Serdan

Det var inte så ofta hon besökte sin son som hon kanske önskade men det fanns så mycket annat att undersöka och studera. Men nu satt hon där på värdshuset Norra utposten i den lilla byn Alopos med en stor tekopp och samspråkade med sin son Iruin eller Måndolken som han hade som smeknamn här, eller nidnamn om man fick tro Mawismens ledare. Han berättade om sina planer, hur han snärjde falska förkunnare och tvivelaktiga adelsmän och kvinnor. Hon visste att han inte drog sig för döden om det tjänade hans syften. Men när hon lyssnade på honom slog det henne att han hade börjat lära sig, det fanns andra sätt att vinna än att kallblodigt döda de som man utsett vara ens fiender. Hon log och han reagerade och stoppade sin berättelse om hur han övertalade en präktig adelsdam att i det fördolda se på när hennes son, som skulle giftas bort, praktiserade aktiv kärlek med den han älskade, en annan man. ”Du finner min historia rolig” sa han med en vaksamhet i rösten. Hon såg på honom och svarade ”du har utvecklats, blivit mognare och mera insiktsfull sen vi sågs senast”. Han la huvudet lite på sned, fortfarande med den vaksamma blicken men sa inget. Hon sa inget utan lyfte koppen och drack lite te, satte ner den, bröt en bit bröd och doppade det i honung, sen tuggade hon omsorgsfullt och sen sa hon ”honungen här har en speciell smak, lite syrligt söt.” Han sträckte på sig ”det är de vita snöblommorna som ger honungen den smaken, den är unik för området.” Hon nickade och såg sedan allvarligare på honom ”då du mognat är det kanske dags för dig att ta nästa steg?” Han ryggade tillbaka ”du vet att jag inte kan åka till Kalandri så länge som den clownen sitter på tronen.” Hon skakade på huvudet ”det är inte det jag menade” hon såg på honom och hon såg hur Iruins tankar for omkring i huvudet, sen var det som bitar föll på plats. ”Du syftar på min dotter?” Hon nickade och sa ”hon saknar dig” hon drog på orden ”även om hon kanske inte erkänner det för sig själv ännu”. Han nickade ”hon kontaktade mig nyligen. Vill träffas”. Hon såg lite uppfodrande på honom ”och vad svarade du?”. Han harklade sig och sa ”ehh, ja, att det hade varit trevligt men det är lite svårt för mig, jag är ju, ehh fast här så att säga.” Hon gav honom ett svagt leende och sa ” men jag kanske kan hjälpa er, detta är väl ändå en bra plats?” Han nickade vilket hon tolkade som att hon skulle vara tvungen att hjälpa honom med detta. Värdinnan kom fram och frågade om maten var till belåtenhet, båda nickade och de fick mera mjöd, bröd och honung. Värdinnan lämnade borde med lite mer silver i börsen. ”Ni är väldigt lika, du och din dotter Hio” sa hon. Han såg skeptiskt på henne och sa ”det har jag svårt att tro på. På vilket sätt tänker du?”. Hon såg på honom ”lika vilsna, lika sökande, lika kloka, lika vetgiriga, lika modiga och lika dumdristiga”. ”Psst” var det enda han sa. Det blev tyst igen, bakom dem knastrade brasan, flera gäster kom in, iklädda rejäla kläder när man vandrar långt och på höga höjder. ”Guider” sa Iruin ”de vandrar över bergen, ofta säljer de vapen och krut mot Gullblom, ibland folk som flyr och hoppas på bättre och friare liv på andra sidan om Emerald sea.” Hon nickade men sa inget. Tillslut sa han ”men ordnade det då men jag behöver några dagar för att ta mig hit, så lite förvarning behövs.” Hon nickade och han fortsatte ”kommer hon ensam eller med sina vänner?” Hon ryckte på axlarna och sa ”jag vet inte men det viktiga är väl att ni träffas tycker jag.” Han nickade drack upp, de gav varandra en kram och så gick han. Efter en stund så reste sig hon och gick ut och upp mot platån där hon skulle resa vidare. Solen gick långsamt ner bakom bergen.

