa hon och studerade honom på ett sätt som gjorde honom lite obehaglig till mods. Han skakade på huvudet. ”Vågar du höra?” sa hon på ett lite utmanande sätt. Han nickade och svalde tydligt. ”Anna Pearl var dotter till en skogshuggare och gift med en stenhuggare. Hennes skönhet var omtalad men än mer hon omtalad för att kunna bota de sjuka och lindra även svåra krämpor.” Mike satt som förtrollad och stirrade på kvinnan. ”Men de som har kunskaper som gränsar till det som vissa anser vara det förbjudna de väcker ibland ont blod hos män och kvinnor med illvilja i sinnet. Ingen vet varför men det började sprida sig ett rykte om Anna i byn, rykte sa att hon var en häxa, att hon hade sålt sin själ till mörka makter för sin kunskap. Vissa hävdade att hon offrade oskyldiga, även barn, för att få sin mörka kunskap. En natt när hennes make var iväg kom byborna till hennes hus, de släpade ut henne och slog ihjäl henne på byns torg men när hon drog sin sista suck lyste månens strålar på henne och väckte byborna som de hade varit förtrollade. De insåg plötsligt vad de hade gjort. Skamset försökte de dölja sitt brott genom att slänga ned henne i en grop och täcka över denna så att ingen skulle ana något. Någon dag senare kom så hennes make tillbaka från sin resa. Hur han än letade fann han inte spår efter sin älskade Anna Pearl. Man sa till honom att hon hade dränkt sig i sjön hör jämte tavernan. Hennes make högg en stenkista och grävde ett gravkummel som han förslöt med en stendörr. Kistan var tom och det var stenhuggarens själ också och efter han hade förseglat graven gick han till sjön och dränkte sig i ett sista försök att åter få möta sin älskade hustru.” Hon tystnade och såg på Mike som satt som trollbunden, han hörde inte hur byborna en efter en började gå hemåt och såg inte hur hans far var inne på sin fjärde bägare med mjöd. ”Byborna fann hans livlösa kropp men skamen över vad de gjort gjorde att man la honom i den ksita han hade huggit för sin älskade hustru, Anna Pearl. Sedan den dagen så sägs det att Anna Pearls spöke vid fullmåne stiger upp från platsen där hon skändligt ligger och går till sitt gravkummel för att en sista gång åter få vila med sin make.” Hon tystnade igen och såg på Mike ”men det kanske inte är sant, vad vet jag?” Hon tittade ut över salen och sa ”din far behöver nog hjälp med att komma till sin säng verkar det som.” Mike vände sig om och tittade på sin far som satt vid bordet och sov med huvudet mot bordet. Han suckade ”ja, det verkar så”. Han reste sig och innan han vände sig om sa han ”hur vet du detta? Eller har du bara hittat på det?” Hon ryckte på axlarna. Han gick mot sin far och fick släpa honom bort till deras sovplats.

Efter önskemål av Vendela (och som en liten present), så hoppas hon uppskattar den.

Luz satte sig i en av balkonglogerna, han ställde vinkaraffen på ett litet runt bord och ett vinglas bredvid. Han tittade ut medan teaterns personal plockade och städade undan efter kvällens föreställning. Det infann sig en inre ro hos honom. Han hällde upp vinet i glaset, tog upp glaset och luktade på det. Tog in lite vin i munnen och lät det fara runt bland hans smaklökar innan han svalde det. Det var ett strävt och fylligt rött vin med en tydlig smak av hans hemtrakters äpplen och aprikoser. Han grävde i sin ficka och hittad ett litet kort. Det var en bild av en ung kvinna med vackra ögon som avslöjade en lite blyg blick, hennes klänning var stilren och tidlös, håret naturligt utslaget. Han hade tecknat bilden själv som ett minne, vilket nu när han funderade på det var lite löjligt eftersom han mindes perfekt om han själv ville det. Men det var ändå något speciellt att se på en bild, speciellt om man hyste känslor för den på bilden. Hans tankar vandrade bort och för ett tag tillät han sig drömma en stund. Det avbröts dock av att draperiet bakom honom drogs bort och Adini kom in och satta sig vid hans sida. Han la bilden med baksidan upp på bordet och noterade att Adini noterade detta. ”Du försvann” sa hon med mjuk ton. ”Åhh” sa han ”blev du orolig?”. Hon skrattade till och såg på honom ”jag är ju obeväpnad”. Han såg på henne och sa ”du har alltid med ditt vassaste vapen” han gjorde en paus ”din tunga”. Hon granskade honom men svarade inte. Han tog och drack lite mera vin. Efter en kortare stunds tystade sa hon ”är det inte märkligt?”. Luz förstod direkt att det skulle komma något filosofiskt men som hade ett tydligt mål. Adini fortsatte ”att vi som är ämnade för stordåd finner den största glädjen i de små tingen.” Hon såg på honom med lite lurig blick, han suckade och satte sig lite mera upprätt ”kan du inte bara säga vad du vill?” sa han med lite trött röst och tog åter glaset. Plötsligt rest hon sig och sa med hög röst ”DRAMA!”, personalen nere på golvet ryckte till innan de såg att det var Adini som ställt sig på en av balkongerna. ”Drama?” sa Luz med lugn röst. ”JA! DRAMA!” sen satte hon sig och spände blicken i honom ”vad vore väl själva livet, TEATERN, om det inte fanns drama och passion?” ”Tråkigt?” sa han med frågande ton. ”EXAKT!” sa hon och sträckte på sig ”det är vad det hade blivit! Trist och tråkigt.” Hon tittade på honom och fick en lurig blick ”och du min käre Luz. Du har gått och blivit lite smått disträ, tankspridd.” Hon granskade honom, fyllde upp hans glas till bredden och svepte i sig vinet i en enda stor rörelse. Hon sträckte fram glaset mot honom ”SKÅL FÖR KÄRLEKEN!” sa hon och satte sig sedan tillbaka i stolen. ”Tänk så mycket bättre vår värld hade varit med mera kärlek” sa hon med viss eftertänksamhet och stirrade ut i luften. ”Antyder ni att jag är kär?” sa Luz försiktigt. Hon började skratta högt och slog sig på låren ”jag bara inte antyder! Jag säger att ni är kär, passionerad och framförallt kåt!” Hon tittade på honom och hade nog hoppats på en reaktion men han var alldeles för van vid hennes sätt att vara. När hon inte fick den reaktion som hon önskade sa hon ”jag har noterat med stort intresse din bekantskap med Deenas dotter” och drog på orden teatraliskt ”Lyria är det väl vad den unga vackra och OSKYLDIGA kvinnan heter?”. Luz tog glaset och hällde i sig det sista vinet ”det är sant att hon heter Lyria och sant att hon ger ett oskyldigt intryck men hon är charmerande och ja, jag har fattat ett visst tycke för henne.” Adinis leende visste inga gränser ”HAHA JAG VISSTE DET!” sa hon triumferande. Adini satte sig igen och blev tyst, något som Luz var lite lättad över. Efter en stund sa Adini med en tom röst ”synd bara att hon inte förstått att triangelns klang kan locka till klockspel som får en orkester att spela”. Luz suckade och reste sig, tog glas och karaff. Vid draperiet vände han sig om och sa ”vet du, jag är tacksam att hon är den hon är och jag är tacksam för att hon inte söker makt och kunskap på samma sätt som Sara och du. ” Adini for upp ur stolen ”anklagar du mig för att vara promiskuös?” ”Nej” sa han ”bara pragmatisk. Men även om varken du eller Sara tror det händer så händer det faktiskt att även vår sort finner kärleken.” Sen gick han. Efter en stund hörde han Adini ropa ”DRAMA OCH PASSION! DRAMA OCH PASSION!” Han suckade och fortsatte till sitt rum.

