Sant och falskt

”Sanningen” sa han ”är något relativt. Det är något vi skapar för att göra världen begriplig.” Han såg på henne om hon förstod, hon funderade vilket alltid var något tänkte han. ”Så, det finns ingen sanning, allt är lögn?” sa hon med en fundersam ton i rösten. ”Du måste sträcka ditt sinne och dina tankar utanför det som är sant eller falskt” sa han. Hennes blick avslöjade att hon inte hängde med. ”Som exempel, din bror Xaxin tog igår en burk med kakor från köket. Köksmästaren sa till mig att Xaxin hade stulit kakburken. Jag tillkallade din broder och frågade honom ”har du stulit från köket?”” Han tittade på henne, hon lyssnade intensivt och han fortsatte ”vad tror du han svarade?”. Hon funderade och sa ”han ljög och sa att han hade fått dem?” sa hon med viss tveksamhet i rösten. Han log ”nej, han svarade att han ämnade lämna tillbaka burken, alltså hade han inte stulit den.” ”Men kakorna då?” sa hon med viss stolthet i rösten ”dom kan han ju inte lämna tillbaka, eller hur?”. Han skrattade och sa ”det påpekade jag med men då sa din bror att syftet med att göra kakor är ju att äta upp dem, alltså så hjälper han enbart kakorna att uppfylla sitt syfte.” Hon funderade och sa ”men han hade ju ändå tagit kakorna?” Åter skrattade han och sa ”på det svarade din bror att kakorna rent formellt inte tillhörde köksmästare och därför kunde det inte betraktas som stöld”. Hon fick en liten sur min och sa ”men det är ändå inte rätt, köksmästaren gjorde kakorna till alla inte bara till Xaxin.” Han log ”men detta är inte en diskussion om rätt eller fel det handlar om sant eller falskt. Min poäng är att sanningen kan skifta beroende på vart du utgår ifrån.” Hon la armarna i kors och såg tjurig ut. Han la ifrån sig kritan vid tavlan och gick och satte sig jämte henne. Han klappade henne på huvudet ”Corral, min älskade dotter” sa han och såg på henne. Sen sa han ”jag tror lektionen är slut för idag.” Hon verkade inte speciellt mycket gladare av det men reste sig motvilligt, vid dörren vände hon sig om och såg på honom. ”Jag har en fråga” sa hon. Han log och nickade och hon kom och satte sig framför honom. ”Igår så hörde jag att du, Mildred och Rex pratade om en Malis. Malis var något mörker något som griparna fångade. Vad handlade det om”. Han ryggade tillbaka lite och sa lite arg ”så du tjuvlyssnade?”. Hon tittade på sin far ”nej, far, ni la bara inte märke till mig. Så min sanning är att jag var där hela tiden, då ni inte sa att jag inte fick vara där var jag inte heller där olovandes.” Först såg han argare ut men sedan skrattade han ”duktigt flicka” och klappade henne på huvudet. ”Ja, det är riktigt att Malis är från mörkret men griparna har nu stängt in det.” Hon funderade och sa ”så det är inget problem längre?” Han skakade på huvudet ”nej, inte ännu men en dag kommer mörkrets hjärta åter vilja se dagens ljus men det hinner gå många år innan dess hoppas jag.” Hon såg nöjd ut, gav sin far en puss på kinden och gick sin väg. Han suckade och gick fram till fönstret och mumlade för sig själv ”låt oss hoppas att det tar många, många år.”

Nattliga utflykter och möten

Vendela och spelledaren har haft konversation om Lyrias äventyr under en natt. Här träffar hon även på Annikas karaktär Evelyn och tillsammans går de in i staden. Man får ha överseende med språkliga fel och annat men kanske kan vara kul läsning.