Svarta vimplar med vita kors svajade på det ödsliga slottet. Det var stort, högt och fyrkantigt, byggt med syfte att skrämma utomstående från att undersöka vad som döljs på insidan. Det blåste och enstaka regndroppar föll från himmeln eller piskades upp från havet som låg precis vid kanten av slottet. De stora ekdörrarna med järnbeslag stod öppna och sällskapet med soldater stannade upp. Luften var fylld med kajor, måsar och andra asätande fåglar. Ett dåligt tecken konstaterade den unga mannen på en häst längst fram. Mannen hade långt brunsvart hår, stålgrå ögon, var smal men muskulös, bar en svart lätt rustning men fjädrar som dekoration på axlarna och hade en lång mörklila mantel. Hans namn var Alkanoz och han manade på sin häst och röra sig framåt i sakta gemak. Mannen jämte honom hade en enklare rustning i järn och en gröngrå tunika under. Hans hår var svart och ögonen satt djupt in och var mörka. Männen såg jämngamla ut vid första anblicken. Alkanoz vände sig om och sa ”du och jag, Sextus, rider fram först och undersöker. Dina män får vänta utanför” sedan fortsatta Alkanoz att sakta närma sig slottet. Sextus män verkade lättade över att slippa att gå in i det olycksbådande slottet men Sextus såg inte lika nöjd ut men gjorde ett tecken till den närmaste officeren och närmade sig Alkanoz. När han var jämnasides sa han ”du är min rådgivare, en viktig och betydelsefull sådan, men jag skulle uppskatta om jag hade befälet över mina män och inte du”. Alkanoz svarade inte, de kom fram till vägen upp mot dörrarna. Där utanför låg flera soldater med det vita korset på rustningarna. Deras ögon hade för länge sedan hackats ut av fåglarna och kött hade slitits väck från deras blottade hud. Det stank ohyggligt när vinden förde dofterna mot dem. Hästarna trampade oroligt. Alkanoz steg av och Sextus följde hans exempel, både började gå upp mot dörren. Alkanoz stannade upp och tittade närmare på en av de döda. ”Dödade av ett stick i halsen” konstaterade han för sig själv ”ett precist stick, snabbt och effektivt.” Han reste sig ”de har varit döda i snart en vecka. Vinka till dig dina män” sa han till Sextus ”be dem vänta utanför” och la sen till med syrlig ton ”så får du känslan av att du kontrollerar ditt folk” sen steg han in i slottet. Överallt låg det döda människor, de flesta dödade med svärd, yxa eller dolk men vissa grupper hade blivit brända. De gick mot den centrala höga salen, rummet för bedjande och stillhet. ”Vad har hänt här” sa Sextus men avsmak ”jag ser inga fiendesoldater, det framgår inte vem som gjort attacken.” Alkanoz svarar med disträ röst ”du kommer inte finna någon heller.” Sextus verkade inte speciellt nöjd med det svaret utan fortsatte ”flera av soldaterna var skickliga och skulle knappast så enkelt ha dödats av vem som helst.” De kom fram till höga salen, här låg ännu fler döda kroppar, flera hade blivit en måltid för olika sorters djur, så som råttor, korpar, kråkor och så vidare. ”Det är inte vem som helst som dödade dem” sa Alkanoz som svar på Sextus tidigare fråga. Han gick fram till stora stolen en sorts tron mitt i rummen som var på en upphöjning och hade en trappa som ledde upp till stolen av svart uthuggen stan. Där fanns en svartröd massa som såg ut som en blandning av blod och svart fin jord. Alkanoz satte sig på huk, studerade massan, stack ner fingret och smakade. Han reste sig och tittade på Sextus som hade en tydlig min av avsmak. Alkanoz log ”inte bara vem utan snarare vad”. Sextus verkade inte förstå, men det verkade inte förvåna Alkanoz som spanade över det stora rummet. Han gick ner från trappan och började sedan koncentrera sig, mumla och gjorde några komplicerade rörelse. Sextus visste att hans rådgivare kunde magi men blev ändå lite förskräckt när han såg det utföras, dessutom i en helig labyrint. Efter en stund upphörde magin, det var dock oklart för Sextus vad som hade hänt, han tittade frågande mot Alkanoz som bara sa ”intressant”. Alkanoz började röra sig mot utgången, Sextus följde efter tacksamt för att lämna detta rum. De gick ut till de väntade soldaterna, där vände sig Alkanoz om mot Sextus. ”Du kan använda detta för dina egna syften. Först ber du dina män byta lite kläder på några av de döda så de bär märken av Marcellus Marianus sen rider du till Faustus Acacius och meddela att du funnit Svarta slottet överfallit och hans inkvisitorer har blivit mördade.” Sextus nickade ”och du säger att syftet med att du kom till Svarta slottet var för att överlämna en kättare av värsta sorten som tyvärr försökte fly avled olyckligt under flykten.” Alkanoz tittade på honom ”du behöver inte säga vem som låg bakom utan låta honom själv finna bevisen.” Sexuts nickade och sa ”du då?” Alkanoz log ”jag ska besöka gamla bekanta”.

Trots att hennes svarta kimono blivit skrynklig och smutsig, något hon verkligen avskydde, av att färdas genom träsket utanför staden så var hon förhoppningsfull när hon stod framför de öppna ekdörrarna som ledde in i mörkret. Hennes ledsagare, Nosk, tittade nervöst på henne och sa ”önsk fru, ehh” hon tittade på honom och sa ”ehh? Vad menas med det?”. Nosk var nevös, han hade eskorterat andra adelsdamer förut, många som trodde sig vara mer än andra, några konstiga men ingen som denna. ”ehh” sa han igen vilket fick henne se mer förvånad ut och sa ”vad exakt betyder detta du försöker säga mig?” Hon stirrade på honom med lite förhäxande och samtidigt galen blick. Nosk skruvade på sig ”ja ment om fru vill att ja, ehh, typ, ehh, följ me fru” han pekade in i mörkret. Hon såg på honom med förvånad blick ”jag bad dig att ta mig hit men nu frågar du om du ska följa med. Förtydliga!” sa hon bestämt. Nosk blev att mera nervös, tidigare hade hon sagt en ramsa och fått en giftorm att bokstavligen explodera framför honom. ”ehh, ja du e ju fin dam å de e ju mörkt dä inne. Kansk otäck djur å så”. Det syntes i hennes ansikte att hon funderade över det Nosk hade sagt och sa ”varför är det ett problem?”. Nosk ryckte på axlarna vilket gjorde att hon vände sig åter mot mörkret och stirrade in i det, hon skulle precis börja gå in när Nosk sa ”så nu nä frök e här där hi vill, kansk er ödmjuk vägavisare kan få?” han sträckte fram handen. Hon stannade till och funderade och sa ”ibland säger du fru och ibland när du vill ha något säger du fröken. Vad beror de på?” Nosk visade tydligt med ansiktet att han inte förstod. En tystnad infann sig, Nosk visste inte vad han skulle säga och hon väntade på ett svar som verkade dröja. Nosk sa till slut ”ehh, alltså guld e de ja mena”. Hon nickade ”ja, avtalet” hon sträckte över påsen med mynten. Nosk såg nöjd ut och hon sa ”du lovar att du inte berättar för någon vart du visade mig, här ikväll?” Nosk öppnade påsen och tittade på de blanka guldmynten, han var rik. Han hörde dock henne och sa ”ja, int ord ska ja ypp om de så ska bi min död”. Hon log, ”bra” det hördes ett ljud när något vapen snabbt dras från sin skida. Nosk han inte uppfatta något utan han avled direkt av dolken som var inkörd till hjaltet från halsen upp genom huvudet. Hon drog ut dolken och Nosk föll död ner på marken. Hon torkade med avsmak av sin vackra dolk mot hans kläder. Hon såg hur hans själ lämnade hans kropp och gjorde några snabba rörelser och mumlade några ord, själen bands i Nosk kropp. Hon log, mumlade igen och lät en torr gren fatta eld så det blev en fackla för henne. Hon klev in genom dörren in i korridoren som hade vatten stående på golvet. Efter några meter rykte Nosks kropp till och reste sig på ett onaturligt sätt och gick efter sin mästarinna på ett ryckigt sätt. Hon fortsatte in i det som en gång varit ett tempel för någon eller något men som nu mera var ett tyst gravkummel som sakta vittrade sönder så som byggnaden ovanför. Hon nickade nöjt, perfekt ställe att utgå från när hon letade efter Edwards guvernants själ i de dödas rika. Nosk kom fram, det rann fortfarande blod genom såret i halsen. ”Den bästa tjänaren är den tysta” sa hon till honom och fortsatte ”vi har jobb att göra”. Nosk försökte säga något men kunde inte, han hatade henne men var ändå tvungen att lyda. De sökte genom alla underjordiska rum som alla hade det gemensamma att det var tyst och alla var mer eller mindre fuktskadade. När de var klara vände sig hon till sin döda följeslagare och sa ”ikväll ska vi jaga”. Tystnaden bröts av ett klassiskt galet skratt, hade Nosk kunna känna rädsla så hade han nog blivit rädd men nu stod han bara och stirrade med tom blick som glimmade svagt rött av en onaturlig magisk energikälla.