Muttrande tog han två trappsteg i taget och hans marskalk hade svårt att hänga med men det hade Zolius ingen tanke på. Budet om att hans fader oväntat hade anlänt via en portal på slottsmuren hade spridit sig snabbt. Han kom sista biten och upp på muren. Där stod han med sin ålderdomliga röda tabard med det gyllene lejonet på bröstet. Hans fader såg inte en dag äldre ut än 30 år med sitt blonda lite rufsiga hår och sina blåa glittrande pojkaktiga ögon. Runt midjan hade han ett brett dekorerat läderbälte med ett svärd i en skida. ”Far” sa han, Felix vände sig om och log ”min son, alltid trevligt att du skyndar dig för att välkomna mig.” Zolius log ansträngt och gick med värdiga steg mot honom. Bakom honom kom maskalken pustande, Zolius enda tanke på hans marskalk var att han verkade behöva mer motion. ”Vad förskaffar mig den äran?” frågade Zolius med ett sammanbitet leende när han kom fram. Felix tittade granskande på Zolius som för tillfället bar ganska enkla kläder som inte alls speglade att han var kung över landet. Zolius var obeväpnad förutom en dolk som satt i bältet. Efter granskningen sa Felix inget utan valde att titta ut över staden och landskapet bortom det, väl medveten om att det troligen retade gallfeber på Zolius. Det inföll en stunds tystnad, Felix tittade obekymrat ut över ringmuren och Zolius stod sammanbitet bredvid. Till slut sa Felix ”din son, Wiktor, har vissa behov av hjälp” fortfarande med blicken bortom staden. ”Är de akuta?” frågade Zolius torrt. Felix log ”inte längre” han gjorde en paus och såg på Zolius och la till ”efter min stöttning då så klart”. ”Hrmm” var allt Zolius svarade och åter följde en tystnad som Zolius bröt ”och hur kom det till er kännedom att min son hade dessa behov?”. ”Åhh du vet….?” sa Felix lite förstrött ”en rödhårig liten späd flicka viskade det till mig”. Zolius höjde på ögonbrynen ”vem då?”. Felix sträckte på sig och sa ”man blir både hungrig och törstig av resandet” och tittade lite menande på Zolius och maskalken bakom. ”Hrmm” muttrade Zolius igen och sa ”Asbakus, se till att det dukas fram rött vin, en stor stek och annat tillbehör till vår gäst här”. Maskalken bugade och sprang ned för trapporna igen. Zolius visade med handen mot trappan, Felix log och de började vandra nedåt. Den kom ned och gick in i själva slottet. Männen bytte inte så många ord med varandra men vid ingången till stora salen hängde en stor tavla. Tavlan föreställde en liten kvinna som hade en vit lång vacker klänning med vita gnistrande kristaller som påminde om snöflingor. Hennes hår var kritvitt och hängde löst över axlarna, behagligt lockat. Ögonen var isblåa och öronen långa och smala med silversmycken i form av olika ringar. Bakom henne fanns ett isigt landskap men himlen var skiftande i regnbågens färger. Felix stannade till och tittade och sa ”Celine?”. ”Ja, det är min son Wiktors moder. Målad för över 300 år sedan.”. Felix nickade och tittade noga, det fanns detaljer som troligen gick många förbi men Felix såg dem. Ett hänge som påminde lite om ett hjärta som var mitt i en rovdjurskäft. Snöflingorna var alla lika, en cirkel som omgavs av tio mindre cirklar som knöts med cirkeln i mitten, nästan som en blomma. ”Jag vill minnas att du sa att hon rörde vid ditt hjärta?” sa Felix medan han granskade tavlan. Zolius sa inget utan väntade bara tålmodigt. Felix verkade klar och de två började åter gå mot stora salen. Det var en stor sal med, längs de stora pelarna som höll uppe takvalvet hängde det fanor med ett rutmönster med grönt och blått, Zolius märke. Det fanns flera vakter i rummet som alla bar de blåa och gröna färgerna. De hade huggare på ena sidan och en pistolmusköt på andra noterade Felix. Längst bort fanns en upphöjning och en tronlikande stol. En bit nedanför fanns ett bord där det dukats fram vin och mat. Zolius visade med handen mot bordet. Felix satte sig och Zolius på andra sidan om bordet. En bit bort stod maskalken Asbakus och övervakade det hela. ”Varsågod” sa Zolius och Felix lät inte vänta på sig utan högg in. Efter en stunds ätande verkade Felix vara mätt. ”Vem är den viskande rödhåringen?” sa Zolius. Felix log ”en av Wiktors vänner”. ”Vänner med förmåner?” sa Zolius. Felix skrattade ”nej, knappast” sen tystnade han och såg allvarligt på Zolius. ”Han sökte upp sina rötter. Hade han inte haft mitt blod i sina vener hade jag kallat honom för dum.” Zolius såg först lite fundersam ut men log sedan ”men han överlevde” och såg stolt ut. Felix suckade ”jo då han överlevde men till ett pris”. ”Vilket då?” frågade Zolius efter att svept en bägare med rött vin. Felix såg på honom med lite trötta ögon ”det resulterade i att de gick in och plundrade hans mormors skattkammare.” Zolius frös en stund sedan spred sig ett brett leende ”MIN SON” sa han och ställde sig upp, Felix tog sig för pannan. ”MED MITT MOD HAR HAN STULIT FRÅN GUDARNA” han höjde sitt glas och fortsatte ”FÖR DETTA KOMMER VI HÅLLA BANKETT TILL HANS ÄRA IKVÄLL”. Maskalken bugade djupt och gick för att dela ut order. ”Jag tror att Wiktor hade föredragit din närvaro framför en bankett på en värld som han aldrig besökt mer än en kort stund vid sin födelse”. Men Zolius hörde inte utan gick till tronen och satte sig och såg omåttligt nöjd ut. Felix tittade på honom med trötta ögon.

”Sanningen” sa han ”är något relativt. Det är något vi skapar för att göra världen begriplig.” Han såg på henne om hon förstod, hon funderade vilket alltid var något tänkte han. ”Så, det finns ingen sanning, allt är lögn?” sa hon med en fundersam ton i rösten. ”Du måste sträcka ditt sinne och dina tankar utanför det som är sant eller falskt” sa han. Hennes blick avslöjade att hon inte hängde med. ”Som exempel, din bror Xaxin tog igår en burk med kakor från köket. Köksmästaren sa till mig att Xaxin hade stulit kakburken. Jag tillkallade din broder och frågade honom ”har du stulit från köket?”” Han tittade på henne, hon lyssnade intensivt och han fortsatte ”vad tror du han svarade?”. Hon funderade och sa ”han ljög och sa att han hade fått dem?” sa hon med viss tveksamhet i rösten. Han log ”nej, han svarade att han ämnade lämna tillbaka burken, alltså hade han inte stulit den.” ”Men kakorna då?” sa hon med viss stolthet i rösten ”dom kan han ju inte lämna tillbaka, eller hur?”. Han skrattade och sa ”det påpekade jag med men då sa din bror att syftet med att göra kakor är ju att äta upp dem, alltså så hjälper han enbart kakorna att uppfylla sitt syfte.” Hon funderade och sa ”men han hade ju ändå tagit kakorna?” Åter skrattade han och sa ”på det svarade din bror att kakorna rent formellt inte tillhörde köksmästare och därför kunde det inte betraktas som stöld”. Hon fick en liten sur min och sa ”men det är ändå inte rätt, köksmästaren gjorde kakorna till alla inte bara till Xaxin.” Han log ”men detta är inte en diskussion om rätt eller fel det handlar om sant eller falskt. Min poäng är att sanningen kan skifta beroende på vart du utgår ifrån.” Hon la armarna i kors och såg tjurig ut. Han la ifrån sig kritan vid tavlan och gick och satte sig jämte henne. Han klappade henne på huvudet ”Corral, min älskade dotter” sa han och såg på henne. Sen sa han ”jag tror lektionen är slut för idag.” Hon verkade inte speciellt mycket gladare av det men reste sig motvilligt, vid dörren vände hon sig om och såg på honom. ”Jag har en fråga” sa hon. Han log och nickade och hon kom och satte sig framför honom. ”Igår så hörde jag att du, Mildred och Rex pratade om en Malis. Malis var något mörker något som griparna fångade. Vad handlade det om”. Han ryggade tillbaka lite och sa lite arg ”så du tjuvlyssnade?”. Hon tittade på sin far ”nej, far, ni la bara inte märke till mig. Så min sanning är att jag var där hela tiden, då ni inte sa att jag inte fick vara där var jag inte heller där olovandes.” Först såg han argare ut men sedan skrattade han ”duktigt flicka” och klappade henne på huvudet. ”Ja, det är riktigt att Malis är från mörkret men griparna har nu stängt in det.” Hon funderade och sa ”så det är inget problem längre?” Han skakade på huvudet ”nej, inte ännu men en dag kommer mörkrets hjärta åter vilja se dagens ljus men det hinner gå många år innan dess hoppas jag.” Hon såg nöjd ut, gav sin far en puss på kinden och gick sin väg. Han suckade och gick fram till fönstret och mumlade för sig själv ”låt oss hoppas att det tar många, många år.”

Vendela och spelledaren har haft konversation om Lyrias äventyr under en natt. Här träffar hon även på Annikas karaktär Evelyn och tillsammans går de in i staden. Man får ha överseende med språkliga fel och annat men kanske kan vara kul läsning.

