Gigar betraktade Alexandra, föreståndaren för den Gyllene rosen i Kalandri. Det var uppenbart att hon var rädd även om hon försökte spela att hon hade läget under kontroll. ”Vad sa du till flickan?” Alexandra sa det hon mindes, vilket inte var något, och Gigar visste att det inte stämde med det vakterna hade sagt. Han hade kanske i normala fall låtit straffa föreståndaren för sina lögner men något sa honom att hon faktiskt sa vad som för henne var sanningen. Han skickade ut henne ur rummet och kallade in en av flickorna, hon som kom in var ung, kanske 19 år. Inte det bästa materialet som verksamheten hade men smaken är olika konstaterade han torrt för sig själv. Han frågade ut henne och efter en stund hade han förstått att en av flickorna hade försvunnit, troligen dödad av en kund. ”Vem” frågade han, flickan tittade osäkert ned på golvet ”Makio” sa hon till slut. Gigars ögon smalnade, han kände hur hans pulsa ökade. Hur såg de ut, undrade han? Flickan beskrev de tre, en ung kvinna och två män. Flickan tittade upp men Gigar stirrade tomt framför sig. Hans ilska visste inga gränser, hur kunde de? Hur vågade de? Hade han inte statuerat ett exempel förre gången när de började snoka i husets affärer? Flickan frågade försiktigt om hon kunde gå, han tittade upp och drog svärdet och högg i en enda vacker rörelse. När flickans huvud dunsade i golvet sa han tyst för sig själv ”du var ändå skadat material”. Han ringde på en klocka och Alexandra kom in, ”städa upp” sa han kort och gick sedan ut. Alexandra var klok nog att inte ifråga sätta detta. Han började skicka ut spanare och samla information om sin sons vänner. Kunde han vända detta till sin fördel? Varför var de intresserade av Makio? Vad visste de? Han återvände till Hus Dellrikks torn, där mötte han oväntat sin fader. Gigar gick in i rummet och hällde oberört upp ett glas vin, han kände sin faders ögon i nacken men valde att inte bemöta dem. Hans fader, Dellrikk, satte sig i en större fåtölj och inväntade att Gigar skulle vända sig om. Dellrikk var den som bröt tystnaden ”din son var här idag?”. Gigar spelade så oberörd som han kunde ”jaså” sa han lite släpande. Dellrikk fortsatte ”jag lät honom se sin faster Ullania”. ”Jaha” svarade Gigar i ett försök att verka oberörd ”hur tog han det?”. Dellrikk sa inget utan satte långsamt ned glaset. Gigar valde att sätta sig en bit bort, han släppte aldrig uppsynen över vad hans fader gjorde. Dellrikk fortsatte ”vi får släppa våra intressen, eller snarare minska dem i Lusari och Kendor för tillfället.” Gigar nickade men sa inget och Dellrikk fortsätter ”men först ska vi hämta ut vår förlorade inkomst i form av silver från gruvan. Jag tänkte att det kanske du kan klara av utan att strula till det?” Gigar valde att inte svara alls och Dellrikk fortsatte ”baronen får ta hand om sitt egna öde. När kom du på att han inte kunde få arvingar?” Gigar tittade upp ”det var inte så svårt att räkna ut, med tanke på den mängden kvinnor han hade belägrat och inte lyckats få en arvinge. Sen gjorde jag en diagnos och såg felet men valde att inte rätta till.” Gigar skrattade till ”är det inte så du brukar säga? De som av naturen fått defekter ska man inte rätta till”. Dellrikk log och sa ”jag förutsätter att din sons vänner och deras nyfikenhet, kommer rättas till?” ”Har du förslag på hur?” sa Gigar. Dellrikk log ”ja, flera stycken”.