Vendela skriver: Lyria försöker ta sig ut ur staden, tror hon förvandlar sig till en fågel när hon är ensam för att komma till ett skyddat ställe. Sedan söker hon till Kalandri och försöker öppna en portal hon kan gå igenom för att sen förvandla sig tillbaka till en fågel så hon snabbt och diskret kan flyga till Kalandri och förhoppningsvis inte upptäckas av varken drakar eller flygande skepp. Sl skriver: Lyria smyger ut genom staden, stadens vakter kollar dock henne flera gånger vid portarna men det är inga problem att komma ut med hennes papper som visar att hon även har tillgång till självaste slottet. Utanför staden vart går hon då? Vendela skriver: Lyria flyger iväg till ett säkert ställe, troligtvis borta där Juane har hämtat dem tidigare. Där söker hon efter Kalandri, (förhoppningsvis en plats utanför om hon har möjlighet till det) Hon ser ut i draperiet för att se om det ser säkert ut och innan hon går igenom portalen. Där inne förvandlar hon sig till en liten blå fågel och flyger mot Kalandri. Hon är dock försiktig och försöker hålla koll på sin omgivning så inga faror överrumplar henne. Sl skriver: Förlåt men jag kommer vara ganska petig med saker. Vad är definitionen av ett säkert ställe? Där Juane väntar på er när hon drar er till Aisela, är det säkert? Vendela skriver: Lyria har fått för sig att det är det, det har alltid gått bra när Juane hämtar upp dem där. Annars kan hon bara leta efter någon plats där ingen ser henne när hon skulle öppna en portal. Sl skriver: Lyria går ut till platsen där Juane står och väntar när Anderi tar kontakt med henne. Hon koncentrerar sig och öppnar en portal, Lavonne har lärt henne att man ska göra det långsamt eftersom det annars kan gå riktigt illa om det går för fort. Den blåa runda portalen dras upp 1 meter framför henne. Lyria upptäcker att hon snarare får hålla tillbaka magin i sin kropp för att det verkligen ska gå långsamt. Vad gör Lyria sen? Vendela skriver: Lyria går in i portalen och ser sig omkring Sl skriver: Portalen stängs bakom henne. När Lyria är där ute i det blåa draperiet kommer hon ihåg varför Lavonna se att man på hennes nivå alltid skulle kolla så det fanns en väg i draperiet att öppna mot. Men nu står Lyria i utan mark under fötterna i draperiet. Överallt svävar det rester av det som kanske en gång var det som Lavonna kallade för vägar. Nu finns det rester här och var utspridda, på vissa finns träd och buskar men mest är det enbart stenblock. Lyria ser även flisor, skräp i form av träbitar, enstaka kläder, kanske dolk och så vidare svävar omkring. En bit bort anar Lyria något som flyger mot henne. Sedan märker Lyria kylan, det är mycket kallt och redan börjar frosten sprida sig på hennes klänning och andedräkten är vit som på vintern. Vad gör Lyria? Vendela skriver: Hon försöker öppna en ny portal att ta sig tillbaka ut igenom igen. Sl skriver: Hon koncentrerar sig och öppnar utan större problem en ny portal som denna gång är grön. Lavonne sa, minns hon, att portaler mot verkligheten är gröna. Tar hon sig igenom? Vendela skriver: Ja, det gör hon. Sl skriver: Hon kravlar sig igenom och minns då att Lavonne sa att man alltid ska kolla eller söka upp platsen innan man öppnar mot verkligheten annars finns risken att man kliver ut i exempelvis luften. Det är det som händer Lyria nu, hon kliver in i verkligen och portalen stängs bakom henne och upptäcker att hon är kanske 300 meter upp i luften och faller snabbt. Vendela skriver: Lyria förvandlar sig till en fågel och försöker i det försöka flyga eller åtminstone dämpa fallet. Sl skriver: Hon tvingas göra det snabbt vilket gör effekten lite oberäknelig. Det gör att hon blir en fågel men hennes kroppsvikt minskar inte lika mycket som det skulle behövas och hon faller snabbt ned mot marken, några sekunder senare träffar hon marken med en rejäl duns. Sedan blir det svart. Efter en stund öppnar hon ögonen, det gör vansinnigt ont i vänster arm. Vendela skriver: Lyria tittar på armen och försöker se hur skadad den är, ser den bruten ut? Sl skriver: Hon äcklas av synen, en benpipa sticker ut genom tyget och det, enligt Lyria, forsar blod. Vendela skriver: Lyria försöker linda den så gott hon kan och inser att hon inte har någon möjlighet att fortsätta sin resa. Hon gråter nog lite innan hon börjar gå tillbaka till Aisela. Det där måste ses över inser hon. Sl skriver: Hon försöker linda sin arm men smärtan är enorm. Så stor att hon helt missat mannen som plötsligt står vid hennes sida. Han sätter sig på huk. Mannen ser ut och vara i Lyrias ålder. Han har ganska enkla kläder på sig, han luktar kryddor så som basilika, körvel, timjan och peppar. Hans hår är blont och rufsigt och ögonen är glittrande gröna. ”Det där det ser otäckt