Hon bet ihop och rensade tankarna, fokuserade på dolkens rörelser. Hon mindes vad Daphne hade lärt henne, se inte på spetsen på svärdet se i motståndarens ögon, träna så att rörelserna sitter instinktivt, du ska inte tänka dina hugg eller stick du ska bara göra dem. Men hennes motståndare fäktades på ett annat sätt än hennes första lärare Daphne. Där Daphne hade en sorts stridens moral i all sitt dödliga våld var detta hon nu lärde sig på ett annat sätt. Allt är tillåtet bara det effektivt och snabbt dödar din motståndare. Hennes första mentor var död, dödade av de hatiska vargbröderna. De hade fört henne till sin borg, två av ”riddarna” hade kommit på besök första kvällen för att förlusta sig på henne. Tanken gjorde att hon tappade fokus, något som hennes nya mentor snabbt utnyttjade och så hade hon åter nya blåmärken. Hur många hon hade visste hon inte men det var väldigt många. ”Koncentrera dig” väste hennes nya mentor. Hon andades in och reste sig, hon visste att det inte var lönt att klaga, det resulterade i mera straff, mera smärta. Så hon bet ihop och reste sig och tog försvars positionen. Så höll det på dag in och dag ut, de var mitt i ingenstans, rörde sig ständigt och stannade aldrig. Under resan fick hon lära sig om växter och djur men syftet var alltid hur man kunde använda dessa för att skada, distrahera eller döda sitt mål, sin fiende. Hennes mentor sa aldrig fiender, ditt mål var det ord han använde. På kvällarna lärde hennes mentor hur hon skulle göra enkla formler, hur hon kunde skicka dolda budskap som enbart exakt rätt person kunde uppleva. Hon lärde sig göra enkla men effektiva första förband och hon lärde sig hur man dolt hällde gift i en bägare. Sakta höll hon på att bli en mördare, en kall, effektiv mördare. Hon tjänade den mörka tvillingen i skuggornas land. Hon som hämnas på sina syskon och kusiner. En kväll sa hennes mentor ”vi har blivit ombedda att utföra ett uppdrag långt borta men för att komma dit måste vi tillbaka dit du flydde ifrån.” Corinne tittade på honom, ”Vorlam?” sa hon. Han nickade och la sig för att somna. Hon la sig också men sa efter en stund, ”tänk om mina forna vänner ser mig?” Hennes mentor muttrade något om att då fick hon väl se till att inte ses av dem. Hon tänkte på Daphne igen, och hennes vänner. När hon förstod att de kommit för att försöka rädda henne hade hon börjat gråta. Aldrig hade väl hennes vänner varit beredda att göra en sådan uppoffring. Hon somnade med ett leende, första gången på mycket länge, och drömde om ekorrar.