Det var inte så ofta hon besökte sin son som hon kanske önskade men det fanns så mycket annat att undersöka och studera. Men nu satt hon där på värdshuset Norra utposten i den lilla byn Alopos med en stor tekopp och samspråkade med sin son Iruin eller Måndolken som han hade som smeknamn här, eller nidnamn om man fick tro Mawismens ledare. Han berättade om sina planer, hur han snärjde falska förkunnare och tvivelaktiga adelsmän och kvinnor. Hon visste att han inte drog sig för döden om det tjänade hans syften. Men när hon lyssnade på honom slog det henne att han hade börjat lära sig, det fanns andra sätt att vinna än att kallblodigt döda de som man utsett vara ens fiender. Hon log och han reagerade och stoppade sin berättelse om hur han övertalade en präktig adelsdam att i det fördolda se på när hennes son, som skulle giftas bort, praktiserade aktiv kärlek med den han älskade, en annan man. ”Du finner min historia rolig” sa han med en vaksamhet i rösten. Hon såg på honom och svarade ”du har utvecklats, blivit mognare och mera insiktsfull sen vi sågs senast”. Han la huvudet lite på sned, fortfarande med den vaksamma blicken men sa inget. Hon sa inget utan lyfte koppen och drack lite te, satte ner den, bröt en bit bröd och doppade det i honung, sen tuggade hon omsorgsfullt och sen sa hon ”honungen här har en speciell smak, lite syrligt söt.” Han sträckte på sig ”det är de vita snöblommorna som ger honungen den smaken, den är unik för området.” Hon nickade och såg sedan allvarligare på honom ”då du mognat är det kanske dags för dig att ta nästa steg?” Han ryggade tillbaka ”du vet att jag inte kan åka till Kalandri så länge som den clownen sitter på tronen.” Hon skakade på huvudet ”det är inte det jag menade” hon såg på honom och hon såg hur Iruins tankar for omkring i huvudet, sen var det som bitar föll på plats. ”Du syftar på min dotter?” Hon nickade och sa ”hon saknar dig” hon drog på orden ”även om hon kanske inte erkänner det för sig själv ännu”. Han nickade ”hon kontaktade mig nyligen. Vill träffas”. Hon såg lite uppfodrande på honom ”och vad svarade du?”. Han harklade sig och sa ”ehh, ja, att det hade varit trevligt men det är lite svårt för mig, jag är ju, ehh fast här så att säga.” Hon gav honom ett svagt leende och sa ” men jag kanske kan hjälpa er, detta är väl ändå en bra plats?” Han nickade vilket hon tolkade som att hon skulle vara tvungen att hjälpa honom med detta. Värdinnan kom fram och frågade om maten var till belåtenhet, båda nickade och de fick mera mjöd, bröd och honung. Värdinnan lämnade borde med lite mer silver i börsen. ”Ni är väldigt lika, du och din dotter Hio” sa hon. Han såg skeptiskt på henne och sa ”det har jag svårt att tro på. På vilket sätt tänker du?”. Hon såg på honom ”lika vilsna, lika sökande, lika kloka, lika vetgiriga, lika modiga och lika dumdristiga”. ”Psst” var det enda han sa. Det blev tyst igen, bakom dem knastrade brasan, flera gäster kom in, iklädda rejäla kläder när man vandrar långt och på höga höjder. ”Guider” sa Iruin ”de vandrar över bergen, ofta säljer de vapen och krut mot Gullblom, ibland folk som flyr och hoppas på bättre och friare liv på andra sidan om Emerald sea.” Hon nickade men sa inget. Tillslut sa han ”men ordnade det då men jag behöver några dagar för att ta mig hit, så lite förvarning behövs.” Hon nickade och han fortsatte ”kommer hon ensam eller med sina vänner?” Hon ryckte på axlarna och sa ”jag vet inte men det viktiga är väl att ni träffas tycker jag.” Han nickade drack upp, de gav varandra en kram och så gick han. Efter en stund så reste sig hon och gick ut och upp mot platån där hon skulle resa vidare. Solen gick långsamt ner bakom bergen.