Efter önskemål av Vendela (och som en liten present), så hoppas hon uppskattar den.
Luz satte sig i en av balkonglogerna, han ställde vinkaraffen på ett litet runt bord och ett vinglas bredvid. Han tittade ut medan teaterns personal plockade och städade undan efter kvällens föreställning. Det infann sig en inre ro hos honom. Han hällde upp vinet i glaset, tog upp glaset och luktade på det. Tog in lite vin i munnen och lät det fara runt bland hans smaklökar innan han svalde det. Det var ett strävt och fylligt rött vin med en tydlig smak av hans hemtrakters äpplen och aprikoser. Han grävde i sin ficka och hittad ett litet kort. Det var en bild av en ung kvinna med vackra ögon som avslöjade en lite blyg blick, hennes klänning var stilren och tidlös, håret naturligt utslaget. Han hade tecknat bilden själv som ett minne, vilket nu när han funderade på det var lite löjligt eftersom han mindes perfekt om han själv ville det. Men det var ändå något speciellt att se på en bild, speciellt om man hyste känslor för den på bilden. Hans tankar vandrade bort och för ett tag tillät han sig drömma en stund. Det avbröts dock av att draperiet bakom honom drogs bort och Adini kom in och satta sig vid hans sida. Han la bilden med baksidan upp på bordet och noterade att Adini noterade detta. ”Du försvann” sa hon med mjuk ton. ”Åhh” sa han ”blev du orolig?”. Hon skrattade till och såg på honom ”jag är ju obeväpnad”. Han såg på henne och sa ”du har alltid med ditt vassaste vapen” han gjorde en paus ”din tunga”. Hon granskade honom men svarade inte. Han tog och drack lite mera vin. Efter en kortare stunds tystade sa hon ”är det inte märkligt?”. Luz förstod direkt att det skulle komma något filosofiskt men som hade ett tydligt mål. Adini fortsatte ”att vi som är ämnade för stordåd finner den största glädjen i de små tingen.” Hon såg på honom med lite lurig blick, han suckade och satte sig lite mera upprätt ”kan du inte bara säga vad du vill?” sa han med lite trött röst och tog åter glaset. Plötsligt rest hon sig och sa med hög röst ”DRAMA!”, personalen nere på golvet ryckte till innan de såg att det var Adini som ställt sig på en av balkongerna. ”Drama?” sa Luz med lugn röst. ”JA! DRAMA!” sen satte hon sig och spände blicken i honom ”vad vore väl själva livet, TEATERN, om det inte fanns drama och passion?” ”Tråkigt?” sa han med frågande ton. ”EXAKT!” sa hon och sträckte på sig ”det är vad det hade blivit! Trist och tråkigt.” Hon tittade på honom och fick en lurig blick ”och du min käre Luz. Du har gått och blivit lite smått disträ, tankspridd.” Hon granskade honom, fyllde upp hans glas till bredden och svepte i sig vinet i en enda stor rörelse. Hon sträckte fram glaset mot honom ”SKÅL FÖR KÄRLEKEN!” sa hon och satte sig sedan tillbaka i stolen. ”Tänk så mycket bättre vår värld hade varit med mera kärlek” sa hon med viss eftertänksamhet och stirrade ut i luften. ”Antyder ni att jag är kär?” sa Luz försiktigt. Hon började skratta högt och slog sig på låren ”jag bara inte antyder! Jag säger att ni är kär, passionerad och framförallt kåt!” Hon tittade på honom och hade nog hoppats på en reaktion men han var alldeles för van vid hennes sätt att vara. När hon inte fick den reaktion som hon önskade sa hon ”jag har noterat med stort intresse din bekantskap med Deenas dotter” och drog på orden teatraliskt ”Lyria är det väl vad den unga vackra och OSKYLDIGA kvinnan heter?”. Luz tog glaset och hällde i sig det sista vinet ”det är sant att hon heter Lyria och sant att hon ger ett oskyldigt intryck men hon är charmerande och ja, jag har fattat ett visst tycke för henne.” Adinis leende visste inga gränser ”HAHA JAG VISSTE DET!” sa hon triumferande. Adini satte sig igen och blev tyst, något som Luz var lite lättad över. Efter en stund sa Adini med en tom röst ”synd bara att hon inte förstått att triangelns klang kan locka till klockspel som får en orkester att spela”. Luz suckade och reste sig, tog glas och karaff. Vid draperiet vände han sig om och sa ”vet du, jag är tacksam att hon är den hon är och jag är tacksam för att hon inte söker makt och kunskap på samma sätt som Sara och du. ” Adini for upp ur stolen ”anklagar du mig för att vara promiskuös?” ”Nej” sa han ”bara pragmatisk. Men även om varken du eller Sara tror det händer så händer det faktiskt att även vår sort finner kärleken.” Sen gick han. Efter en stund hörde han Adini ropa ”DRAMA OCH PASSION! DRAMA OCH PASSION!” Han suckade och fortsatte till sitt rum.