ut” säger han och ler ”vilken tur att jag hade vägarna förbi.” Han tar fram en liten flaska i grönt glas som han öppnar och sträcker över till dig. ”Drick detta så kommer det kännas bättre.” Vendela skriver: Lyria torkar bort svetten och tårarna i ansiktet med den fortfarande hela armen. Hon tar flaskan men dricker den inte på en gång. ”Tack” säger hon. ”Vad är det för något?” Hon studerar flaskan och det gröna innehållet. Hon ser honom i ögonen och ler. ”Mitt namn är Lyria, och ni är? Sl skriver: Smärtan försvinner som genom ett trollslag och Lyria ser när benpipan kryper in och hon känner hur det sticker i fingrarna när känseln kommer tillbaka. Hon känner på armen och den känns hel igen. Andra smärtor som hon har försvinner de med. ”Det är magi, eller om man ska vara petig, alkemi.” Han ler och hjälper henne upp på benen. Det enda som avslöjar att hon var skadad är blodet på armen. ”Du bör nog dricka hela” säger han. ”Jag vet att du är Lyria” säger han med lite retsam ton. ”Lavonne, min syster, bad mig se efter dig. Mitt namn är Andre.” Vendela skriver: Lyria ler lite innan hon svarar ”Trevligt att träffas. Är du här för att hålla koll på mig så att jag inte gör något dumdristigt?” Hon tittar ner på sin arm innan hon tillägger ”så som jag precis gjorde…” Sl skriver: André skrattar lite, ”nja, om du vill kalla det hålla koll, så får du kalla det för det.” Han tystnar och ser på dig och säger ”draperiet är inte vad det en gång var. Tidigare var draperiet mest säkert runt omkring Aisela men nu är det nästan tvärtom. Visst, ibland går man ut med soldater och försöker rensa men lika snabbt som man bygger upp lika snabbt förstör främst drakarna det.” Han suckar ”så vi med liten kraft får oftast stanna där vi är. Var du på väg till någon speciell plats eller ville du bara se dig omkring?” Vendela skriver: Lyria dricker vätskan i flaskan och tittar bort en liten stund innan hon svarar ”Jag var på väg till Kalandri… men inser att det nog är ganska omöjligt just nu” Hon skrattar till ”jag hade hoppats att det skulle finnas några vägar häromkring” Sl skriver: André ser på dig och säger ”Kalandri? Varför vill du dit?” Han funderar och fortsätter ”din moder är inte där tror jag, hon skickades visst till Alednev på något diplomatiskt uppdrag av drottningen av Avernu tror jag Lavonne sa.” Han hamnar i sina egna tankar och säger ”fast det är kanske inte henne du söker?” Vendela skriver: Lyria blev lite ledsen när hon hörde att hennes mor inte skulle vara där längre men försökte hålla masken. ”Åh, jo hon var en av de jag tänkte besöka, mest bara för att hälsa på lite, vi fick inte så mycket tid när jag var där förra gången… sen hade jag även lite andra ärenden där… någon som hette Luz skulle försöka hjälpa mig träffa hans far?. Samt visa mig lite kultur i staden, så som teatrar” Sl skriver: André ler lite ”vi har teatrar även här men de är kanske inte så intressanta? Luz vet jag inte vem det är men han är säkert en trevlig prick.” Han tystnar och tittar bort mot staden ”jag ska tillbaka till slottet och ska inte störa dig mera. Önskar du något får du besöka mig i köket så ska jag se om jag kan hjälpa dig.” Vendela skriver: Lyria ler ”Det ska jag göra” hon pausar en liten stund och inser att hon fortfarande har några frågor som det inte skulle skada om hon frågade ”Men finns det några ställen i närheten där det kan finnas hela vägar? Eller är det omöjligt?” Sl skriver: ”Det finns det säkert knappast kompletta men delvis intakta. Man får titta in i draperiet och hitta de fåtal rester som finns kvar och ta det därifrån. En bit från Aisela är det bättre” säger han och ser på dig ”det är inte omöjligt men farligt och svårt.” Vendela skriver: Lyria kniper lite med munnen och muttrar ”jag tyckte det här var ganska långt borta… och fåglar kan inte flyga utanför vägarna?” Hon ser ner på armen hon precis brutit ”Och… händer det här, eller värre saker, så…” hon tänker på sina vänner och klumpen i magen växer ”jag vill inte svåra till det för dem ännu mer…” Sl skriver: André skrattar till och ska säga något men avbryter sig. En bit bort känner du hur en lite portal mot draperiet öppnas och stängs mycket fort. Det blinkar till lite blått. Det är två personer som plötsligt står där, den ena är Lucas med sin gråa rustning den andre är en ung kvinna som är lika lång som Lucas med en vacker klänning. De två går bort mot er. Lucas stannar upp och säger ”detta är Evelyn” och pekar på kvinnan sen säger han ”och detta är André och Lyria”. Sl skriver, i gruppen med både Vendela och Annika: Lucas tittar på André och Lyria och säger ”är det inte lite sent för en picknick?” Sen små ler han och tillägger, ”eller vi kanske stör er?” André ser oskyldig ut på ett pojkaktigt sätt och