Agnes spände ögonen i honom, Balius försökte göra motstånd men till slut så vände han bort blicken. ”Ja” sa han ”jag var oförsiktig”. Agnes gjorde mera ett ljud som lät som ett ”hmmrf”. I ett försök att byta ämne så sa han ”så vad tänker dina släktingar om att jag är här”? Hon granskade honom och sa sen ”de vet att du enbart är här tillfälligt och de vet att jag kommer han minst båda ögonen på dig”. Hon gjorde en paus och sa sen ”hela tiden” och tittade åter på honom men en sträng genomträngande blick. Han harklade sig men valde att inte säga något. Det infann sig en närmast öronbedövande tystnad, till slut bröt Agnes tystnaden. ”I vilket syfte åkte du dit”? Han skruvade lite på sig ”mest för nyfikenhet”. Hon harklade sig och betraktade sin son som la till ”målet var Hajbukten”. Hon nickade men sa inget utan bara väntade. ”ehh” sa han ”jag ville kolla in staden som blev nedbrunnen av draken”. Hon log lite nedlåtande mot honom ”så varför åkte du inte direkt dit”? Han skruvade på sig ”det blev bara inte så” sa han men kände själv hur genomskinligt det lät. Hon väntade och tittade på honom men han sa inget och hon bytte ämne ”jag har meddelat din far om ditt äventyr. Han var så klart utom sig av oro”: Det sista sa hon med en lätt teatralisk ton. Han drog ihop munnen i en ogillande min ”knappast” var väste han fram. Hon log ”din far älskar dig” sa hon med sockerlen ton ”men han kanske har lite svårt att visa det” med en mera retsam ton. ”Du menar att han bryr sig men visar det genom att hålla sig undan”? Hon skrattade ”han är väldigt upptagen tror jag, och en allvarstyngd herre”. ”Så du gav uppdraget åt en grupp ny uppvaknade Serdan och Edlosi att rädda mig” sa han lite irriterat? Hon log ”de lyckades ju, eller hur”? Han bara muttrade och fyllde sitt vinglas. Hon såg på honom och tog hans hand ”så. Berätta nu för din moder varför du egentligen ville till Hajbukten”. Han tittade intensivt på glaset, smakade på vinet. ”bättre vin han jag fått” men försöket att komma bort från ämnet lyckades inte utan hans mor väntade tålmodigt. Han drog undan handen och suckade ”av en slump fick jag reda på att ett tempel fanns på ön Mimola.” Hon log ”ön där Hajbukten ligger”? Han nickade ”ja, precis”. Hon tittade på honom ”fortsätt gärna”. Han suckade och skruvade lite på sig i stolen ”och templet var ägnat åt Noizik och det sas att det fanns en port till, ehhh, någon intressant plats.” Agnes lutade sig lite tillbaka och funderade, som hon sökte i sitt minne. Det var tyst en längre stund, Agnes satt i djupa tankar. ”Av en slump” sa hon efter en stund ”inget sker av en slump”. Balius ryckte på axlarna ”jo, det kändes så. Vi var på besök i Praina och råkade se ett föremål på en marknad, en staty av en Garuda, ena vingen saknades och konturerna var nästan helt borta men trots det, en Garuda. Jag frågade ägaren vart statyn kom ifrån och fick svaret att hon köpte den av en kattaet från Mimola.” Han tystnade ”sen gjorde jag lite efterforskningar, Garuda är inte så vanliga på Ballink och har de funnits där så var det mycket länge sedan men i de fåtal skrifter som jag fann så var det en rad om att ”örnkvinnan från Bostava blev eldens gudinna vid Albusende”. Hon nickade ”och hon som sålde statyn till dig, hur såg hon ut”? Han rynkade på pannan, funderade ”som jag minns henne hade hon långt mörkbrunt hår med nötbruna ögon, bar en guld, blå och röd klänning med broderade rosor i guld”. Hon log och viskade ”jag gissar att det fanns en vit krona någonstans på hennes kläder”? Han ryggade tillbaka ”ja, nu när du nämnder det”. Hon reste sig och gick fram till sitt fönster men var tyst och fundersam. ”Vad betyder det”? ”Svårt att säga med säkerhet men som du säkert vet så ägde Noizik en dolk som kallades ”Dolken av ingenting”, så den som gav dig statyn ville nog att du skulle finna den. Frågan är bara varför hon inte gick dit själv”? Han reste sig ”vem vet? Men jag tackar för dina stärkande drycker och kloka tankar men det är dags för mig att gå vidare. Alla mina soldater är döda så jag måste börja om känns det som.” Hon såg på honom ”och vart ska du resa”? ”Jag skulle vara tacksam om du kan ta mig till Cruabia på Ballink, om du känner till landet”? Hon la huvudet på sned, öppnade en silverportal ”kliv in så ska jag föra dig till dess huvudstad Nuska”. Han såg nöjd ut, tog sina tillhörigheter och klev in.

Kuben

I ett rum i kuben, vars innehåll av gångar och rum som en vanligt dödlig skulle kalla bisarr, absurd för att inte säga omöjliga, stod en varelse. Kanske var det en kvinna men det var något oklart men hon verkade bestå av förtätad rök, hennes ögon lyste svagt gula. Framför henne fanns fem glasbehållare, fyllda med någon gulaktig vätska. I varje behållare fanns en naken människa, fyra var kvinnor och en man. Från munnarna på människorna gick det en sorts rör som de andades från. Kvinnan av rök mumlade vid en av behållaren, kvinnan på insidan vred sig av smärtor. In i rummet kom ytterligare en varelse av rök, den knäböjde framför kvinnan och väste fram ”min häxmästarinna”, kvinnan av rök vände sig långsamt om mot varelsen som böjde på huvudet för att inte stirra in i ögonen på kvinnan.  ”Tala ert ärende” väste kvinnan på ett skorrande och raspigt sätt. Varelsen verkade tveka och sa sen ”ni är häxmästarinnan Adarr, fruktad och vis av allt och alla..” varelsens ord dog ut. Kvinnan flöt fram mot den sa ”Azpax är det något ditt lilla förstånd inte begriper?”. Varelsen nickade ”ja, ers häxmästarinna. Det är utom mitt förstånd varför du lät de ynkliga varelserna leva?”. Adarr skrockade och flöt bort mot behållarna igen, stöka handen över en av dem, mannen i den vred sig av smärta. Adarr verkade njuta och viskade med ett skrapande ljud ”bara dödlig”. Det blev tydligt att Azpax inte förstod men Adarr gav först ingen förklaring utan skrapade igen på en annan behållare och kvinnan i den vred sig i smärta. ”Ni ska lida, så som jag led” raspade Adarr. Azpax tog åter mod till sig och sa ”men varför lät ni då de komma så långt, ers stora häxmästarinna? Varför lät ni dem skada er?”.  Hon skrockade ”därför det påminde mig om att även jag är dödlig” sen följde en tystnad ”och sedan finns andra syften, andra vinningar, andra fiender, andra strider”. Hon skrapade igen på en av behållarna och kvinnan i den vred sig av smärta ”det gynnar mig att låta de leva, att låta kopior återvända” Hon log om nu förtätad rök kan göra det. Azpax bugade och Adarr fortsatte tålmodigt att plåga människorna i glasbehållarna, mest för att det gav henne viss tillfredställelse.

