Tankar

Julian visste redan vilket svar hon förväntade sig, hon ville så klart höra att han var mest imponerad av sin älskade blivande make, Deanor. På ytan var han helt lugn, som om han övervägde och funderade på svaret trots att han redan visste svaret. Det var sällan som Julian sa precis vad han tyckte eller tänkte. Julian ljög sällan, lögner avslöjades alldeles för enkelt, istället undvek han skickligt frågan så som de flesta i hans familj gjorde. Hade han svarat på Juanes frågade som han brukade hade svaret blivit något i stil med ”Deanor blir en imponerande bra make till dig som säkert skänker dig mycket glädje i livet” men nu kände han inte för det. Det hade varit en fullspäckad vecka, han hade fått övertyga henne om att hålla bröllopet på en plats som var bättre lämpad än Aisela. Visste det fanns flera mycket vackra och lämpliga platser i staden men Aisela drog också till sig mindre önskvärda element, han gissade redan att Juanes farmor hade besökt henne i huset. Spåret var knappast tydliga med de fanns, tyvärr. Han hade lagt ned ganska mycket tid för hennes skulle och hjälpt henne men som vanligt hade han en baktanke. De skulle ha en speciell gäst på middagen och den gästen ville man inte exponera för mycket. Han tittade på henne och sa ”jag förstår att du önskar att jag ska säga Deanors namn på din fråga men det är inte honom bland dina vänner jag är mest imponerad av.” Han såg hur besviken hon blev och han fortsatte efter att det fått sjunka in lite ”missförstå mig inte, Juane. Din blivande make är en fin person på många sätt men du frågade vem bland dina bekanta som jag var mest imponerad över.” Hon nickade och verkad samla sig, han rättade till placeringskorten runt det tänkta bordet, de sysslade med bordplaceringarna när hon hade frågat. ”Jag är mest imponerad över henne du nu kallar för Anderei, men jag tror hon egentligen heter något annat.” Juane funderade och sa ”vad heter hon egentligen då?” Julian skrattade till ”det är inte min sak att säga, det får hon säga själv.” Juane funderade och sa sen ”och varför är du imponerad av henne?” Julian funderade ”för att hon gör sådant som ingen gjort tidigare, det är imponerade. Hon gör det utan egen vinning utanför att hon kan och verkar ha ett genuint fint hjärta.” Han tystnade och sa sen låg ”kanske är det därför hon blir så besviken när de hon lagt sin tillit på, sviker henne.” Juane såg på honom och han sa ”det var inget” och log. Juane funderade och sa sedan med viss förvånad röst ”men, men hon är ju bara en” hon drog på orden ”en tjänsteflicka”. Julian log och klappade henne på kinden ”man ska akta sig att tro att utsidan av ett paket säger något om värdet eller vikten av innehållet”. Juane fortsatte placera ut korten med namn runt det tänkta bordet. En stunds tystna följde, Julian reflekterade att han förstod allt mera varför han uppskattade stunderna med en vanlig människa som inte hade bakomliggande tankar eller planer. Han kunde slappna av och vara i stort sett sig själv. Han funderade, eller, tja, ganska mycket sig själv. Han skrattade till och Juane reagerade och såg frågande ut. ”Hade andra tankar” sa han bara kort. Hon log och såg så där oförskämt kär ut igen och sa med något drömmande blick ”jag längtar efter den stora dagen”. Han log och sa ”jag med”. Utanför övergick eftermiddagen sakta till kväll och Aisela gjorde sig redo för natten, folk började längta hem efter ett dagsverke, vissa funderade över att träffa vännerna på krogen, vissa längtade efter att få lägga sig på sängen och bara slappna av, vissa drömde om att åter få hålla om den man hade som kär och i stort sett var det en helt vanlig eftermiddag i Aisela.