Det var inte så ofta hon besökte sin son som hon kanske önskade men det fanns så mycket annat att undersöka och studera. Men nu satt hon där på värdshuset Norra utposten i den lilla byn Alopos med en stor tekopp och samspråkade med sin son Iruin eller Måndolken som han hade som smeknamn här, eller nidnamn om man fick tro Mawismens ledare. Han berättade om sina planer, hur han snärjde falska förkunnare och tvivelaktiga adelsmän och kvinnor. Hon visste att han inte drog sig för döden om det tjänade hans syften. Men när hon lyssnade på honom slog det henne att han hade börjat lära sig, det fanns andra sätt att vinna än att kallblodigt döda de som man utsett vara ens fiender. Hon log och han reagerade och stoppade sin berättelse om hur han övertalade en präktig adelsdam att i det fördolda se på när hennes son, som skulle giftas bort, praktiserade aktiv kärlek med den han älskade, en annan man. ”Du finner min historia rolig” sa han med en vaksamhet i rösten. Hon såg på honom och svarade ”du har utvecklats, blivit mognare och mera insiktsfull sen vi sågs senast”. Han la huvudet lite på sned, fortfarande med den vaksamma blicken men sa inget. Hon sa inget utan lyfte koppen och drack lite te, satte ner den, bröt en bit bröd och doppade det i honung, sen tuggade hon omsorgsfullt och sen sa hon ”honungen här har en speciell smak, lite syrligt söt.” Han sträckte på sig ”det är de vita snöblommorna som ger honungen den smaken, den är unik för området.” Hon nickade och såg sedan allvarligare på honom ”då du mognat är det kanske dags för dig att ta nästa steg?” Han ryggade tillbaka ”du vet att jag inte kan åka till Kalandri så länge som den clownen sitter på tronen.” Hon skakade på huvudet ”det är inte det jag menade” hon såg på honom och hon såg hur Iruins tankar for omkring i huvudet, sen var det som bitar föll på plats. ”Du syftar på min dotter?” Hon nickade och sa ”hon saknar dig” hon drog på orden ”även om hon kanske inte erkänner det för sig själv ännu”. Han nickade ”hon kontaktade mig nyligen. Vill träffas”. Hon såg lite uppfodrande på honom ”och vad svarade du?”. Han harklade sig och sa ”ehh, ja, att det hade varit trevligt men det är lite svårt för mig, jag är ju, ehh fast här så att säga.” Hon gav honom ett svagt leende och sa ” men jag kanske kan hjälpa er, detta är väl ändå en bra plats?” Han nickade vilket hon tolkade som att hon skulle vara tvungen att hjälpa honom med detta. Värdinnan kom fram och frågade om maten var till belåtenhet, båda nickade och de fick mera mjöd, bröd och honung. Värdinnan lämnade borde med lite mer silver i börsen. ”Ni är väldigt lika, du och din dotter Hio” sa hon. Han såg skeptiskt på henne och sa ”det har jag svårt att tro på. På vilket sätt tänker du?”. Hon såg på honom ”lika vilsna, lika sökande, lika kloka, lika vetgiriga, lika modiga och lika dumdristiga”. ”Psst” var det enda han sa. Det blev tyst igen, bakom dem knastrade brasan, flera gäster kom in, iklädda rejäla kläder när man vandrar långt och på höga höjder. ”Guider” sa Iruin ”de vandrar över bergen, ofta säljer de vapen och krut mot Gullblom, ibland folk som flyr och hoppas på bättre och friare liv på andra sidan om Emerald sea.” Hon nickade men sa inget. Tillslut sa han ”men ordnade det då men jag behöver några dagar för att ta mig hit, så lite förvarning behövs.” Hon nickade och han fortsatte ”kommer hon ensam eller med sina vänner?” Hon ryckte på axlarna och sa ”jag vet inte men det viktiga är väl att ni träffas tycker jag.” Han nickade drack upp, de gav varandra en kram och så gick han. Efter en stund så reste sig hon och gick ut och upp mot platån där hon skulle resa vidare. Solen gick långsamt ner bakom bergen.