säger ”nej, fröken Lyria ville….” han söker ett ord och fortsätter ”pröva sina vingar och jag var mera som ett stöd ifall det skulle gå fel.” Lucas granskar André och Lyria och ser lite lurig ut ”åhh”. Vendela skriver: Lyria känner hur ansiktet blir rött och hon försöker gömma den blodiga ärmen av klänningen bakom ryggen medan hon niger. ”Ja, jag kanske inte riktigt tänkte… men nu när jag ser ni kan komma hit utan problem kanske det inte var så…” hon stannar upp för hon vet inte ens vad hon ska säga om sitt misslyckade försök till att resa själv. ”men ni stör inte alls” Hon vänder sig till Evelyn och ler ”Och trevligt att träffas Evelyn, mitt namn är Lyria. Är det första gången ni är här i Aisela?” Annika skriver: Evelyn niger och tar i hand. ”ja, det är första gången jag är utanför min hemstad. Jag har inte haft tillfälle att resa förut. Vad söt du är! Men hur lyckades du skada dig?” Vendela skriver: Lyria ser lite besvärad ut och försöker hitta rätt ord ”Ja du ser… jag… skulle försöka se om jag kunde resa i draperiet men var visst lite oförsiktig vilket resulterade i ett” hon stannar till och tänker i några sekunder ”300 meter fritt fall. Men nu är allt bra, André hjälpte mig sånt är jag nog så frisk man kan bli” Hon känner rodnaden i ansiktet och sneglar lite mot Lucas håll för att se hur han reagerade på hennes misslyckande ”Men jag får väl tänka mig lite mer nästa gång jag försöker, det kan ju bara bli bättre” och hon skrattar lite nervöst åt sig själv. Sl skriver: Lucas ser allvarligt på Lyria ”300 m är långt att falla, du hade tur som klarade dig” Annika skriver: Evelyn ler lite artigt för att dölja sin förvirring. Draperiet??? ”vilken tur att du hade hjälp!” sen vänder hon sig till André för att hälsa på honom. Vendela skriver: Lyria ler lite stolt ”Ja jag lyckades nästan klara mig oskadd, om jag inte varit så snabb utan tagit min tid hade jag kunnat flyga säkert, men… tänkte inte tillräckligt när jag var i fritt fall” Sl skriver: André bugar lätt ”det är alltid trevligt att möta bekanta till den store Lucas” säger han med lite lurig blick. Annika skriver: ”trevligt att träffa dig också!” sen drar hon sig lite åt Lucas och försöker fråga lite diskret ”vad är draperiet för något? var det så vi reste? Kan man verkligen lära sig flyga?” Sl skriver: Lucas harklar sig ”ja” det är en sorts parallell värld kan man säga. Men du och jag tog snabb varianten så att säga.” Han ser på Evelyn ”det är mycket du kommer se, höra och måste lära dig.” Han ler på ett vänligt sätt ”men det finns de som kan flyga och det finns de som blir fåglar” Han pekar mot staden ska vi gå mot staden, kanske en paus på ett bra värdshus?” Vendela skriver: Lyria ler lite mot dem ”Ja, ska vi ta sällskap? Tror vi var på väg tillbaka vi också…” Hon tittar på Evelyn ”Ja, jag kan bli olika typer av sångfåglar och flyga som fågel” Sl skriver: Han ser på de er och säger ”det finns ett ställe som jag gillar, lite lugnare men trevligt, det heter Solvindens svans och brukar aldrig vara stängt. Är det ok för sällskapet?” André nickar och svarar ”det låter som en utmärkt idé, har inte de Drakbakelserna?” Lucas nickar och svarar ”ja, det och mycket annat”.  Vendela skriver: ”Ja det låter trevligt”. Sl skriver: Ni börjar sakta gå mot staden, den omges av en stor hög och rak stadsmur, med jämna mellanrum finns det torn och överallt hänger Cianoms drakbanér. Annika skriver: ” Lyria, du får visa någon gång, det låter jättespännande! förresten, har jag helt fel, eller var du och sjöng på bröllopet i Lusitania?” Sl skriver: ”Jag har hört om det bröllopet” säger André och ska fortsätta när Lucas åter harklar sig. André tittar på honom och säger sedan ”är visst något i luften idag?” Vendela skriver: ”Absolut, det ska jag göra! Och ja det gjorde jag, ville ge dem något… eget. Och känner ju både Deanor och Juane från skoltiden. Men hur visste ni det? var ni där?” Lyria tittar på både Lucas och Evelyn ”men hur känner ni varandra?” Sl skriver: Lucas verkar låtsas om som han inte hör frågan först men säger sedan, ”ytligt bekanta fröken Lyria” han tystnar och säger sen med låg röst ”blod kan göra att pulsen ökar, har jag hört”. André skrattar till men säger inget. Annika skriver: Evelyn ser lite generad ut. ”ehhh… jag och några vänner kan ha… tjuvkikat lite. men jag älskar bröllop! det är så romantiskt!” hon ser lite förvånat på Lucas, men eftersom han inte verkar vilja svara på hur de känner varandra så väljer hon också att låta bli. Vendela skriver: Lyria tittar på dem med något i blicken men väljer att inte anmärka på det. Det skulle bara göra stämningen ännu konstigare utan hon vänder sig till Evelyn igen ”Men då är det därifrån ni kommer Lusitania? Eller i närheten i alla fall?” Annika