Vendela skriver: Lyria försöker ta sig ut ur staden, tror hon förvandlar sig till en fågel när hon är ensam för att komma till ett skyddat ställe. Sedan söker hon till Kalandri och försöker öppna en portal hon kan gå igenom för att sen förvandla sig tillbaka till en fågel så hon snabbt och diskret kan flyga till Kalandri och förhoppningsvis inte upptäckas av varken drakar eller flygande skepp. Sl skriver: Lyria smyger ut genom staden, stadens vakter kollar dock henne flera gånger vid portarna men det är inga problem att komma ut med hennes papper som visar att hon även har tillgång till självaste slottet. Utanför staden vart går hon då? Vendela skriver: Lyria flyger iväg till ett säkert ställe, troligtvis borta där Juane har hämtat dem tidigare. Där söker hon efter Kalandri, (förhoppningsvis en plats utanför om hon har möjlighet till det) Hon ser ut i draperiet för att se om det ser säkert ut och innan hon går igenom portalen. Där inne förvandlar hon sig till en liten blå fågel och flyger mot Kalandri. Hon är dock försiktig och försöker hålla koll på sin omgivning så inga faror överrumplar henne. Sl skriver: Förlåt men jag kommer vara ganska petig med saker. Vad är definitionen av ett säkert ställe? Där Juane väntar på er när hon drar er till Aisela, är det säkert? Vendela skriver: Lyria har fått för sig att det är det, det har alltid gått bra när Juane hämtar upp dem där. Annars kan hon bara leta efter någon plats där ingen ser henne när hon skulle öppna en portal. Sl skriver: Lyria går ut till platsen där Juane står och väntar när Anderi tar kontakt med henne. Hon koncentrerar sig och öppnar en portal, Lavonne har lärt henne att man ska göra det långsamt eftersom det annars kan gå riktigt illa om det går för fort. Den blåa runda portalen dras upp 1 meter framför henne. Lyria upptäcker att hon snarare får hålla tillbaka magin i sin kropp för att det verkligen ska gå långsamt. Vad gör Lyria sen? Vendela skriver: Lyria går in i portalen och ser sig omkring Sl skriver: Portalen stängs bakom henne. När Lyria är där ute i det blåa draperiet kommer hon ihåg varför Lavonna se att man på hennes nivå alltid skulle kolla så det fanns en väg i draperiet att öppna mot. Men nu står Lyria i utan mark under fötterna i draperiet. Överallt svävar det rester av det som kanske en gång var det som Lavonna kallade för vägar. Nu finns det rester här och var utspridda, på vissa finns träd och buskar men mest är det enbart stenblock. Lyria ser även flisor, skräp i form av träbitar, enstaka kläder, kanske dolk och så vidare svävar omkring. En bit bort anar Lyria något som flyger mot henne. Sedan märker Lyria kylan, det är mycket kallt och redan börjar frosten sprida sig på hennes klänning och andedräkten är vit som på vintern. Vad gör Lyria? Vendela skriver: Hon försöker öppna en ny portal att ta sig tillbaka ut igenom igen. Sl skriver: Hon koncentrerar sig och öppnar utan större problem en ny portal som denna gång är grön. Lavonne sa, minns hon, att portaler mot verkligheten är gröna. Tar hon sig igenom? Vendela skriver: Ja, det gör hon. Sl skriver: Hon kravlar sig igenom och minns då att Lavonne sa att man alltid ska kolla eller söka upp platsen innan man öppnar mot verkligheten annars finns risken att man kliver ut i exempelvis luften. Det är det som händer Lyria nu, hon kliver in i verkligen och portalen stängs bakom henne och upptäcker att hon är kanske 300 meter upp i luften och faller snabbt. Vendela skriver: Lyria förvandlar sig till en fågel och försöker i det försöka flyga eller åtminstone dämpa fallet. Sl skriver: Hon tvingas göra det snabbt vilket gör effekten lite oberäknelig. Det gör att hon blir en fågel men hennes kroppsvikt minskar inte lika mycket som det skulle behövas och hon faller snabbt ned mot marken, några sekunder senare träffar hon marken med en rejäl duns. Sedan blir det svart. Efter en stund öppnar hon ögonen, det gör vansinnigt ont i vänster arm. Vendela skriver: Lyria tittar på armen och försöker se hur skadad den är, ser den bruten ut? Sl skriver: Hon äcklas av synen, en benpipa sticker ut genom tyget och det, enligt Lyria, forsar blod. Vendela skriver: Lyria försöker linda den så gott hon kan och inser att hon inte har någon möjlighet att fortsätta sin resa. Hon gråter nog lite innan hon börjar gå tillbaka till Aisela. Det där måste ses över inser hon. Sl skriver: Hon försöker linda sin arm men smärtan är enorm. Så stor att hon helt missat mannen som plötsligt står vid hennes sida. Han sätter sig på huk. Mannen ser ut och vara i Lyrias ålder. Han har ganska enkla kläder på sig, han luktar kryddor så som basilika, körvel, timjan och peppar. Hans hår är blont och rufsigt och ögonen är glittrande gröna. ”Det där det ser otäckt ut” säger han och ler ”vilken tur att jag hade vägarna förbi.” Han tar fram en liten flaska i grönt glas som han öppnar och sträcker över till dig. ”Drick detta så kommer det kännas bättre.” Vendela skriver: Lyria torkar bort svetten och tårarna i ansiktet med den fortfarande hela armen. Hon tar flaskan men dricker den inte på en gång. ”Tack” säger hon. ”Vad är det för något?” Hon studerar flaskan och det gröna innehållet. Hon ser honom i ögonen och ler. ”Mitt namn är Lyria, och ni är? Sl skriver: Smärtan försvinner som genom ett trollslag och Lyria ser när benpipan kryper in och hon känner hur det sticker i fingrarna när känseln kommer tillbaka. Hon känner på armen och den känns hel igen. Andra smärtor som hon har försvinner de med. ”Det är magi, eller om man ska vara petig, alkemi.” Han ler och hjälper henne upp på benen. Det enda som avslöjar att hon var skadad är blodet på armen. ”Du bör nog dricka hela” säger han. ”Jag vet att du är Lyria” säger han med lite retsam ton. ”Lavonne, min syster, bad mig se efter dig. Mitt namn är Andre.” Vendela skriver: Lyria ler lite innan hon svarar ”Trevligt att träffas. Är du här för att hålla koll på mig så att jag inte gör något dumdristigt?” Hon tittar ner på sin arm innan hon tillägger ”så som jag precis gjorde…” Sl skriver: André skrattar lite, ”nja, om du vill kalla det hålla koll, så får du kalla det för det.” Han tystnar och ser på dig och säger ”draperiet är inte vad det en gång var. Tidigare var draperiet mest säkert runt omkring Aisela men nu är det nästan tvärtom. Visst, ibland går man ut med soldater och försöker rensa men lika snabbt som man bygger upp lika snabbt förstör främst drakarna det.” Han suckar ”så vi med liten kraft får oftast stanna där vi är. Var du på väg till någon speciell plats eller ville du bara se dig omkring?” Vendela skriver: Lyria dricker vätskan i flaskan och tittar bort en liten stund innan hon svarar ”Jag var på väg till Kalandri… men inser att det nog är ganska omöjligt just nu” Hon skrattar till ”jag hade hoppats att det skulle finnas några vägar häromkring” Sl skriver: André ser på dig och säger ”Kalandri? Varför vill du dit?” Han funderar och fortsätter ”din moder är inte där tror jag, hon skickades visst till Alednev på något diplomatiskt uppdrag av drottningen av Avernu tror jag Lavonne sa.” Han hamnar i sina egna tankar och säger ”fast det är kanske inte henne du söker?” Vendela skriver: Lyria blev lite ledsen när hon hörde att hennes mor inte skulle vara där längre men försökte hålla masken. ”Åh, jo hon var en av de jag tänkte besöka, mest bara för att hälsa på lite, vi fick inte så mycket tid när jag var där förra gången… sen hade jag även lite andra ärenden där… någon som hette Luz skulle försöka hjälpa mig träffa hans far?. Samt visa mig lite kultur i staden, så som teatrar” Sl skriver: André ler lite ”vi har teatrar även här men de är kanske inte så intressanta? Luz vet jag inte vem det är men han är säkert en trevlig prick.” Han tystnar och tittar bort mot staden ”jag ska tillbaka till slottet och ska inte störa dig mera. Önskar du något får du besöka mig i köket så ska jag se om jag kan hjälpa dig.” Vendela skriver: Lyria ler ”Det ska jag göra” hon pausar en liten stund och inser att hon fortfarande har några frågor som det inte skulle skada om hon frågade ”Men finns det några ställen i närheten där det kan finnas hela vägar? Eller är det omöjligt?” Sl skriver: ”Det finns det säkert knappast kompletta men delvis intakta. Man får titta in i draperiet och hitta de fåtal rester som finns kvar och ta det därifrån. En bit från Aisela är det bättre” säger han och ser på dig ”det är inte omöjligt men farligt och svårt.” Vendela skriver: Lyria kniper lite med munnen och muttrar ”jag tyckte det här var ganska långt borta… och fåglar kan inte flyga utanför vägarna?” Hon ser ner på armen