Adiel var rädd, glad, förvirrad, ledsen och sorgsen samtidigt. Det enda hon inte kände just nu var lycka. Hon var tacksam att hon blivit räddad av gruppen av fyra märkliga människor, två män och två kvinnor. Hon kände sorg över minnet av förlusten av sina föräldrar, först sin far i byn när de onda männen anföll och dödade alla krigare. De kom ridande med sina spjut och sina rustningar och slog henne och hennes systrar i kedjor. Sedan en dags hård nästan olidlig vandring och en natts vila och så plötsligt ett lejon mitt i lägret. Adiel sökte efter ett ord som kunde beskriva resultatet av lejonets rytande men ordet kaos fanns inte i hennes folks språk så det fick bli oordning, stor oordning. Hästarna flydde åt alla håll och de satt fastkedjade ihop och kunde inte fly. Några hästar hade ridit in i flera av dem, bland annat hennes mor, en hov hade träffat huvudet. Sedan en blå cirkel vid marken och en ung blek flicka som hon hade sett i byn två dagar tidigare, som skrek att de skulle gå in genom den blåa cirkeln. Hon bar sin mors livlösa kropp genom den blå cirkeln och så var de någon annanstans, var de bland gudarna undrade Adiel? Det fanns hopp, kanske kunde dessa bleka gudar väcka hennes mor? För det kan väl gudar? De var på en stig och runt dem fanns bara blå himmel, Adiel var övertygad om att hon var i gudarnas hemvist, men varför använde inte gudarna sina magiska krafter för att väcka hennes mor? De började gå, en av de fyra liknande hennes folk ganska mycket, hon hade hört att han var son till den största schamanen som hennes folk haft Xina M´kar. När hon lämnade byn var det en stor förlust och det var efter det som allt det onda började. Adiel kände att om bara Xina hittade spillrorna av stammen skulle allt bli bra. Men de kvarvarande gick i gudarnas värld tills den bleka flickan sa att de skulle gå genom en grön ring. De kom till en märklig plats, det luktade konstigt och i luften fanns smaken av saltsten blandat med vatten. Där fanns konstiga träd och ännu konstigare hyddor. Människorna här hade konstiga kläder och var bleka som om deras hud aldrig sett sol. Mannen som var från hennes by, Kawu, sa att här skulle de bo och vara säkra. Adiel förstod inte, bodde Xina här? Hon fick inga svar, hennes kedja togs bort från halsen och man kunde lägga hennes mor på marken. Den kvällen samlade man ved till ett bål och brände kropparna, Adiel var ändå glad att hennes mors ande skulle återvända till slätten vid hemmet. De var nu i en konstig skog och sov men även stjärnorna såg annorlunda ut här. Hon satte sig och tittade på resterna av stammen som för två soluppgångar sedan haft en by och ett liv som var lycka. Skulle hon känna lycka här? Adiel var tveksam, var fanns elefanterna, var fanns hyenans skratt och var fanns det vackra landskap som alltid bott i? Säkra från vadå? Döden fanns alltid närvarande på slätten den var inget man skulle vara rädd för, man skulle respektera den, bjuda den på gåvor så den undvek dig tills din tid var slut. Adiel kröp ihop på marken och kände mest rädsla. Hon var ovetande om att hon nu låg flera tusen kilometer från sitt hem på friherre Tyrians domäner men hade hon vetat det hade hon nog inte varit mindre rädd. Men Adiel rädsla var inte den tydligaste känslan, det var saknad. Adiel saknade sin by, saknade sitt folk, detta var inte hemma, sen somnade hon.