Drömmar

Blev en till, en kortis..

Juane vaknade med ett ryck, åter hade drömmarna sökt sig till henne. Hon var ensam, det var flera dagar sedan hennes blivande make hade kysst henne. Hennes beskyddare i staden, Julian, sa att hon nog fick vänja sig vid det. Det var så med den sort som han och Deanor var hade Julian sagt. Hon kände att hon inte ville vänja sig, det värkte i henne kropp av längtan efter Deanor men drömmarna handlade om annat. Sedan nyåret och festen med de gamla skolkamraterna hade hon inte målat några tavlor, inte okontrollerat i alla fall. Var det bra, tänkte hon? Hon visste inte, istället hade hon fått drömmar, konstiga drömmar. Hon funderade om hon skulle prova måla sina drömmar. Under dagarna var det mest planering för bröllopet, blommor, mat, klänningar, Deanors kläder och festens uppträdande. Julian hjälpte till med mycket, vilket hon var evigt tacksam för, hon var trots allt i ett främmande land och dessutom på en ny värld, verkligen helt overkligt. Hon låg och stirrade i taket en stund och gick sedan upp, det var mitt i natten och gatan utanför var tyst och ödslig. Hon gick till sitt arbetsrum och tog fram en duk. Hon blundade och funderade på sin dröm. Hon började måla, först målade hon en svart häst med ett horn i pannan. Hon funderade, sen målade hon en svart blomma med ett kors på mitten och framför blomman satt en liten späd man, hon förstod att det var Wiktor. Men Wiktor hade en röd mask i sin kropp, hon förstod inte. Sedan målade hon en disig man med en klarblå färg som det nästan lyste om. Den blåa mannen höll ett barn i sin famn, barnet bar en medaljong av en halvmåne som hade vita moln framför sig, hon hade sett det märket förut, vilket gjorde henne ledsen. Hon tittade på sin tavla, utanför hörde hon en tupp. Hon torkade av penslarna och tvättade händerna och gick för att sova någon timme till. Kort efter sov hon tungt och hon hörde inte de smygande stegen, hon märkte inte hur en liten, smal kvinna med långt svart hår och mörka dystra ögon såg på henne i mörkret. Hon märkte inte när samma kvinna tittade på hennes tavla och hon hörde inte när kvinnan, hennes farmor, viskade ”strålande tider närmar sig”.