skriver: ”jag är därifrån, iaf. född och uppväxt!” hon ser stolt ut, sen frågar hon: ”var kommer ni ifrån?” Vendela skriver: Lyria får något distanserat i blicken vilket hon försöker skaka av sig innan hon svarar ”Jag kommer från Grenivien, vilket är… väldigt långt borta. På en annan värld om man ska säga så… ” hon skrattar till lite ”jag vet, det låter helt otroligt med olika världar och så… jag har knappt förstått hur det fungerar själv” Sl skriver: Ni närmar er en enorm port, med jämna mellanrum finns portar men nu på natten är bara vissa öppna. Evelyn ser att stadsmuren är enormt hög, kanske nästan 10 meter eller ännu högre. Vakterna kräver att alla ska visa sina papper, alla tar fram och visar och blir sedan insläppta. ”Detta är arbetarkvarteren” säger André ”det är här det går lite mera livat till” säger han med en lite blink till Lyria och Evelyn. ” Solvindens svans ligger en bit in i staden” säger Lucas och fortsätter ”orkar ni gå eller ska jag ordna en vagn till oss?” Annika skriver: Evelyn går till sin go-to när det går lite över huvudet på henne och ler artigt. Vendela skriver: ”Jag kan gå utan problem men hur känner ni?” Frågar hon Evelyn Annika skriver: ”åh, jag kan gå. det är inte jag som är skadad” säger hon med ett litet lurigt leende mot Lyria. Vendela skriver: Lyria skrattar lite ”vilken tur att jag inte är skadad längre” hon drar upp ärmen på tunikan för att visa sin hela arm ”titta, benpipan syns inte ens längre” utbrister hon med något skämtsamt i tonen Sl skriver: Precis vid porten är det liv och rörelse men längre fram är det lugnare. Gatorna är raka och ordnade men trots det ser man att området ni går i är lite fattigare. Det är få värdshus här som är öppna, gatlamporna är få men då och då möter ni lite vakter. Någon tittar lite extra på er men Lucas gråa rustning gör att ingen närmar sig och ställer onödiga frågor. Annika skriver: Evelyn ser lite lätt illamående ut vid omnämnandet av ben som syns. Ben ska inte synas! Sen tittar hon sig nyfiket omkring i den nya staden. Sl skriver: Mellan husen hör man ibland skränig musik och ibland passerar man någon som står och mår lite dåligt efter för många öl verkar det som. En och annan kvinna jobbar natt och diskuterar priser men en kund men annars är det få på gatan denna natt. Vendela skriver: Lyria håller sig nära de andra när de vandrar genom gatorna samtidigt som hon tittar sig omkring, hon har vandrat lite i staden men inte i dessa kvarter så hon försöker få en känsla av stadsdelen ”Vad för dig till Aisela Evelyn? Är ni här i ett ärende eller bara för att resa?” Annika skriver: ”ehm…” Evelyn ser lite fundersam ut. ”resa och se världen? lära mig nya saker?” Sl skriver: Ibland ser Lucas sig över axeln men säger inget. Ni närmar er lite finare kvarter och kommer snart fram till en ny mur. ”Den andra stadsmuren” säger André till Evelyn. Folket som går in här är lite finare klädda eller har mera typiska tjänstemän eller en tjänares kläder. Ni får åter visa papper och åter släpper man er vidare. Vendela skriver: Lyria ler mot Evelyn ”låter fantastiskt, det är lite så jag lever nu… tror jag i alla fall” Annika skriver: ”det låter onekligen spännande! reser du ensam med André?” hon sänker rösten och viskar till Lyria ”är ni tillsammans? Sl skriver: Inne i nästa område är gatorna lite bredare, husen något högre och här finns små balkonger ut mot gatan som inte sällan har blommor vid kanten. Här finns även ett flertal affärer och hantverkare. Nästan alla är så klart stängda men man ser allt från florister, smeder, bokbinderi, caféer osv. En mycket mysig stadsdel helt enkelt. Det känns lite så där lagom småborgerligt. Sl skriver: ”Ligger det borta vid Cory parken” frågar André Lucas som nickar men säger inget, åter ibland så tittar han lite över axeln. Sen säger han ”hon är bra” och ökar steg takten. Vendela skriver: Lyria ser chockad ut och sätter nästan i halsen så hon behöver hosta några gånger innan hon kan, genom rosslig röst säga ”Nej, nej, jag träffade honom för första gången idag OCH han är min mormors bror. Så, nej” Hon rätar upp sig ”jag reser med mina vänner, vi är några stycken” Annika skriver: ”din mormors bror? verkligen?” hon tittar skeptiskt på André. ”han är onekligen… välbehållen…. för sin ålder…” Vendela skriver: ”Ja, det är så med vissa… har du hört talas om Serdan och Edlosi?” Annika skriver: ”Jadå” Sl skriver: André ser lite förvånad ut och säger ”vem?” Lucas suckar men svarar inte. André vänder sig till Evelyn ”har inte Lucas förklarat för dig?” Han ser att det har inte Lucas så han fortsätter ”vi Serdan och Edlosi blir gamla, faktum är att vi nog inte åldras tror jag. Så din vän Lucas här föddes väl år” han funderar ”3550 e.d eller så.” Lucas nickar men