hon precis brutit ”Och… händer det här, eller värre saker, så…” hon tänker på sina vänner och klumpen i magen växer ”jag vill inte svåra till det för dem ännu mer…” Sl skriver: André skrattar till och ska säga något men avbryter sig. En bit bort känner du hur en lite portal mot draperiet öppnas och stängs mycket fort. Det blinkar till lite blått. Det är två personer som plötsligt står där, den ena är Lucas med sin gråa rustning den andre är en ung kvinna som är lika lång som Lucas med en vacker klänning. De två går bort mot er. Lucas stannar upp och säger ”detta är Evelyn” och pekar på kvinnan sen säger han ”och detta är André och Lyria”. Sl skriver, i gruppen med både Vendela och Annika: Lucas tittar på André och Lyria och säger ”är det inte lite sent för en picknick?” Sen små ler han och tillägger, ”eller vi kanske stör er?” André ser oskyldig ut på ett pojkaktigt sätt och säger ”nej, fröken Lyria ville….” han söker ett ord och fortsätter ”pröva sina vingar och jag var mera som ett stöd ifall det skulle gå fel.” Lucas granskar André och Lyria och ser lite lurig ut ”åhh”. Vendela skriver: Lyria känner hur ansiktet blir rött och hon försöker gömma den blodiga ärmen av klänningen bakom ryggen medan hon niger. ”Ja, jag kanske inte riktigt tänkte… men nu när jag ser ni kan komma hit utan problem kanske det inte var så…” hon stannar upp för hon vet inte ens vad hon ska säga om sitt misslyckade försök till att resa själv. ”men ni stör inte alls” Hon vänder sig till Evelyn och ler ”Och trevligt att träffas Evelyn, mitt namn är Lyria. Är det första gången ni är här i Aisela?” Annika skriver: Evelyn niger och tar i hand. ”ja, det är första gången jag är utanför min hemstad. Jag har inte haft tillfälle att resa förut. Vad söt du är! Men hur lyckades du skada dig?” Vendela skriver: Lyria ser lite besvärad ut och försöker hitta rätt ord ”Ja du ser… jag… skulle försöka se om jag kunde resa i draperiet men var visst lite oförsiktig vilket resulterade i ett” hon stannar till och tänker i några sekunder ”300 meter fritt fall. Men nu är allt bra, André hjälpte mig sånt är jag nog så frisk man kan bli” Hon känner rodnaden i ansiktet och sneglar lite mot Lucas håll för att se hur han reagerade på hennes misslyckande ”Men jag får väl tänka mig lite mer nästa gång jag försöker, det kan ju bara bli bättre” och hon skrattar lite nervöst åt sig själv. Sl skriver: Lucas ser allvarligt på Lyria ”300 m är långt att falla, du hade tur som klarade dig” Annika skriver: Evelyn ler lite artigt för att dölja sin förvirring. Draperiet??? ”vilken tur att du hade hjälp!” sen vänder hon sig till André för att hälsa på honom. Vendela skriver: Lyria ler lite stolt ”Ja jag lyckades nästan klara mig oskadd, om jag inte varit så snabb utan tagit min tid hade jag kunnat flyga säkert, men… tänkte inte tillräckligt när jag var i fritt fall” Sl skriver: André bugar lätt ”det är alltid trevligt att möta bekanta till den store Lucas” säger han med lite lurig blick. Annika skriver: ”trevligt att träffa dig också!” sen drar hon sig lite åt Lucas och försöker fråga lite diskret ”vad är draperiet för något? var det så vi reste? Kan man verkligen lära sig flyga?” Sl skriver: Lucas harklar sig ”ja” det är en sorts parallell värld kan man säga. Men du och jag tog snabb varianten så att säga.” Han ser på Evelyn ”det är mycket du kommer se, höra och måste lära dig.” Han ler på ett vänligt sätt ”men det finns de som kan flyga och det finns de som blir fåglar” Han pekar mot staden ska vi gå mot staden, kanske en paus på ett bra värdshus?” Vendela skriver: Lyria ler lite mot dem ”Ja, ska vi ta sällskap? Tror vi var på väg tillbaka vi också…” Hon tittar på Evelyn ”Ja, jag kan bli olika typer av sångfåglar och flyga som fågel” Sl skriver: Han ser på de er och säger ”det finns ett ställe som jag gillar, lite lugnare men trevligt, det heter Solvindens svans och brukar aldrig vara stängt. Är det ok för sällskapet?” André nickar och svarar ”det låter som en utmärkt idé, har inte de Drakbakelserna?” Lucas nickar och svarar ”ja, det och mycket annat”.  Vendela skriver: ”Ja det låter trevligt”. Sl skriver: Ni börjar sakta gå mot staden, den omges av en stor hög och rak stadsmur, med jämna mellanrum finns det torn och överallt hänger Cianoms drakbanér. Annika skriver: ” Lyria, du får visa någon gång, det låter jättespännande! förresten, har jag helt fel, eller var du och sjöng på bröllopet i Lusitania?” Sl skriver: ”Jag har hört om det bröllopet” säger André och ska fortsätta när Lucas åter harklar sig. André tittar på honom och säger sedan ”är visst något i luften idag?” Vendela skriver: ”Absolut, det ska jag göra! Och ja det gjorde jag, ville ge dem något… eget. Och känner ju både Deanor och Juane från skoltiden. Men hur visste ni det? var ni där?” Lyria tittar på både Lucas och Evelyn ”men hur känner ni varandra?” Sl skriver: Lucas verkar låtsas om som han inte hör frågan först men säger sedan, ”ytligt bekanta fröken Lyria” han tystnar och säger sen med låg röst ”blod kan göra att pulsen ökar, har jag hört”. André skrattar till men säger inget. Annika skriver: Evelyn ser lite generad ut. ”ehhh… jag och några vänner kan ha… tjuvkikat lite. men jag älskar bröllop! det är så romantiskt!” hon ser lite förvånat på Lucas, men eftersom han inte verkar vilja svara på hur de känner varandra så väljer hon också att låta bli. Vendela skriver: Lyria tittar på dem med något i blicken men väljer att inte anmärka på det. Det skulle bara göra stämningen ännu konstigare utan hon vänder sig till Evelyn igen ”Men då är det därifrån ni kommer Lusitania? Eller i närheten i alla fall?” Annika skriver: ”jag är därifrån, iaf. född och uppväxt!” hon ser stolt ut, sen frågar hon: ”var kommer ni ifrån?” Vendela skriver: Lyria får något distanserat i blicken vilket hon försöker skaka av sig innan hon svarar ”Jag kommer från Grenivien, vilket är… väldigt långt borta. På en annan värld om man ska säga så… ” hon skrattar till lite ”jag vet, det låter helt otroligt med olika världar och så… jag har knappt förstått hur det fungerar själv” Sl skriver: Ni närmar er en enorm port, med jämna mellanrum finns portar men nu på natten är bara vissa öppna. Evelyn ser att stadsmuren är enormt hög, kanske nästan 10 meter eller ännu högre. Vakterna kräver att alla ska visa sina papper, alla tar fram och visar och blir sedan insläppta. ”Detta är arbetarkvarteren” säger André ”det är här det går lite mera livat till” säger han med en lite blink till Lyria och Evelyn. ” Solvindens svans ligger en bit in i staden” säger Lucas och fortsätter ”orkar ni gå eller ska jag ordna en vagn till oss?” Annika skriver: Evelyn går till sin go-to när det går lite över huvudet på henne och ler artigt. Vendela skriver: ”Jag kan gå utan problem men hur känner ni?” Frågar hon Evelyn Annika skriver: ”åh, jag kan gå. det är inte jag som är skadad” säger hon med ett litet lurigt leende mot Lyria. Vendela skriver: Lyria skrattar lite ”vilken tur att jag inte är skadad längre” hon drar upp ärmen på tunikan för att visa sin hela arm ”titta, benpipan syns inte ens längre” utbrister hon med något skämtsamt i tonen Sl skriver: Precis vid porten är det liv och rörelse men längre fram är det lugnare. Gatorna är raka och ordnade men trots det ser man att området ni går i är lite fattigare. Det är få värdshus här som är öppna, gatlamporna är få men då och då möter ni lite vakter. Någon tittar lite extra på er men Lucas gråa rustning gör att ingen närmar sig och ställer onödiga frågor. Annika skriver: Evelyn ser lite lätt illamående ut vid omnämnandet av ben som syns. Ben ska inte synas! Sen tittar hon sig nyfiket omkring i den nya staden. Sl skriver: Mellan husen hör man ibland skränig musik och ibland passerar man någon som står och mår lite dåligt efter för många öl verkar det som. En och annan kvinna jobbar natt och diskuterar priser men en kund men annars är det få på gatan denna natt. Vendela skriver: Lyria håller sig nära de andra när de vandrar genom gatorna samtidigt som hon tittar sig omkring, hon har vandrat lite i staden men inte i dessa kvarter så hon försöker få en känsla av stadsdelen ”Vad för dig till Aisela Evelyn? Är ni här i ett ärende eller bara för att resa?” Annika skriver: ”ehm…” Evelyn ser lite fundersam ut. ”resa och se världen? lära mig nya saker?” Sl skriver: Ibland ser Lucas sig över axeln men säger inget. Ni närmar er lite finare kvarter och kommer snart fram till en ny mur. ”Den andra stadsmuren” säger André till Evelyn. Folket som går in här är lite finare klädda eller har mera typiska tjänstemän eller en