Månad: juni 2024
Svarta slottet
Svarta vimplar med vita kors svajade på det ödsliga slottet. Det var stort, högt och fyrkantigt, byggt med syfte att skrämma utomstående från att undersöka vad som döljs på insidan. Det blåste och enstaka regndroppar föll från himmeln eller piskades upp från havet som låg precis vid kanten av slottet. De stora ekdörrarna med järnbeslag stod öppna och sällskapet med soldater stannade upp. Luften var fylld med kajor, måsar och andra asätande fåglar. Ett dåligt tecken konstaterade den unga mannen på en häst längst fram. Mannen hade långt brunsvart hår, stålgrå ögon, var smal men muskulös, bar en svart lätt rustning men fjädrar som dekoration på axlarna och hade en lång mörklila mantel. Hans namn var Alkanoz och han manade på sin häst och röra sig framåt i sakta gemak. Mannen jämte honom hade en enklare rustning i järn och en gröngrå tunika under. Hans hår var svart och ögonen satt djupt in och var mörka. Männen såg jämngamla ut vid första anblicken. Alkanoz vände sig om och sa ”du och jag, Sextus, rider fram först och undersöker. Dina män får vänta utanför” sedan fortsatta Alkanoz att sakta närma sig slottet. Sextus män verkade lättade över att slippa att gå in i det olycksbådande slottet men Sextus såg inte lika nöjd ut men gjorde ett tecken till den närmaste officeren och närmade sig Alkanoz. När han var jämnasides sa han ”du är min rådgivare, en viktig och betydelsefull sådan, men jag skulle uppskatta om jag hade befälet över mina män och inte du”. Alkanoz svarade inte, de kom fram till vägen upp mot dörrarna. Där utanför låg flera soldater med det vita korset på rustningarna. Deras ögon hade för länge sedan hackats ut av fåglarna och kött hade slitits väck från deras blottade hud. Det stank ohyggligt när vinden förde dofterna mot dem. Hästarna trampade oroligt. Alkanoz steg av och Sextus följde hans exempel, både började gå upp mot dörren. Alkanoz stannade upp och tittade närmare på en av de döda. ”Dödade av ett stick i halsen” konstaterade han för sig själv ”ett precist stick, snabbt och effektivt.” Han reste sig ”de har varit döda i snart en vecka. Vinka till dig dina män” sa han till Sextus ”be dem vänta utanför” och la sen till med syrlig ton ”så får du känslan av att du kontrollerar ditt folk” sen steg han in i slottet. Överallt låg det döda människor, de flesta dödade med svärd, yxa eller dolk men vissa grupper hade blivit brända. De gick mot den centrala höga salen, rummet för bedjande och stillhet. ”Vad har hänt här” sa Sextus men avsmak ”jag ser inga fiendesoldater, det framgår inte vem som gjort attacken.” Alkanoz svarar med disträ röst ”du kommer inte finna någon heller.” Sextus verkade inte speciellt nöjd med det svaret utan fortsatte ”flera av soldaterna var skickliga och skulle knappast så enkelt ha dödats av vem som helst.” De kom fram till höga salen, här låg ännu fler döda kroppar, flera hade blivit en måltid för olika sorters djur, så som råttor, korpar, kråkor och så vidare. ”Det är inte vem som helst som dödade dem” sa Alkanoz som svar på Sextus tidigare fråga. Han gick fram till stora stolen en sorts tron mitt i rummen som var på en upphöjning och hade en trappa som ledde upp till stolen av svart uthuggen stan. Där fanns en svartröd massa som såg ut som en blandning av blod och svart fin jord. Alkanoz satte sig på huk, studerade massan, stack ner fingret och smakade. Han reste sig och tittade på Sextus som hade en tydlig min av avsmak. Alkanoz log ”inte bara vem utan snarare vad”. Sextus verkade inte förstå, men det verkade inte förvåna Alkanoz som spanade över det stora rummet. Han gick ner från trappan och började sedan koncentrera sig, mumla och gjorde några komplicerade rörelse. Sextus visste att hans rådgivare kunde magi men blev ändå lite förskräckt när han såg det utföras, dessutom i en helig labyrint. Efter en stund upphörde magin, det var dock oklart för Sextus vad som hade hänt, han tittade frågande mot Alkanoz som bara sa ”intressant”. Alkanoz började röra sig mot utgången, Sextus följde efter tacksamt för att lämna detta rum. De gick ut till de väntade soldaterna, där vände sig Alkanoz om mot Sextus. ”Du kan använda detta för dina egna syften. Först ber du dina män byta lite kläder på några av de döda så de bär märken av Marcellus Marianus sen rider du till Faustus Acacius och meddela att du funnit Svarta slottet överfallit och hans inkvisitorer har blivit mördade.” Sextus nickade ”och du säger att syftet med att du kom till Svarta slottet var för att överlämna en kättare av värsta sorten som tyvärr försökte fly avled olyckligt under flykten.” Alkanoz tittade på honom ”du behöver inte säga vem som låg bakom utan låta honom själv finna bevisen.” Sexuts nickade och sa ”du då?” Alkanoz log ”jag ska besöka gamla bekanta”.