säger inget. Vendela skriver: Lyria vänder sig om och försöker se vem denna ”hon” Lucas pratade om kunde vara, om de nu var förföljda. Sedan svarar hon ”ja, jag är också sådan… därför jag kan förvandla mig till fåglar och sådant… men jag har en liten föraning att du kanske är det också” och hon ger Evelyn ett litet leende. Annika svarar: ”mmh, enligt lucas i alla fall.” Sl skriver: Ni fortsätter, gatorna är mer eller mindre tomma. Ibland passerar man skräniga värdshus men oftast är stadsdelen lugn. Men snart hör man på avstånd lite mera musik och man kommer till ett område som är mera upplyst och där det verkar ligga flera värdshus. ”Där borta ligger Silverflöjten” säger Lucas till Lyria men det vet du väl redan” säger han med ett leende. ”Hörde att du gjort succé där?” fortsätter han. Annika skriver: ”åhå?” Evelyn vänder sig mot Lyria. ”sjunger du mycket?” Vendela skriver: Lyria nickar och säger ”Ja, så ofta jag kan. Det… lugnar mig och det är alltid roligt att glädja andra med sång.” Hon tittar lite på Lucas ”men jag har aldrig sett dig där, du får gärna komma och lyssna om du vill… även om jag förstår att du kanske inte har tid… eller ens tycker det är bra musik…” hon vänder sig igen till Evelyn ”men jo, jag sjunger mycket… brukar ni sjunga eller vad tycker du om att göra? Sl skriver: Här är det mera liv och rörelse, ordnat och de som blivit förfriskade tar stadsvakterna snabbt hand om. Mest finns det olika barer och dansställen, musik flödar ut från de flesta ställena. Överallt finns kulörta lyktor som hänger överallt. Serveringsflickor går runt med stora ölstop som ställs på borden. Lucas säger ”nej, jag har inte riktigt haft tiden tyvärr” det verkar vara något som faktiskt tynger honom och han fortsätter ”utan sång, poesin och litteraturen kommer vi vara förlorade” han suckar. André klappar honom på axeln ”men Lucas gamla stofil, det verkar som du är nostalgisk” Lucas ler och säger ”ja, kanske är jag det”. Vendela skriver: Lyria ser på Lucas och försöker ge honom ett betryggande leende ”Du får jättegärna komma om du har tid… annars…”hon hejdar sig och skiner upp ”jag kan uppträda på slottet kanske? Om det gör det lättare?” Annika skriver: Evelyn tittar mot Lucas med ett litet leende. ”bor du i ett slott?” Sl skriver: Lucas nickar och säger ”ja, och snart gör du det med. Det största och kanske finaste slottet som finns tror jag.” Han vänder sig mot Lyria ”nej, ärligt hade jag hellre sett dig på Silverflöjten, det känns mera” han letar efter ord ”ärligt på något sätt.” Ni fortsätter genom området och kommer till en vacker liten park. Parken är ganska liten och mitt i parken finns en staty av en man som står och håller ett svärd uppåt. Vid sidan ligger ett litet lugnt café men små runda bord. Ovanför finns en liten skylt där det står ” Solvindens svans” på. Lucas går fram och en man med förkläde hälsar på honom och visar ett vackert litet bord med fyra stolar. ”här blir väl bra” säger han till er. Vendela skriver: Lyria ler mot honom och säger ”då hoppas jag få se dig där när du finner tid” Annika skriver: Evelyn stannar till mitt i steget en sekund. hon? Bo i ett slott? oj… Evelyn vänder sig till Lucas igen. ”det känns som att det är rätt mycket du inte har berättat..” Vendela skriver: Lyria ser Evelyns förvåning och säger ”ja alla de med Serdan blod hos en förälder får ett rum på slottet” Annika skriver: ” aha. då bor du också där?” Sl skriver: Lucas och Andre håller era stolar och ni kan sätta er. Vendela skriver: Lyria ler lite medan hon sätter sig ”Tyvärr inte. Även om min mormor är Serdan så är min mor Edlosi som min morfar, därför är jag också Edlosi och får inget rum på slottet… jag bor tillfälligt hos några bekanta” Hon rynkar ögonbrynen medan hon mumlar för sig själv ”men det kanske är dags att försöka flytta ut och hitta något eget… Jag tror det kan vara svårt att berätta… allt… då det är väldigt mycket…Sl skriver: Sen sätter de sig och Lucas tillkallar kyparen och beställer kakbuffé och sött vin. Annika skriver: ”vad synd. det hade varit roligt om du också hade bott där. Men om Lucas bor där också så får jag väl gå och trakassera honom om jag får tråkigt!” säger hon och petar Lucas lite retsamt på armen. Vendela skriver: Lyria ler ”jag har några vänner som bor där också, så när du träffar dem kan du säkert trakassera dem med. Och även om jag inte har ett rum där så är jag välkommen att hälsa på” Annika skriver: ”då får du komma och hälsa på mig! och jag ser fram emot att träffa dina vänner!” Vendela skriver: Lyria nickar instämmande ”Vi kanske kan träffa dem imorgon?” Annika skriver: ”jag vet inte vad lucas har planerat, men om det går vore det trevligt.” Vendela skriver: Lyria tittar också på Lucas, osäker på vad han