tjänares kläder. Ni får åter visa papper och åter släpper man er vidare. Vendela skriver: Lyria ler mot Evelyn ”låter fantastiskt, det är lite så jag lever nu… tror jag i alla fall” Annika skriver: ”det låter onekligen spännande! reser du ensam med André?” hon sänker rösten och viskar till Lyria ”är ni tillsammans? Sl skriver: Inne i nästa område är gatorna lite bredare, husen något högre och här finns små balkonger ut mot gatan som inte sällan har blommor vid kanten. Här finns även ett flertal affärer och hantverkare. Nästan alla är så klart stängda men man ser allt från florister, smeder, bokbinderi, caféer osv. En mycket mysig stadsdel helt enkelt. Det känns lite så där lagom småborgerligt. Sl skriver: ”Ligger det borta vid Cory parken” frågar André Lucas som nickar men säger inget, åter ibland så tittar han lite över axeln. Sen säger han ”hon är bra” och ökar steg takten. Vendela skriver: Lyria ser chockad ut och sätter nästan i halsen så hon behöver hosta några gånger innan hon kan, genom rosslig röst säga ”Nej, nej, jag träffade honom för första gången idag OCH han är min mormors bror. Så, nej” Hon rätar upp sig ”jag reser med mina vänner, vi är några stycken” Annika skriver: ”din mormors bror? verkligen?” hon tittar skeptiskt på André. ”han är onekligen… välbehållen…. för sin ålder…” Vendela skriver: ”Ja, det är så med vissa… har du hört talas om Serdan och Edlosi?” Annika skriver: ”Jadå” Sl skriver: André ser lite förvånad ut och säger ”vem?” Lucas suckar men svarar inte. André vänder sig till Evelyn ”har inte Lucas förklarat för dig?” Han ser att det har inte Lucas så han fortsätter ”vi Serdan och Edlosi blir gamla, faktum är att vi nog inte åldras tror jag. Så din vän Lucas här föddes väl år” han funderar ”3550 e.d eller så.” Lucas nickar men säger inget. Vendela skriver: Lyria vänder sig om och försöker se vem denna ”hon” Lucas pratade om kunde vara, om de nu var förföljda. Sedan svarar hon ”ja, jag är också sådan… därför jag kan förvandla mig till fåglar och sådant… men jag har en liten föraning att du kanske är det också” och hon ger Evelyn ett litet leende. Annika svarar: ”mmh, enligt lucas i alla fall.” Sl skriver: Ni fortsätter, gatorna är mer eller mindre tomma. Ibland passerar man skräniga värdshus men oftast är stadsdelen lugn. Men snart hör man på avstånd lite mera musik och man kommer till ett område som är mera upplyst och där det verkar ligga flera värdshus. ”Där borta ligger Silverflöjten” säger Lucas till Lyria men det vet du väl redan” säger han med ett leende. ”Hörde att du gjort succé där?” fortsätter han. Annika skriver: ”åhå?” Evelyn vänder sig mot Lyria. ”sjunger du mycket?” Vendela skriver: Lyria nickar och säger ”Ja, så ofta jag kan. Det… lugnar mig och det är alltid roligt att glädja andra med sång.” Hon tittar lite på Lucas ”men jag har aldrig sett dig där, du får gärna komma och lyssna om du vill… även om jag förstår att du kanske inte har tid… eller ens tycker det är bra musik…” hon vänder sig igen till Evelyn ”men jo, jag sjunger mycket… brukar ni sjunga eller vad tycker du om att göra? Sl skriver: Här är det mera liv och rörelse, ordnat och de som blivit förfriskade tar stadsvakterna snabbt hand om. Mest finns det olika barer och dansställen, musik flödar ut från de flesta ställena. Överallt finns kulörta lyktor som hänger överallt. Serveringsflickor går runt med stora ölstop som ställs på borden. Lucas säger ”nej, jag har inte riktigt haft tiden tyvärr” det verkar vara något som faktiskt tynger honom och han fortsätter ”utan sång, poesin och litteraturen kommer vi vara förlorade” han suckar. André klappar honom på axeln ”men Lucas gamla stofil, det verkar som du är nostalgisk” Lucas ler och säger ”ja, kanske är jag det”. Vendela skriver: Lyria ser på Lucas och försöker ge honom ett betryggande leende ”Du får jättegärna komma om du har tid… annars…”hon hejdar sig och skiner upp ”jag kan uppträda på slottet kanske? Om det gör det lättare?” Annika skriver: Evelyn tittar mot Lucas med ett litet leende. ”bor du i ett slott?” Sl skriver: Lucas nickar och säger ”ja, och snart gör du det med. Det största och kanske finaste slottet som finns tror jag.” Han vänder sig mot Lyria ”nej, ärligt hade jag hellre sett dig på Silverflöjten, det känns mera” han letar efter ord ”ärligt på något sätt.” Ni fortsätter genom området och kommer till en vacker liten park. Parken är ganska liten och mitt i parken finns en staty av en man som står och håller ett svärd uppåt. Vid sidan ligger ett litet lugnt café men små runda bord. Ovanför finns en liten skylt där det står ” Solvindens svans” på. Lucas går fram och en man med förkläde hälsar på honom och visar ett vackert litet bord med fyra stolar. ”här blir väl bra” säger han till er. Vendela skriver: Lyria ler mot honom och säger ”då hoppas jag få se dig där när du finner tid” Annika skriver: Evelyn stannar till mitt i steget en sekund. hon? Bo i ett slott? oj… Evelyn vänder sig till Lucas igen. ”det känns som att det är rätt mycket du inte har berättat..” Vendela skriver: Lyria ser Evelyns förvåning och säger ”ja alla de med Serdan blod hos en förälder får ett rum på slottet” Annika skriver: ” aha. då bor du också där?” Sl skriver: Lucas och Andre håller era stolar och ni kan sätta er. Vendela skriver: Lyria ler lite medan hon sätter sig ”Tyvärr inte. Även om min mormor är Serdan så är min mor Edlosi som min morfar, därför är jag också Edlosi och får inget rum på slottet… jag bor tillfälligt hos några bekanta” Hon rynkar ögonbrynen medan hon mumlar för sig själv ”men det kanske är dags att försöka flytta ut och hitta något eget… Jag tror det kan vara svårt att berätta… allt… då det är väldigt mycket…Sl skriver: Sen sätter de sig och Lucas tillkallar kyparen och beställer kakbuffé och sött vin. Annika skriver: ”vad synd. det hade varit roligt om du också hade bott där. Men om Lucas bor där också så får jag väl gå och trakassera honom om jag får tråkigt!” säger hon och petar Lucas lite retsamt på armen. Vendela skriver: Lyria ler ”jag har några vänner som bor där också, så när du träffar dem kan du säkert trakassera dem med. Och även om jag inte har ett rum där så är jag välkommen att hälsa på” Annika skriver: ”då får du komma och hälsa på mig! och jag ser fram emot att träffa dina vänner!” Vendela skriver: Lyria nickar instämmande ”Vi kanske kan träffa dem imorgon?” Annika skriver: ”jag vet inte vad lucas har planerat, men om det går vore det trevligt.” Vendela skriver: Lyria tittar också på Lucas, osäker på vad han egentligen har för planer. Annika skriver: Evelyn försöker sig på puppy eyes, osäker på hur bra det lyckas med hennes stora figur. Vendela skriver: Lyria ser lite finurligt om Evelyns taktik med puppy eyes skulle fungera på en sådan som Lucas Sl skriver: Lucas verkar för en stund inte höra vad ni sagt men tittar sedan upp på André och säger ”du vet vem det är eller hur?” André nickar ”ingen som vill oss något illa, vill nog bara ha lite koll tror jag” Lucas ser på honom ”hur säker är du?” André rycker på axlarna ”du vet… ganska säker”. ”Hmm ” säger Lucas och vänder sig mot Evelyn och säger ”min plan var att du skulle gå i lektion hos min syster Lucia men den planen har ju redan fröken Lyria satt krokben för” säger han med en svårläst blick. ”Ungdomen, den ungdomen” säger André med ett leende. Sen kommer kyparen in med ett enormt kak- och bakelsefat i flera nivåer samt te och vitt sött vin i en karaff. Var och en får ett litet fat med sked, en tekopp samt ett litet dessertvinglas. Alla kakor ser ljuvliga ut och är i flera färger och former. Lucas ger kyparen några mynt och så går kyparen iväg. Annika skriver: Evelyn skickar ett soligt leende mot Lucas, sen börjar hon hälla upp te till alla. Sl skriver: André säger ”etiketten är stel på hovet, och vi hade knappast kunnat ha denna avslappnade konversation där under en middag.” Lucas ler och säger ”men maten är ju bra” och blinkar åt André ”i världsklass skulle jag nog säga” fortsätter han. Vendela skriver: Lyria tar en kaka och börjar äta på medan hon skeptiskt tittar på Lucas medan hon väljer att inte anmärka på han och Andrés kommentarer om vem det är som följt efter dem, hon tänker att de ändå inte kommer berätta för henne. ”Så din stora plan var att ta med henne till den grandiosa staden Aisela för att gå på etikettlektioner?” Annika skriver: ”men du har ju redan lärt mig etikett?” Sl skriver: ”Eftersom vi är mer avslappnade och utanför hovets etikett låter jag din kommentar passera” säger Lucas irriterat till Lyria ”men jag skulle uppskatta om du i fortsättning