Häxan med skeden

Hon visste att hon ansågs kall, beräknande och någon som kontrollerade sina känslor. Speciellt gällde det inför sin mor. Att visa känslor var enligt modern ett stort tecken på svaghet. Men trots det stod nu Mesina framför sin mor Zantandra och knöt händerna och kunde inte hindra tårarna rinna ned för kinderna. ”Hur kunde du?” sa Mesina så kontrollerat hon bara förmådde efter omständigheterna. Zantandra studerade sin dotter och tillät sig le och sa ”jag får intrycket av att du verkligen bryr dig om din son?” Mesina lät naglarna tränga in i händerna så att smärtan gjorde att hon kunde kontrollerade sig. ”Dina känslor är din svaghet” sa Zantrandra hånfullt ”det måste vara från din fader.” Mesina förmådde sig inte att säga något vilket var ett klokt drag för att hennes mor fortsatte. ”Vi ville testa en av de äldre, går de att skada eller till och med döda.” Med vi visste Mesina att det handlade om hennes mor och hennes morfar. ”Det visade sig att det gick” Zantandra log. Mesina höll tillbaka rysningen och sa ”så du valde ditt barnbarn för experimentet? Du var väl medveten om att han kunde ha dött?” Zantandra skrattade till ”men lilla dumbom, så klart jag hade det i åtanke men jag tänkte att inte ens en galen häxmästarinna skulle göra något så dumt.” Mesina blängde hatiskt mot sin mor men varken sa eller gjorde något. ”Det hela var faktiskt ganska enkelt” sa hon hånfullt ”vilket visar vilken negativ effekt uttunnat blod får”. ”Du får det att låta som du önskar att din far både är din far och en avelshingst” svarade Mesina sarkastiskt utan att tänka sig för. Reaktionen kom direkt, Zantandra var snabbt framme vid henne och höll en dolk vid hennes hals. ”Tänk på hur du tilltalar mig! Betänka tt vi låter dig få fortsätta tjäna din faders syften, den hunden” sa hon föraktfullt men Mesina visste att bakom den attityden fanns något annat, något som henens morfar ansåg vara förbjudet. Zantandra fortsatt ”jag bara blev någon de förväntade sig, gav de något knasigt vapen som gjorde att jag noga kunde studera deras framgångar”. Hon tog bort kniven och skrattade ”det var ganska enkelt att smutsa ner en spegelportal så att de fick bevis för att den de mötte var urmodern”. Hon gick bort och vände sig om mot henne igen och sa ”och varför klagar du? De kom ju tillbaka.” Mesina lät naglarna lämna handflatorna och sa med bitter röst. ”Det är en kopia med en parasit i huvudet som med all säkerhet berättar allt de gör för Adarr.” Zantandra log ”det är säkert någon släkting till de små valparna som kan hjälpa dem med det.” Mesina bet ihop och sa ”jag går nu” och lämnade sedan rummet.

Det hade slutat regna och blåsten hade bedarrat till en svagare bris. Det var mitt i natten då 6999e.f. blir 7000e.f. och Corral lämnade fiskestugan där hon hade tagit skydd från regnet och gick till klipporna vid havet. Klipporna sluttade nästan 50 meter vertikalt ned mot en liten sandstrand innan havet helt tog över. Vågorna rullade stilla in över stranden, himlens alla stjärnor glittrade och glimmade. Nästan längst ut på klippen precis vid kanten hade man huggit ut en bänk ur ett stenblock. Hon satte sig och stirrade ut över havet och stjärnhimlen ovanför. Längre bort kom en annan kvinna gående, hon hade lång röd klänning och hennes långa röda hår fladdrade i vinden. Över axlarna hade hon en brunorange mantel. Corral visste genast vem det var och även om hennes storasyster Hera inte var ett direkt hot gjorde hon sig ändå beredd, trots allt var släkten värst. Corrals klädsel var som alltid stramt svart vilket matchade hennes korpsvarta korta hår och bleka hud. Hera kom fram och Corral betraktade henne varsamt men noggrant. ”Syster” sa Hera med len röst. ”Syster” svarade Corral med samma lena röst och fortsatte sedan ”vad förskaffar mig äran av din närvaro?”. Hera såg förvånad ut och med en lätt sårade min, allt var förstås ett skådespel det visste Corral. ”Behöver jag en speciell anledning för att hälsa på min lillasyster?” det sista sa Hera så klart medvetet då hon visste att det retade Corral. Det var bara fyra år mellan dem men enligt Hera gjorde det stor skillnad medan Corral ansåg att med tanke på att båda var över 3400 år gamla så hade det ingen betydelse, men Hera påpekade gärna att hon var äldst. Corral log och sa ”så min äldre syster kanske önskar vila sina trötta ben och sätta sig?”. Hera tvekade men satte sig sedan en bit bort från Corral. Ingen av dem sa något utan båda njöt av utsikten. Det var Hera som bröt tystnaden ”en av dessa stjärnor lyser starkast över världen Ballink” sa hon och efter en kort paus fortsatte hon. ”På den världen så finns två medlemmar från vårt släktträd Rosalinda.” Corral tittade på henne och sa sen ”om du säger att det är så kommer jag inte argumentera emot dig”. Hera log och blickade upp mot stjärnorna ”så unga, oerfarna som ska ge sig ut i en farlig värld som på flera sätt både dyrkar vår släkt och samtidigt hatar oss. Finns det hopp för två så unga tror du?” Corral blev lite förvånad över sin systers tankar, hon sa ”det finns alltid hopp”. Hera fick något allvarligt i sin blick och rösten hårdnade ”finns det verkligen det?” Corral ansträngde sig för att tyda sin syster intentioner men bestämde sig för att säga vad hon tänkte. ”Hoppet om något bättre måste vara det som sist lämnar oss. En förälder måste alltid tro att det finns något bättre i framtiden även om nuet ibland kan tyckas hopplöst, mörkt och svart. I den mörkaste grotta kan ett enda litet ljus lysa upp och leda den vilsne ut ur mörkret. Det kanske inte alltid blir det man har hoppats på men hoppet får ändå inte överge oss.” Hera log ”då hoppas vi på det, syster min. Att framtiden för våra anfäder blir bra och att de får en ljus framtid.” Sedan satt de där och tittade på havet och de glittrande stjärnorna som skvallrade om många världar men många möjligheter och äventyr för deras släktingar.