egentligen har för planer. Annika skriver: Evelyn försöker sig på puppy eyes, osäker på hur bra det lyckas med hennes stora figur. Vendela skriver: Lyria ser lite finurligt om Evelyns taktik med puppy eyes skulle fungera på en sådan som Lucas Sl skriver: Lucas verkar för en stund inte höra vad ni sagt men tittar sedan upp på André och säger ”du vet vem det är eller hur?” André nickar ”ingen som vill oss något illa, vill nog bara ha lite koll tror jag” Lucas ser på honom ”hur säker är du?” André rycker på axlarna ”du vet… ganska säker”. ”Hmm ” säger Lucas och vänder sig mot Evelyn och säger ”min plan var att du skulle gå i lektion hos min syster Lucia men den planen har ju redan fröken Lyria satt krokben för” säger han med en svårläst blick. ”Ungdomen, den ungdomen” säger André med ett leende. Sen kommer kyparen in med ett enormt kak- och bakelsefat i flera nivåer samt te och vitt sött vin i en karaff. Var och en får ett litet fat med sked, en tekopp samt ett litet dessertvinglas. Alla kakor ser ljuvliga ut och är i flera färger och former. Lucas ger kyparen några mynt och så går kyparen iväg. Annika skriver: Evelyn skickar ett soligt leende mot Lucas, sen börjar hon hälla upp te till alla. Sl skriver: André säger ”etiketten är stel på hovet, och vi hade knappast kunnat ha denna avslappnade konversation där under en middag.” Lucas ler och säger ”men maten är ju bra” och blinkar åt André ”i världsklass skulle jag nog säga” fortsätter han. Vendela skriver: Lyria tar en kaka och börjar äta på medan hon skeptiskt tittar på Lucas medan hon väljer att inte anmärka på han och Andrés kommentarer om vem det är som följt efter dem, hon tänker att de ändå inte kommer berätta för henne. ”Så din stora plan var att ta med henne till den grandiosa staden Aisela för att gå på etikettlektioner?” Annika skriver: ”men du har ju redan lärt mig etikett?” Sl skriver: ”Eftersom vi är mer avslappnade och utanför hovets etikett låter jag din kommentar passera” säger Lucas irriterat till Lyria ”men jag skulle uppskatta om du i fortsättning respekterar mig och min position?” Han vänder sig mot Evelyn och säger ”du har fått en tunn grund inget annat, och något man lär sig är att vara respektfull mot äldre Serdan.” Sedan infinner sig en viss tystnad kring bordet. Efter en stund säger André, mumsande på en rosa bakelse ”natta kakor är de bästa”. Annika skriver: Evelyn ser lite skamsen ut. ”……mer te? vin?” Vendela skriver: Lyria ser ner i bordet en kort stund innan hon ser på Lucas ”Förlåt, det var inte meningen att vara oförskämd och jag ska tänka mig för nästa gång” Hon ger honom ett litet leende innan hon rätar på ryggen och dricker lite av sitt te. Annika skriver: Evelyn fyller på de tekoppar där det behövs, och vinglas, sen tar hon en kaka och gnager på, fortfarande lite skamsen. Sl skriver: Lucas suckar och säger ”långt ifrån alla äldre skulle tillåta att ni som är unga ”han ser på både Lyria och Evelyn ”skulle ifrågasätta en äldres plan och tankar så direkt.” Han tystnar ”vissa hade nog blivit så förnärmade att ni inte längre hade kunnat vistas säkert i staden. Om ni tänker eller tycker jag är hård är det inget vad mina systrar är och en del av mina bröder. Så vakta er tunga noga, det är mitt råd till er.” Annika skriver: Evelyn ser ner i bordet. ”…förlåt. jag ska tänka på det i fortsättningen.” Sl skriver: André nickar ”tyvärr är det som Lucas säger sant, du kommer hamna i ett getingbo på hovet. Allt du gör och säger registreras och värderas hela tiden, ingen kommer undan. Faktum är att när du känner dig som säkrast är det då du ska se dig om som mest.” Vendela skriver: Lyria ger honom ett svagt leende ”jag menade verkligen inte att vara illvillig, det var… men jag ska tänka mig för, jag glömmer bort att alla hovliv är lika varandra på många sätt… bättre att hålla i sin tunga och följa stegen i dansen…” Hon vänder sig mot Evelyn ”vill ni gå på etikettlektionerna kan jag gärna följa med. Jag har gått några innan och jag tänker de blir roligare med en vän” Annika skriver: ”det vore onekligen mindre läskigt.” hon ser lite fundersam ut, sen säger hon mjukt ”jag be om ursäkt om jag förorättar någon nu, men det verkar vara ett ganska otrevligt sätt att leva på. varför väljer folk det?” Sl skriver: Lucas säger till Evelyn ”men det är som fröken Lyria säger, den av Serdan blod får flera fördelar och rättigheter. Du, Evelyn, är dotter till en Serdan. Vem är inte min sak att säga just nu, tids nog kommer du få reda på det, om du söker efter svaret kommer du säkert finna det snabbare. Men en varning, svaret är inte alltid det man hoppas eller önskar.” Han ser på Lyria ”jag tycker det låter som en utmärkt plan, fröken Lyria och du är så klart förlåten.” säger han och ler. André