Det var ett fängelse, ett fängelse för en privilegierad men med fyra murar och ett hus inom detta. Hon visste inget av det som skedde i världen utanför. Rakel hade inte kontakt med någon utanför murarna, mat levererades genom en lucka i dörren. Hon fick själv sköta sin toalett, tvätta sina kläder och laga sin mat. Saker som hon bara hade sett andra göra åt henne. Hon var säker på att hon var fängslad hos Kart Aspensköld men var han hade detta fängelse visste hon inte. Hon hade försökt klättra över muren men vakterna hade då gått in och tagit bort den stege hon tillverkat. Dagarna gick och blev veckor och under tiden hann hon fundera på varför hennes kung hade fängslat henne? Hon hade knappast fått en förklaring men hon gissade att det var på grund av hennes moder, grevinnan Alma Vikosit, gjort. Hennes moder hade alltid haft planer i det dolda. ”För att skydda vår familj” hade hon sagt flera gånger men nu hade planerna i skuggorna hunnit upp henne. Det var i alla fall vad Rakel tänkte men hennes moster var ändå drottningen av Lusari så hon hoppades det skulle skydda henne. Så en dag så öppnades plötsligt porten och två kammarjungfrur och två vakter kom in, man snygga till henne under tystnad och vidare till en täckt vagn. Efter en stund verkade man ha kommit fram och hon fördes in i ett kapell, hon kände igen Jungfruns kapell utanför Nordstad och där inne mötte hon Kart Aspensköld. Hon hade alltid gillat honom, det fanns något ärligt över honom men nu såg han mest bitter ut. Vakterna lämnade henne ensam med Kart och dörrarna stängdes och de var ensamma. Rakel neg djupt inför Kart trots att hennes titel inte tvingade henne till att göra det. ”Res dig” var det enda Kart sa, hans röst var hård och kall. Hon reste sig men blicken var fortsatt fokuserad på golvet. ”Det har varit ett krig i vårt älskade land” sa han och fortsatte ”och den sida som din mor stod på förlorade”. Rakel bet sig i läppen men rörde sig inte och svarade inte och Kart fortsatte ”din moder och hennes barn har valt den fega vägen och lämnat det sjunkande skeppet som dränkta råttor”. Rakel drog en suck av lättnad men visade det inte även om tankarna snurrade runt i hennes huvud. Kart fortsätter ”som i alla krig finns det hjältar, som efter trogen tjänst behöver en belöning”. Kart tog handen under hennes haka och lyfte den uppåt tills hennes blick mötte hennes ”och du är en del i den belöningen”. Han släppte hennes haka men sa inget. Rakel upplevde att tystnaden var plågsam och sa till slut ”är det ni, ädle herre, som ska belönas?” Kart brast ut i ett rungande skratt och sa sedan ”nej” men sa sedan inget mera. Hon stod åter och tankarna flödade genom hennes huvud, i bästa fall skulle hon bli bortgift men någon adelsman. Hon gick igenom de som hon visste kunde vara kandidater. I värsta fall, hon rös och slog bort tanken på det värsta. Kart drog in luft och sa ”så det som jag fått av Aetan är att det ska vara en större fest för att fira freden och att hela Lusari är befriat från upprorsmakarna. Där kommer du möte din blivande man som kommer tilldelas din moders grevskap, dock med titeln baron. Du ska vörda din man och var honom trogen in i döden.” Rakel vågade inte annat än att nicka. ”Skulle du försöka ta kontakt med dina släktingar eller intrigera bakom kungens rygg är ditt liv förverkat.” Kart lät orden sjunka in, Rakel kunde inte hindra skakningarna. ”Du kommer nu återvända till Mirki och om man frågar dig om din moder eller dina släktingar är hon död för dig och en förrädare som fick det hon förtjänade. Skulle någon, oavsett vem, kontakta dig i syfte att på nytt smida ränker bakom kronan kommer du skyndsam meddela mig, kungen eller andra förtrogna detta. Låter du bli detta är ditt liv förverkat. ” Rakel skakade men nickade och godkände tillvaron. ”Bra du ska ge dig av nu” och så förde Kart henne till vagnen som genast satte av mot Mirki.