respekterar mig och min position?” Han vänder sig mot Evelyn och säger ”du har fått en tunn grund inget annat, och något man lär sig är att vara respektfull mot äldre Serdan.” Sedan infinner sig en viss tystnad kring bordet. Efter en stund säger André, mumsande på en rosa bakelse ”natta kakor är de bästa”. Annika skriver: Evelyn ser lite skamsen ut. ”……mer te? vin?” Vendela skriver: Lyria ser ner i bordet en kort stund innan hon ser på Lucas ”Förlåt, det var inte meningen att vara oförskämd och jag ska tänka mig för nästa gång” Hon ger honom ett litet leende innan hon rätar på ryggen och dricker lite av sitt te. Annika skriver: Evelyn fyller på de tekoppar där det behövs, och vinglas, sen tar hon en kaka och gnager på, fortfarande lite skamsen. Sl skriver: Lucas suckar och säger ”långt ifrån alla äldre skulle tillåta att ni som är unga ”han ser på både Lyria och Evelyn ”skulle ifrågasätta en äldres plan och tankar så direkt.” Han tystnar ”vissa hade nog blivit så förnärmade att ni inte längre hade kunnat vistas säkert i staden. Om ni tänker eller tycker jag är hård är det inget vad mina systrar är och en del av mina bröder. Så vakta er tunga noga, det är mitt råd till er.” Annika skriver: Evelyn ser ner i bordet. ”…förlåt. jag ska tänka på det i fortsättningen.” Sl skriver: André nickar ”tyvärr är det som Lucas säger sant, du kommer hamna i ett getingbo på hovet. Allt du gör och säger registreras och värderas hela tiden, ingen kommer undan. Faktum är att när du känner dig som säkrast är det då du ska se dig om som mest.” Vendela skriver: Lyria ger honom ett svagt leende ”jag menade verkligen inte att vara illvillig, det var… men jag ska tänka mig för, jag glömmer bort att alla hovliv är lika varandra på många sätt… bättre att hålla i sin tunga och följa stegen i dansen…” Hon vänder sig mot Evelyn ”vill ni gå på etikettlektionerna kan jag gärna följa med. Jag har gått några innan och jag tänker de blir roligare med en vän” Annika skriver: ”det vore onekligen mindre läskigt.” hon ser lite fundersam ut, sen säger hon mjukt ”jag be om ursäkt om jag förorättar någon nu, men det verkar vara ett ganska otrevligt sätt att leva på. varför väljer folk det?” Sl skriver: Lucas säger till Evelyn ”men det är som fröken Lyria säger, den av Serdan blod får flera fördelar och rättigheter. Du, Evelyn, är dotter till en Serdan. Vem är inte min sak att säga just nu, tids nog kommer du få reda på det, om du söker efter svaret kommer du säkert finna det snabbare. Men en varning, svaret är inte alltid det man hoppas eller önskar.” Han ser på Lyria ”jag tycker det låter som en utmärkt plan, fröken Lyria och du är så klart förlåten.” säger han och ler. André fortsätter ”Du, Evelyn, kommer att få ett eget rum, egen tjänsteflicka och en grund uppsättning av passande kläder i en garderob. Förslagsvis så kommer Lyria till dig på morgonen och ni går tillsammans till Lucia och har lektionen där. Sen på eftermiddagen kan Lyria visa dig staden och presentera sina vänner för dig.” Lucas ser på Evelyn ”det är vårt sätt att överleva, sorgligt? Ja det är lite sorgligt men genom årtusenden har vi fått lära oss den hårda vägen att alltid hålla kolla vad som finns bakom oss och att inte lita på någon och aldrig verka överraskade. Det är så vi har överlevt.” Lucas tar en liten kaka och dricker lite vin. Vendela skriver: Lyria ler ett artigt leende och nickar ”jag lovar att göra mitt bästa för att ta hand om Evelyn” Hon vänder sig sedan mot Evelyn ”det är… svårt att förklara hovliven, det är inte så mycket leva som att överleva i min uppfattning men jag ska försöka hjälpa och lära dig så mycket jag kan” Annika skriver: ”jag är uppväxt i en smedja…” Sl skriver: Lucas säger ”det är sent och mitt förslag är att vi först eskorterar fröken Lyria hem och sen går upp till slottet för att sova. Hur låter det?” Vendela skriver: Lyria ler mot henne ”det låter… underbart och jag vill gärna höra mer om det. Men då förstår jag att det här är helt annorlunda mot vad du är van vid” Annika skriver: ”det låter som en bra idé. det har varit väldigt mycket information att ta in, jag börjar bli ganska trött.” Vendela skriver: Och Lyria vänder sig mot Lucas, ”ja, det börjar bli sent men jag tror jag klarar mig hem själv. Då jag är nära Silverflöjten så är det inga problem för mig att hitta hem, jag har gått här själv flera gånger utan problem” Sl skriver: André sätter lite vin i halsen och skrattar sedan högt och länge. Lucas ser lite besvärad ut. André hämtar andan och säger ”så du har verkligen inte snappat upp mycket, fina Lyria?” Han ser på henne och fortsätter ”då ska jag vara tydlig, när en så respekterat och ärad riddare som Lucas, även kallad den Grå riddaren, erbjuder att eskortera er hem…. Ja då tackar man ja.” Han ler och fortsätter ”av den enkla anledningen att vi är som du redan räknat ut övervakade och även om det inte är riktat mot dig så är det tillräckligt allvarligt för att vi som har lite ansvar för dig, ska se till att du kommer hem säkert. Så därför fröken Lyria ska du nu bita ihop och artigt tacka riddare Lucas för erbjudandet och säga att det vore en ära att han följer dig hem så att du kommer hem på ett säkert och bra vis”. Vendela skriver: Lyria ler lite igen nu inte längre lika stelt och skrattar till och med lite. Så det var som hon trodde. ”Då tackar jag gärna ja till ert erbjudande att eskortera mig hem” och viskar tyst ”förlåt för mitt dåliga uppförande än en gång” hon känner rodnaden i ansiktet komma tillbaka. Sl skriver: Efter en stund förstår Lyria och Evelyn att Lucas och André väntar på att ni ska resa er så att ni kan gå. När någon av fröknarna gör en antydan till att resa sig är både André och Lucas där och artigt tar undan stolen. Vendela skriver: Lyria reser sig då upp och väntar på att de ska leda henne hem. Annika skriver: Evelyn också. ler lite roat åt att få hjälp med stolen, hon är trots allt van att klara sånt själv. tackar ändå. Sl skriver: Sedan går ni en bit till, musiken och dansen verkar klinga av och snart är ni framme vid en tredje stadsmur. Här är vakterna ännu finare och kontrollerna hårdare. Men åter blir ni insläppta. Detta område är verkligen det finaste men mycket stelare. Nästan alla hus omgärdas av en mur och är i flera våningar. Så här sent är det få ute, enstaka droskor går sakta fram längs vägarna. Ni kommer fram till ett hus som är som en lite affär. På skylten står det ”Juanes tavlor”. Lucas följer Lyria till bakdörren och ser till att hon kommer in som hon ska. Sedan går han, André och Evelyn vidare med det enorma tornet mitt i staden. Vendela skriver: När Lucas lämnar Lyria vid dörren suckar hon djupt innan hon säger ”jag ber verkligen om ursäkt för mitt dåliga uppförande… jag, jag menar inte att vara så besvärlig och… förlåt… jag hade trevligt ikväll och… jag ska göra mitt bästa att ta hand om Evelyn” hon niger innan hon går in genom dörren. Annika skriver: Evelyn kramar Lyria hej då innan de skiljs åt. Vendela skriver: Lyria kramar tillbaka och säger att de ses imorgon igen. Sl skriver: Ni kommer fram till ytterligare en port och mur, detta är slottet säger Lucas. En gång bodde min fader, den så kallade urfadern, här. Hans namn är David men nu bor han inte längre här. Hon som är drottning heter, som du säkert vet, Zora.” Ni kommer in och får åter visa papper, det blir en längre kontroll av dig, Evelyn. Efter en stund får ni komma in genom porten. Här inne finns flera mindre byggnader, jämfört med tornet, men stallet exempelvis är helt enormt. Det finns flera andra byggnader så som kaserner och andra med okända användningsområden. Det verkar även finna en trädgård. Hela området är nästan lika stort som Evelyns hemstad. Lucas och André följer dig mot tornet. Vid bottenplan så tar André adjö. ”Önskar ni något så kom till köket” säger han. Du och Lucas fortsätter och följer en stor och bred trappa. Ni går genom flera korridorer och andra trappor. Tornet är extremt stort och överallt ser Evelyn tjänare och vakter. Lucas möts med mycket stor respekt. Till slut stannar Lucas vid en dörr som är öppen och utanför står en ung tjänsteflicka. ”Detta är din tjänsteflicka, hon ska ta hand om dig i det mesta som handlar om rummet och dina bekvämligheter.” Han visar dig med handen rummet. Tjänsteflickan niger djupt och tittar ned i marken och säger ”det ska bli en ära att tjäna er, lady Evelyn.” Du kommer in till ett, i dina ögon, stort rum. Det har en helt enorm himmelssäng, ett vackert skrivbord med alla attiraljer, en stol, en soffgrupp, en större garderob. ”Sov gott så ses vi imorgon” säger Lucas och går.