Med taktfasta steg kom soldaten Rals fram mot honom medan han rengjorde sitt svärd och tvättade bort blodet från sina händer. Rals var en officer av lägre rang i hans trupp, en bra och enkel man som följt honom under flera år. Rals såg lite besvärad ut, alltså var det inte goda nyheter han kom med. Han tittade upp på Rals och väntade ”hmrfp” fick Rals fram. Han log och sa ”dåliga nyheter?”. Rals nickade ”ja, tyvärr kom de undan”. Han nickade ”magi?” och Rals sa inget men kroppen bekräftade det. Han fortsatte ”en stor rund röd portal, gissar jag?”. Rals nickade och sa ”ja, så vi kunde inte följa efter.” Han nickade ”tack, ta hand om dina soldater och vila er”. Rals nickade men dröjde kvar. Han såg på Rals igen ”något mera?”. Rals tvekade och sa sen ”ja, en kvinna, en vacker sådan med rött hår och blåa ögon står utanför och önskar tala med dig.” Efter en stunds tvekan fortsatte Rals ”och hon vet ditt namn, Carlos”. Carlos funderade, reste sig och stoppade in svärdet i skidan ”visa in henne”. Rals gav sig av och han satte sig tillrätta, kollade in omgivningen, hans män var i full färd med att plåstra om, rengöra och underhålla sin utrustning. Det var en lugn innergård i huset de hyrde i staden, vädret var behagligt soligt och himlen var nästan molnfri. Han satte sig i en stol med svärd och dolk näratillhands. Vid sidan fanns ett bord med friskt kallt vatten och vin. Rals kom och efter honom kom en dam med röd kappa, röd klänning och rött hår. Han ansträngde sig för att inte inte visa några känslor. Hon ställde sig en bit bort från honom, Carlos sa till Rals att gå. De tittade en stund på varandra utan att säga något. Carlos var den som bröt tystnaden ”du brukar ha blåa kläder om jag inte minns fel?” Hon såg på honom ”omväxling” sa hon torrt. Det blev åter tyst mellan dem. Tillslut så tog hon till orda ”ska du inte bjuda din mormors och farmors syster att sätta sig?”. Han log ”det beror på” sa han och studerade henne ”är du här av artighet eller för tillrättavisning?”. Hon såg på honom med genomträngande blick, som hon granskade honom tills han var helt avklädd. Sen sa hon ”mitt besök är enbart utifrån oro för din hälsa”. Han nickade och sa ”tack för din omsorg om min hälsa men jag kan ta hand om denna själv. Kom du ända till Dominca och dess stad Arom för din oro.” En tjänare kom gående med en praktfull stol, bakom kom andra tjänare bärande på bord, dryck och en parasoll. Carlos log ”jag förstår att du redan ordnat det för dig?” Medan tjänarna placerade stol och bord en bit från hans så förblev hon tyst och först när de avlägsnat sig och hon satt sig, hällt upp ett glas med vin så sa hon ”jag hade vägarna förbi när jag fick höra om att metall han mött metall, explosioner och magisk eld. Allt utfört av två främmande grupper.” Hon tystnade och tog en vindruva som hon långsamt åt innan hon fortsatte ”en av grupperna hade svalor som sköldemärke. Därav drog jag slutsatsen att du var i staden.” Carlos studerade henne, han ansträngde sig för att inte börja fundera på anledningen till att han var i staden. Samtidigt, var hon här hade hon troligen redan hört om striden i palatset, hur Kejsaren Istanus den tredje blivit av med sitt magiska svärd. Ett svärd som sas en gång ha tillhört en magisk varelse som kallas för Sfinx. ”Jag antar du är här för att gotta dig i mitt misslyckande av att ta Oxalinas svärd?” Hon såg på honom och verkade delvis vara chockad, hon tog sig för hjärtat ”gotta sig?” Hon såg på honom med sina blåa ögon ”jag vara enbart orolig för dig.” Han kunde inte längre hålla tillbaka sina känslor utan sa ”visst, visst är det så.” Han tittade in i de blåa ögonen och la till ”ärade Zora”. Hon kontrollerade sina känslor men la huvudet lite på sned som hon pratade med ett barn, troligen väl medveten om att det retade honom ”berättad nu vad som har hänt” hon log. Leendet gjorde honom obekväm och hon fortsatte ”och tänk på att vi båda har barn som kan vara inblandade i ett större skeende av denna händelse”. Han såg fundersam ut och började sedan berätta.

Läste ur en bok som spelarna fann under spelet igår (2023-04-22) så här kommer texten, något redigerat.

Ur boken ”Berättelser och legender från Skogsfolket”.

Rinchen

I södra delen av nuvarande landet Thoinia fanns för 250 år sedan ett rike som hette Talziska riket. Huvudstad var staden Talzen. Där levde skogsfolk, människor och rävmän tillsammans men skogsfolket styrde riket. För 150 år sedan tog en magiker vid namn Rinchen tronen i Talzen och utropade sig till kung. Han lät skapa en krona av guld och längst fram placerade han en hjärtformad svart diamant.  Vissa säger att han var galen redan när han tog tronen, andra sa att tronen gjorde honom galen. Hans styra var oberäkneligt, hårt och blodigt mot främst människorna men även rävmän och skogsfolk drabbades. Efter fem års galenskaper försökte en grupp ledda av människor och rävmän döda honom i ett attentat. Attentatet eller kuppen om man så vill misslyckades och Rinchen blev ännu mer galen och än blodigare. Han beordrade sina trognaste undersåtar, Bladen, att alla människor och rävmän skulle samlas ihop, de flesta rävmän hann undan ty skogarna är än mera deras hem och ingen kan gömma sig i en skog så som en rävman. Men många människorna samlades in och under tre långa nätter och dagar mördades människorna i ett hav av dolkar. Det pågick tills det inte längre fanns några människor kvar att mörda och Rinchen vände sig norrut mot Thoinia. Men där var man beredd och gick till motangrepp och skogsfolket förlorade och Talziska riket föll, folket flydde, Rinchen blev bränd på bål. Det sägs att Rinchens uttalade en stark magi som gjorde att hans själ sögs in i den svarta diamanten på hans krona och den dag då en från skogsfolken bär diamanten kommer Rinchen återfödas i dess kropp. Det sägs att en riddare vid namn Magnus tog diamanten långt västerut så att någon från skogensfolk aldrig skulle röra den igen.