På önskan så visar jag det jag skrev om teaterpjäsen på Deanors och Juanes bröllop.

Ett sällskap uppför pjäsen ”Djungel vrål” som är skriven av Julian.

Roller:
Adelsdamen Elsi som är en bortskämd söt flicka som är ganska dum och som ska giftas bort mot sin vilja.
Tjänsteflickan Ellinore som drömmer om den perfekte riddaren och försöker vara behjälplig för alla.
Sångerskan Yra som är förälskad i den stiliga vakten.
Den stiliga vakten Vildhavre som smider hemliga planer om att äkta Elsi.
Skölddamen Birgitta, en rödhårig, en stor manlig och alltid smutsig kvinna som alla är rädda för.
Läkaren Galensköld som är besatt av en demon och är en smygtittare (på nakna kroppar).
Den vilsna pojken Dean som letar efter något men aldrig finner det.
Den mörka drottningen Tina är promiskuös och som förlustar sig med Dean.
Katten Aston som de möter i djungeln och som ger hjälper dem.
Sen ytterligare några småroller bland annat den duktiga flickan Fina och klasskamraten Una.

Akt 1: Elsi blir utsänd av sin fader att hitta svaret på den sanna kärleken hos kärleksguden Oand Sint i djungeln. Elsi samlar sina vänner, sångerskan Yra som tar med sin vakt Vildhavre, skölddamen Birgitta som ska vakta Elsis dygd, läkaren Galensköld, pojken Dean, Elsis tjänsteflicka Ellinore och den duktiga flickan Fina. Dean säger adjö till klasskamraten Una och förstår inte längtan i hennes blick. Akten avslutas med att Ellinore sjunger en sång om höga ridderliga ideal till månen.

Akt 2: De anländer först till Den mörka drottningen Tina för att be om hjälp att hitta Oand Sint. Yra är förälskad i Vildhavre. Vildhavre försöker närma sig Elsi men hindras av Birgitta. Galensköld smygtittar på Fina som badar och blir upptäckt. Fina blir förnärmad och anklagar Galensköld för att vara pervers. Galensköld brygger en brygd som han lurar i Fina så hon somnar. Elsi hittar den sovande Fina och tvingas fatta ett beslut om att lämna henne hos drottning Tina. Drottningen Tina charmar Dean som hamnar i hennes säng, Galensköld tittar på i smyg. Dagen efter reser de vidare.

Akt 3: De anländer till ruiner i en djungel. Yra sjunger i hemlighet en sång om hur hon längtar efter Vildhavre vilket Oand Sint hör och förgiftar henne. De möter katten Aston som hjälper dem i sitt sökande efter svaret om den sanna kärleken. Elsi, Ellinore, Dean och Birgitta springer omkring och letar efter kärleken men hittar inget. Vildhavre och Yra finner varandra, Oand Sint njuter av hur Yra förlorar sin dygd medan Galensköld smygtittar på akten. I slutet kommer Birgitta på Galenskölds smygtittande. Katten Aston säger att Galensköld är besatt av en demon och man måste fördriva den. Han renas genom att man hittar en Röd stor diamant som Aston kallar för Kroppens ljus. Demonen tvingas bort och Galensköld är inte lika galen längre. Dean upptäcker en staty som påminner om hans vän Una och han förstår att ibland hittar man kärleken där man först inte ser den. Pjäsen avslutas med stort gemensamt nummer med sång där svaret på sökandet är att kärleken inte finns hos en gud utan finns alltid med oss och ibland där man minst anar det.