Berättelsen om Nehc

En gång för länge, länge sedan var berget Tikala helt och ravinen Tika fanns inte. Inte heller fanns floden Tim eller bron Timerda. På berget Tikala fanns ett tempel och där levde en demonhäxa vid namn Nehc. Vid denna tidpunkt var människor jagade av andra raser som var större, starkare och mäktigare. De andra raserna krigade med varandra och oftast kom människorna i kläm i striderna. Värst var en demon vid namn Albusan, han ledde andra demoner och han var en mäktig magiker. Han älskade att plåga människorna och det sägs att han formade om människorna så de fick horn som Albusan själv hade, så skapades Skogsfolket sägs det. Men Nehc såg smärtan hos skogsfolket och människorna och att Albusans rike inte var till gott för någon, ty han plågade även sin frände och var så galen att han inte kunde skilja på vän och fiende. Albusans största styrka var hans magi så Nehc bestämde sig för att skapa ett par handskar som kunde ta bort all magi. Det sägs att hon samlade månens strålar och mörkrets dimma och spann dem på en magisk slända till en svart och vit tråd. Sen gick Nehc ut och dödade bergets orm, flådde den och tog dess skinn. Men sin magiska tråd och ormens skinn sydde hon en handske. När handsken var klar började hon att trolla under många dagar och många nätter. Efter 777 dagar kom hon ut ur sitt tempel och bar på handsken som hon kallade för Den mörka mästarens handske. Hon sa att hon åkallat guden av Sten och muskler och bett guden skänka en droppe blod för att ge handsken en del av sin gudomliga styrka. Hon kallade på Albusans fiender och sa att de gemensamt skulle gå emot Albusan. De frågade henne vilket pris som hon fick betala till guden av Sten och muskler. Nehc svarade att hennes förstfödda son skulle tjäna som väktaren av Överunder och Underöver. Nehc tycke det var ett lågt pris att betala eftersom hon inte önskade något barn och om hon skulle föda ett barn skulle hon se till att det blev en flicka. Därför så hon gick med på det på gudens pris. Så samlades Albusans fiender och gick emot honom. Efter många, långa och hårda strider besegrades Albusan av Nehc och hennes allierade men striden blev blodig och många stupade. Efter kriget föll de gamlas riken och försvann. Det blev början för människorna och skogsfolkets riken. Man hyllade Nehc men striden hade tagit hårt på henne och hon la sig i sitt tempel för att vila i över hundra år. Medan hon sov kom Albusans enda överlevande general, demonen Artal, för att döda henne. Då visade sig guden av Sten och muskler och sa att Artal inte fick döda eller skada henne med nävar, fötter, klor, horn eller verktyg. Detta förargade den hämndlystna Artal som hade svurit att hämnas. Så efter hundra dagar återvände han till Nehc. Där i templet en stormig natt våldförde Artal sig på den sovande Nehc och efteråt tog han Den mörka mästarens handske och försvann med den. Efter hundra års sömn vaknade Nehc av födselns smärtor och hon födde en son som hon döpte till Artinaxar. Hon mindes löftet till guden av Sten och muskler och dolde Artinaxar med magi så han verkade vara en från skogsfolket. Hon och sonen levde länge i templet men en dag kom guden av Sten och muskler till henne. Han tog med sig hennes son Artinaxar och försvann. Nehcs sorg visste inga gränser, hon skrek ut sin sorg så som enbart en mor som förlorat sin son kan skrika. Hennes skrik var så kraftfullt att det delade berget Tikala och hennes tempel föll ner i underjorden. Där under berget grät Nehc i sitt raserade tempel en aldrig sinande ström av tårar. Tårarna skapade floden Tim. Tim rinner nu rinner genom det delade berget och vidare ut i havet. Det sägs att Nehc fortfarande ligger på botten av Tim och gråter och ibland ekar hennes skrik mellan ravinens väggar. För att resa över ravinen Tika lät kungar bygga bron Timerda. Det sägs att man ibland hör hennes sorgeskrik eka mellan bergväggarna.

En liten historia, någon kommer kanske förstå. Mest för att vara lite aktiv även här.