Det stora biblioteket i slottet i Aisela var omtalat, ganska få hade egentligen tillgång till det. Ännu färre hade varit där under flera århundraden men Julian var en av dem. Han hade så klart sitt eget, privata, där fanns så klart flera intressanta volymer. Faktum var att de flesta av Julians så kallade böcker snarare var rullar skriva för mycket länge sedan. Men nu satt han här i det mera officiella biblioteket och funderade. Det var sent på natten, de flesta hade för länge sedan lagt sig, drömde om vad än de nu valde att drömma om. På bordet låg enbart några böcker, han visste egentligen vad han hade letat efter men ville ändå få det bekräftat. Ljusen på hans bord fladdrade, han kände hennes blick redan vid dörren. Hans placering gjorde att ryggen var fri, en gammal invand vana. Så när hon kom genom rummet såg han vem det var trots att han redan visste det. Hon gick bort till hans bord, det var för sent för låtsasleken ”åh är du här?” förstod han. Hon satte sig, hennes kläder var enkla, funktionella, håret var tillrättalagt men inte perfekt så han tolkade det att hon hade varit ute och ”tittat” på något. Han log mot henne och sa ”god afton, eller ska jag säga natt, älskade syster Corral?” Hon log tillbaka och tittade på stolen framför honom, han visade med handen att hon kunde sitta ned vilket hon gjorde. De såg på varandra, leende men ändå uttryckslösa, sedan sa hon ”djupa tankar?”. Han rörde inte en min och sa ”kanske inte djupa men tankar, ja”. ”Handlar det om bröllopet?” sa hon med en knappt aningsbar retsam ton, i rösten. Det passerade utan respons och han svarade istället ”ja” med en paus ”så klart”. ”Funderar du vilken av gästerna som tipsade?” sa hon och dolde att hon irriterade sig att hon inte fick en reaktion, trots att hon redan när hon ställde frågan visste att hon inte skulle få någon. Han satt tyst, tankarna var där men ändå långt borta. Efter en stund sa han ”vart har du varit? Spionerat på din dotter?” Hon rörde inte en min och såg på honom och sa sen ”om jag berättar vad jag har varit berättar du vad du tänker om mordet?” Han nickade, hon funderade, övervägde och sa sen. ”Silverportaler” och såg på honom, han nickade och inbjöd till fortsättningen. ”Precis som du så känner jag när en sådan öppnas, och du, liksom jag, känner den magiska energin för att ungefär veta vem som är ansvarig för den, eller hur?” Han log lite, inte för det betydde något, och sa ”så klart”. Åter fick hon en retsam blick ”så ikväll kände jag en energi från en sådan portal som jag inte känt på länge. Det störde mig och jag valde att undersöka, spåra.” ”Du gör mig nyfiken” sa han och verkade mena det, såg hon till sin stora förskräckelse. Hon samlade sig snabbt ”så jag kollade de vanliga ställena och såg hur min dotters väninna gick till ett av ställena.” Hon studerade hans reaktion men det kom ingen så hon fortsatte och sa ”där hade hon ett möte med en mörderska”. ”Åhh” var allt han sa och verkade försjunka i tanken igen. ”Din tur” sa hon efter en liten stund. Han såg upp och sa sen ”det är knappast någon gäst” sa han och fortsatte ”förutom att det skulle kunna vara din dotter som bjöd in henne.” Det blixtrade till i Corrals ögon vilket gjorde Julian nöjd även om han inte visade det för henne. ”Men” fortsatte han ”det föll på sin egen logik, hon kan knappast ha vetat att en enhörning skulle komma.” Corral lyssnade och Julian fortsatte ”så vida hon inte berättade om sina syner för mörderskan, men det faller mig vara osannolikt.” Han såg på henne ”så jag har kommit fram till att det inte var en gäst. Det var planerat, hon hade tagit kontakt med teatersällskapet för nästan en vecka sedan. Den ordinarie blev sjuk och hon dök upp som en ersättare.” Corral skrattade till ”en klassiker”. Julian tillät sig le och menade det ”ja, eller hur? Men det får mig att dra slutsatser. Det var enbart kort innan bröllopet som ens jag visste att vår speciella gäst skulle komma.” Corral såg på honom och sa ”så vi tänker någon som inte gillar enhörningar och som är bra på att skåda in i framtiden”. Han nickade och fortsatte ”sen visade hon ett stort intresse för en av gästerna.” Hon såg på Julian och sa sedan ”så din slutsats är att enhörningen vill åt…?” hon tystnade. Han nickade och sa ”jag vill minnas att du fick anstränga dig ganska mycket för att gömma en sådan för dem för länge sedan?” Hon nickade, han såg på henne ”säg att du har den kvar, älskade syster:” Hon reste sig och sa ”tack för utbytandet av trevligheter.” ”Nöjet är helt på min sida” svarade Julian. Corral stegade bort mot dörren, Julian satt kvar en stund men sökte sedan en säker plats för att sova på.

Julian visste redan vilket svar hon förväntade sig, hon ville så klart höra att han var mest imponerad av sin älskade blivande make, Deanor. På ytan var han helt lugn, som om han övervägde och funderade på svaret trots att han redan visste svaret. Det var sällan som Julian sa precis vad han tyckte eller tänkte. Julian ljög sällan, lögner avslöjades alldeles för enkelt, istället undvek han skickligt frågan så som de flesta i hans familj gjorde. Hade han svarat på Juanes frågade som han brukade hade svaret blivit något i stil med ”Deanor blir en imponerande bra make till dig som säkert skänker dig mycket glädje i livet” men nu kände han inte för det. Det hade varit en fullspäckad vecka, han hade fått övertyga henne om att hålla bröllopet på en plats som var bättre lämpad än Aisela. Visste det fanns flera mycket vackra och lämpliga platser i staden men Aisela drog också till sig mindre önskvärda element, han gissade redan att Juanes farmor hade besökt henne i huset. Spåret var knappast tydliga med de fanns, tyvärr. Han hade lagt ned ganska mycket tid för hennes skulle och hjälpt henne men som vanligt hade han en baktanke. De skulle ha en speciell gäst på middagen och den gästen ville man inte exponera för mycket. Han tittade på henne och sa ”jag förstår att du önskar att jag ska säga Deanors namn på din fråga men det är inte honom bland dina vänner jag är mest imponerad av.” Han såg hur besviken hon blev och han fortsatte efter att det fått sjunka in lite ”missförstå mig inte, Juane. Din blivande make är en fin person på många sätt men du frågade vem bland dina bekanta som jag var mest imponerad över.” Hon nickade och verkad samla sig, han rättade till placeringskorten runt det tänkta bordet, de sysslade med bordplaceringarna när hon hade frågat. ”Jag är mest imponerad över henne du nu kallar för Anderei, men jag tror hon egentligen heter något annat.” Juane funderade och sa ”vad heter hon egentligen då?” Julian skrattade till ”det är inte min sak att säga, det får hon säga själv.” Juane funderade och sa sen ”och varför är du imponerad av henne?” Julian funderade ”för att hon gör sådant som ingen gjort tidigare, det är imponerade. Hon gör det utan egen vinning utanför att hon kan och verkar ha ett genuint fint hjärta.” Han tystnade och sa sen låg ”kanske är det därför hon blir så besviken när de hon lagt sin tillit på, sviker henne.” Juane såg på honom och han sa ”det var inget” och log. Juane funderade och sa sedan med viss förvånad röst ”men, men hon är ju bara en” hon drog på orden ”en tjänsteflicka”. Julian log och klappade henne på kinden ”man ska akta sig att tro att utsidan av ett paket säger något om värdet eller vikten av innehållet”. Juane fortsatte placera ut korten med namn runt det tänkta bordet. En stunds tystna följde, Julian reflekterade att han förstod allt mera varför han uppskattade stunderna med en vanlig människa som inte hade bakomliggande tankar eller planer. Han kunde slappna av och vara i stort sett sig själv. Han funderade, eller, tja, ganska mycket sig själv. Han skrattade till och Juane reagerade och såg frågande ut. ”Hade andra tankar” sa han bara kort. Hon log och såg så där oförskämt kär ut igen och sa med något drömmande blick ”jag längtar efter den stora dagen”. Han log och sa ”jag med”. Utanför övergick eftermiddagen sakta till kväll och Aisela gjorde sig redo för natten, folk började längta hem efter ett dagsverke, vissa funderade över att träffa vännerna på krogen, vissa längtade efter att få lägga sig på sängen och bara slappna av, vissa drömde om att åter få hålla om den man hade som kär och i stort sett var det en helt vanlig eftermiddag i Aisela.

Blev en till, en kortis..

Juane vaknade med ett ryck, åter hade drömmarna sökt sig till henne. Hon var ensam, det var flera dagar sedan hennes blivande make hade kysst henne. Hennes beskyddare i staden, Julian, sa att hon nog fick vänja sig vid det. Det var så med den sort som han och Deanor var hade Julian sagt. Hon kände att hon inte ville vänja sig, det värkte i henne kropp av längtan efter Deanor men drömmarna handlade om annat. Sedan nyåret och festen med de gamla skolkamraterna hade hon inte målat några tavlor, inte okontrollerat i alla fall. Var det bra, tänkte hon? Hon visste inte, istället hade hon fått drömmar, konstiga drömmar. Hon funderade om hon skulle prova måla sina drömmar. Under dagarna var det mest planering för bröllopet, blommor, mat, klänningar, Deanors kläder och festens uppträdande. Julian hjälpte till med mycket, vilket hon var evigt tacksam för, hon var trots allt i ett främmande land och dessutom på en ny värld, verkligen helt overkligt. Hon låg och stirrade i taket en stund och gick sedan upp, det var mitt i natten och gatan utanför var tyst och ödslig. Hon gick till sitt arbetsrum och tog fram en duk. Hon blundade och funderade på sin dröm. Hon började måla, först målade hon en svart häst med ett horn i pannan. Hon funderade, sen målade hon en svart blomma med ett kors på mitten och framför blomman satt en liten späd man, hon förstod att det var Wiktor. Men Wiktor hade en röd mask i sin kropp, hon förstod inte. Sedan målade hon en disig man med en klarblå färg som det nästan lyste om. Den blåa mannen höll ett barn i sin famn, barnet bar en medaljong av en halvmåne som hade vita moln framför sig, hon hade sett det märket förut, vilket gjorde henne ledsen. Hon tittade på sin tavla, utanför hörde hon en tupp. Hon torkade av penslarna och tvättade händerna och gick för att sova någon timme till. Kort efter sov hon tungt och hon hörde inte de smygande stegen, hon märkte inte hur en liten, smal kvinna med långt svart hår och mörka dystra ögon såg på henne i mörkret. Hon märkte inte när samma kvinna tittade på hennes tavla och hon hörde inte när kvinnan, hennes farmor, viskade ”strålande tider närmar sig”.