En pojke klättrar i bergen i djungeln. Pojken är förföljd av ett vilddjur, han klättrar för sitt liv och lyckas undkomma monstret som inte kan komma efter pojken i bergen. Pojken fortsätter klättra och kommer högre upp till en avsats, vid avsatsen finns en grotta. I grottans ingång ser pojken stora fjädrar och spår av lejontassar i blod. Inifrån grottan hör pojken någon som andas tungt. Pojken står på helspänn men ingen kommer ut från grottan. Sakta och med stor beredskap smyger pojken in i grottan. Där inne ligger en stor och märklig varelse, som ligger och verkar vara svårt sårad med en blödande buk . Varelsen är ett lejon men med örnvingar och örnhuvud. Pojken stirrar med rädsla när han står framför varelsen. Plötsligt hör pojken varelsen säga ”är du vän eller fiende?” Pojken stirrar på varelsen, rädslan blandas med förundran ”ja, ja, ja vet inte” stammar pojken fram. Varelsen skrockar ”då är du nog ingen fiende” varelsen drar en djup suck ”jag behöver din hjälp, är du villig att ge mig det?” Pojken ser på varelsen, samlar mod och säger ”ja, det är jag”. Varelsen nickar ”där borta ligger en väska, ta hit den och öppna den”. Pojken tittar sig omkring och ser en ovanlig väska ligga vid grottas öppning. Väskan är mycket stor och det är med stor ansträngning som pojken kan släpa väskan till varelsen. ”Öppna den” väser varelsen. Pojken öppnar väskan vars lås är gjorda för stora tassar och inte för små händer men pojken lyckas. Där inne finns flera märkligt formade flaskor, flera har gått sönder och vätskorna har runnit ut. Vätskorna verkar vara i alla sorters färger. Varelsen tittar ned i väskan ”ta den röda flaskan och häll lite av innehållet i min mun”. Pojken hittar en stor röd flaskan, i varelsens tassar hade det varit en liten flaska men flaskan är nästan halva pojkens längd. Pojken drar bort korken, innehållet luktar en blandning av rosor och unken soppa. Med viss möda häller han en del av innehållet i varelsens mun. Varelsen sväljer och rycker sedan till, såret i buken slutar blöda och stänger sig delvis. Pojken ser detta med uppspärrade ögon. ”Tack” säger varelsen med klarare röst, långsamt reser den sig försiktigt, pojken backar inför den ståtliga varelsen. ”Vad är du?” säger pojken när han stirrar på varelsen. Varelsen ser på pojken ”jag är Muraco, ättling till Azmuzan. Jag är känd bland er människor som en grip.” Muraco ser på pojken och säger ”och vem är ni?” Pojken försöker sträcka på sig ”jag är Amu, son till Gopal och Ashia”. Gripen bugar ”ursäkta men jag är fortfarande svårt skadad och måste läka mig själv, du är välkommen att se men stör mig helst inte.” Amu nickar och gripen koncentrera sig och mumla lite lågt, efter en stund så ser pojken hur vingarna rätas ut och såren sluts. Till slut verkar Muraco vara klara. ”Varför är du här?” säger Amu. Muraco ser på pojken och säger ”i vanliga fall hade jag inte besvarat din fråga men nu är det ovanliga omständigheter och du, Amu son till Gopal och Ashia, har räddat mitt liv. Jag reste till denna värld för att söka efter Azmuzans nyckel som jag hade fått höra fanns här. Men när jag närmade mig så mötte jag på ett skepp som överraskade mig, jag sökte skydd men blev svårt sårad.” Gripen tystnar, pojken stirrar med stora ögon och allt han säger är ”oj”.  Gripen går ut och spänner upp sina vingar och säger ”vad kan jag ge dig som tack för att du räddade mitt liv?” Pojken rycker på axlarna ”mitt hem är lång där nere” säger han och pekar mot havet ”men mellan mig och min by finns djungeln och den hungriga jaguaren.” Gripen skrockar ”men vad önskar du dig, Amu son till Gopal och Ashia?” Amu funderar ”vi, jag min mor och mina två yngre systrar har ett besvärligt liv, speciellt efter att min fader dödades.” Gripen ser på honom ”dödades?” Amu stirrar ned i marken och säger ”ja, min far var en enkel snickare, han skapade vackra möbler till självaste maharajan Veer.” Pojken ser stolt ut, ”åhå” är allt gripen säger. Pojken fortsätter ”han var på väg till Batisa men återvände flera dagar för tidigt och med möbeln osåld. Han och mor pratade själva på natten men jag” pojken tystnar ”du tjuvlyssnade?” frågar gripen. Amu nickar ”ja, far sa att på vägen mötte han Veer med en lite styrka av vakter vid Vashi templet Livets vatten. Veer såg hur en ung vacker kvinna följde med honom in på ett rum. Efter en stund skrek Veer, vakterna rustade in och jagade efter henne.” Pojken torkar sina tårar och fortsätter ”min far berättade att medan vakterna rusade efter mörderskan så sprang han in till rummet där Veer låg, Veer var svårt skadad och blodet pulserade från hans mage men Veer levde fortfarande och hans sista ord var att hans bror Chandrama lurade honom och hans mördare var Aahana G.. sen dog Veer i min faders armar. Vakterna kom tillbaka men min far vågade inte stanna utan reste snabbt tillbaka hem.” Pojken snyftar sen efter fem dagar så kom soldater från Batisa, de anklagade min far för att vara inblandad i maharadjan Veers död. Veer hade dött av hjärtsvikt och min far hade inte stöttat maharadjan när han vädjade om att få sin medicin. Min far bad för sitt liv men soldaten Bihma sa att han skulle tas tillbaka till Batisa med familjen om inte min far erkände sitt brott här och nu, då skulle hans familj vara utan skuld och gå fria. Min far erkände och Bihma högg av hans huvud vid hans verkstad vid vårt hus.” Amu tystnar, snyftar och torkar tårarna. Gripen är tyst och säger sen ”hoppa upp bakom mitt huvud så ska jag flyga dig hem.” Amu hoppar upp bakom huvudet på gripen. ”Håll i dig” säger gripen och kastar sig ut över klippan, Amu skriker av rädsla och lycka, skriker för livet och för friheten. Gripens slår med sina vingar och glider över trädtopparna och flyger sedan upp så att man får en väldig syn över Amus by och vägen som passerar förbi den. Så småningom landar gripen på en strand bredvid byn, Amu hoppar ned med pulserande hjärta. Gripen letar i sin väska och ger honom en skinnade mynt som pojken tror är guld. ”Du är min räddare” säger gripen ”och jag ska ge dig och din familj upprättelse på ett eller annat sätt.” Gripen bugar och Amu springer fram och ger gripen en stor kram sen fäller gripen ut sina vingar och flyger bort över havet.

Sent år 6998 e.f.

Hanna Vichyr satt och tittade ut över havet, utsikten var magnifik, platsen var även hennes moders favoritplats. Hennes far, Bruno Vichyr, hade låtit anlägga platsen just för att hennes moder älskade den så. Bakom henne fanns knotiga och vindpinade träd, ett par meter framför henne fanns en liten mur och sedan en klippig brant ned mot det brusande havet. I norr kunde man ana staden Ebensill, huvudstad i Ostahav. Söder ut såg man ett pärlband av små fiskebyar längs vattnet och vid bergets fot vid vattnet. Det var helt enkelt underbart vackert. Bakom träden låg familjens residens, ett stort nybyggt hus som var byggt med pengar som hennes fader hade tjänat på handel. ”Försiktigt” hörde hon sin moder säga till tjänarna som bar en bricka med te och kakor. Hanna reste sig och neg så som det anstod en 17 årig kvinna med börd som tog emot sin mor. Hennes mor, Anna Vichyr, var mycket noga med traditionerna. Hennes mor bjöd Hanna att sitta på bänken och tjänarna dukade fram på bordet framför. När tjänarna var klara backade de undan, en bit bort stod även Hannas barnflicka, Hilda. Hennes mor drack teet och tittade ut över havet. ”Vet du vart jag fick min goda uppfostran?” frågade modern plötsligt. Hanna tittade henne i ögonen och sa ”så klart jag vet, du gick på Pelina ordens kloster i Sallino. Du har förtäljt mig detta flera gånger mor”. Modern nickade och vände blicken mot havet. Hanna började ana oråd, när det var något allvarligt eller dåligt som hennes mor skulle säga brukade hon aldrig titta henne i ögonen utan istället fästa blicken långt bort. ”Din far och jag har bestämt att du ska resa till Sallino men inte till Pelina orden”. Hanna satt tyst men inombords jublade hon. Hon hade varit helt övertygad om att hennes mor skulle skicka henne till samma strikta ställa som modern själv hade gått. Pelina orden var känd för sin strikta moral och framförallt för sina straff mot flickor som gjorde något ´förbjudet´. Hon samlade sig ”mor, hur kommer det sig att ni inte låter mig träda in i Pelina ordens skola i Sallino?” Hon försökte låta så förvånad hon bara kunde. Modern fortsatta hålla blicken långt i fjärran och sa ”jag ska inte förneka att det är med stor sorg som vi ansåg oss tvungna att fatta detta beslut.” Hennes mor vände sig om och såg henne i ögonen ”men din kusin Felicé Vichyr skrevs nyligen in där och vi är oroliga för hennes inflytande på dig.” Hanna fick anstränga varenda ansiktsmuskel för att inte le utan fick till en oroande blick och sa ”oj då”. Hennes mor ändrade fokus till kakorna. Tankar flög genom Hannas huvud. Hennes kusin Felicé hade hon mötte flera gånger. Felicés mor, Sandra Vichyr, var Hannas faster och var Vichyr familjens svarta får. Hanna sa ”älskade moder, säg mig, gick inte du och Sandra på Pelina orden i Sallino tillsammans?” Hennes mor fick för en stund en sorgsen blick men återgick snabbt till den tomma intetsägande blicken men hon sa inget. Det var tyst en stund sen sa hennes mor ”ja, vi gick där tillsammans. Vi var mer eller mindre oskiljaktiga.” hon tystnade, samlade sig och fortsatte ”vi drömde om framtiden, om vem vi hoppades vi skulle gifta oss mot, vi hade stora planer Sandra och jag.” Hanna höll på att spricka av nyfikenhet, hennes mor hade öppnat en dörr som alltid varit stängd. ”Vad hände?” nästan viskade Hanna. ”En bal” svarade modern, var tyst och sa igen ”en bal på slottet, det var det som hände.” Hanna fick nu verkligen anstränga sig för att fullkomligt inte explodera i frågor och sa ”var det där, mor, som ni såg far första gången?” Hennes mor log, ett sorts lyckligt leende och nickade ”ja, det var första gången vi sågs.” Sen rättade hon till sig och sa strängt ”men vi dansade inte, nej då! Vi bara såg varandra, inte visste väl vi då att din farfar och morfar hade planer för oss två. Men inget ofördelaktigt skedde, vid min heder säger jag dig detta min dotter.” Hanna lär chockade ”nej, så klart inte jag har bara förstått att du och far sågs första gången på en bal på slottet.” Hennes mor lugnade ner sig och nickade, tog en lite kaka och knaprade på den. ”Så” sa Hanna försiktigt ”vad hände med Sandra?”. Hennes mor såg ut över havet ”mannen från öknen kom dit” hon var tyst en stund som om hon mindes och fortsatte ”stilig som få men med en bister lite mystisk blick. Ögon som var som grå, sorgliga, oaser i ett brunbränt ansikte.” Moder såg på henne och sa ”han verkade känna kungen och det gjorde honom så klart ännu mera intressant och lockande, speciellt för en 18 år gammal flicka.” Modern tystnade igen och sa sen ”men det var länge sedan. Det som är viktigt nu är att vi är rädda för det negativa inflytande som Felicé kan ha på dig.” och såg strängt på Hanna och fortsatte med låg röst ”det ryktas om att flickan tjuvar för nöjes skull”. Modern såg med illmarig förstående blick. Hanna fick åter kämpa med kontrollen. Hon visste mycket väl att Felicé ansågs som vild, hade vuxit upp lite vind för våg hos den udda men ytterst spännande Sandra i hennes hus som var fyllt med spännande saker.  Det hade säkert inte varit lätt att bo med Sandra, gissade Hanna, men så spännande. ”Sägs det?” var allt Hanna fick ut. ”Mmm” sa moder strängt ”så därför tänker vi att du istället får vara på hovet” hon såg på henne ”med Hilda som förkläde så klart”. ”Så klart” sa Hanna men muttrade inne i tankarna. ”Där får du lära dig etikett och hur spelet i storstaden går till, knyta kontakter och med vår guidning finna en lämplig make som du så klart ska ge många starka pojkar till.” Hanna var lätt illamående men nickade förstående. Hon kunde sen inte låta bli ”men Sandra, rymde hon under balen med den mystiska mannen?” Hennes mor ryckte till och granskade henne noga ”nej, men efter balen försvann hon allt oftare ut på stan, senare förstod vi att hon mötte mannen som vi aldrig fick namnet på.” Hon tystnade, drack lite te, tog en till kaka och se sen ”och sen en dag var hon borta. Hennes far, din farfar var så klart helt förtvivlad. Det var som hon blivit uppslukad av jorden. Hon var borta i flera år. Jag och din far gifte oss och vi fick först din bror och sen dig.” Modern log och klappade henne på kinden ”sen när du precis fyllt 2 år dök hon upp hos sin far med den lilla Felicé på sin arm. Hon vägrade säga var hon hade hållit hus men det sägs.” modern tystnade och tittade sig omkring och viskade fram ”att hon hade en hel kista med guld med sig.” Modern såg otäckt nöjd ut och nickade. Hanna såg förvånad ut och sa ”men jag som trodde att farfar Olovf byggde huset till henne?” Modern skakade på huvudet ”nej, Olovf var rosenrasande och ville förskjuta henne från familjen.” ”Oj” var allt Hanna fick fram och sa sen ”men det gjorde han väl inte?”. Modern skakade på huvudet, ”det sägs att han gjorde det men så kom fadern till barnet och efter det upptogs hon i familjen igen.” Det hördes steg en bit bort, det var Hannas far som taktfast gick mot dem. ”Inte ett ord om att jag berättat om Sandra” sa hennes mor. ”Nej, så klart inte” svarade Hanna med huvudet fyllt av tankar.