fortsätter ”Du, Evelyn, kommer att få ett eget rum, egen tjänsteflicka och en grund uppsättning av passande kläder i en garderob. Förslagsvis så kommer Lyria till dig på morgonen och ni går tillsammans till Lucia och har lektionen där. Sen på eftermiddagen kan Lyria visa dig staden och presentera sina vänner för dig.” Lucas ser på Evelyn ”det är vårt sätt att överleva, sorgligt? Ja det är lite sorgligt men genom årtusenden har vi fått lära oss den hårda vägen att alltid hålla kolla vad som finns bakom oss och att inte lita på någon och aldrig verka överraskade. Det är så vi har överlevt.” Lucas tar en liten kaka och dricker lite vin. Vendela skriver: Lyria ler ett artigt leende och nickar ”jag lovar att göra mitt bästa för att ta hand om Evelyn” Hon vänder sig sedan mot Evelyn ”det är… svårt att förklara hovliven, det är inte så mycket leva som att överleva i min uppfattning men jag ska försöka hjälpa och lära dig så mycket jag kan” Annika skriver: ”jag är uppväxt i en smedja…” Sl skriver: Lucas säger ”det är sent och mitt förslag är att vi först eskorterar fröken Lyria hem och sen går upp till slottet för att sova. Hur låter det?” Vendela skriver: Lyria ler mot henne ”det låter… underbart och jag vill gärna höra mer om det. Men då förstår jag att det här är helt annorlunda mot vad du är van vid” Annika skriver: ”det låter som en bra idé. det har varit väldigt mycket information att ta in, jag börjar bli ganska trött.” Vendela skriver: Och Lyria vänder sig mot Lucas, ”ja, det börjar bli sent men jag tror jag klarar mig hem själv. Då jag är nära Silverflöjten så är det inga problem för mig att hitta hem, jag har gått här själv flera gånger utan problem” Sl skriver: André sätter lite vin i halsen och skrattar sedan högt och länge. Lucas ser lite besvärad ut. André hämtar andan och säger ”så du har verkligen inte snappat upp mycket, fina Lyria?” Han ser på henne och fortsätter ”då ska jag vara tydlig, när en så respekterat och ärad riddare som Lucas, även kallad den Grå riddaren, erbjuder att eskortera er hem…. Ja då tackar man ja.” Han ler och fortsätter ”av den enkla anledningen att vi är som du redan räknat ut övervakade och även om det inte är riktat mot dig så är det tillräckligt allvarligt för att vi som har lite ansvar för dig, ska se till att du kommer hem säkert. Så därför fröken Lyria ska du nu bita ihop och artigt tacka riddare Lucas för erbjudandet och säga att det vore en ära att han följer dig hem så att du kommer hem på ett säkert och bra vis”. Vendela skriver: Lyria ler lite igen nu inte längre lika stelt och skrattar till och med lite. Så det var som hon trodde. ”Då tackar jag gärna ja till ert erbjudande att eskortera mig hem” och viskar tyst ”förlåt för mitt dåliga uppförande än en gång” hon känner rodnaden i ansiktet komma tillbaka. Sl skriver: Efter en stund förstår Lyria och Evelyn att Lucas och André väntar på att ni ska resa er så att ni kan gå. När någon av fröknarna gör en antydan till att resa sig är både André och Lucas där och artigt tar undan stolen. Vendela skriver: Lyria reser sig då upp och väntar på att de ska leda henne hem. Annika skriver: Evelyn också. ler lite roat åt att få hjälp med stolen, hon är trots allt van att klara sånt själv. tackar ändå. Sl skriver: Sedan går ni en bit till, musiken och dansen verkar klinga av och snart är ni framme vid en tredje stadsmur. Här är vakterna ännu finare och kontrollerna hårdare. Men åter blir ni insläppta. Detta område är verkligen det finaste men mycket stelare. Nästan alla hus omgärdas av en mur och är i flera våningar. Så här sent är det få ute, enstaka droskor går sakta fram längs vägarna. Ni kommer fram till ett hus som är som en lite affär. På skylten står det ”Juanes tavlor”. Lucas följer Lyria till bakdörren och ser till att hon kommer in som hon ska. Sedan går han, André och Evelyn vidare med det enorma tornet mitt i staden. Vendela skriver: När Lucas lämnar Lyria vid dörren suckar hon djupt innan hon säger ”jag ber verkligen om ursäkt för mitt dåliga uppförande… jag, jag menar inte att vara så besvärlig och… förlåt… jag hade trevligt ikväll och… jag ska göra mitt bästa att ta hand om Evelyn” hon niger innan hon går in genom dörren. Annika skriver: Evelyn kramar Lyria hej då innan de skiljs åt. Vendela skriver: Lyria kramar tillbaka och säger att de ses imorgon igen. Sl skriver: Ni kommer fram till ytterligare en port och mur, detta är slottet säger Lucas. En gång bodde min fader, den så kallade urfadern, här. Hans namn är David men nu bor han inte längre här. Hon som är drottning heter, som du säkert vet, Zora.” Ni kommer in och får åter visa papper, det blir en längre kontroll av dig, Evelyn. Efter en stund får ni komma in genom porten. Här inne finns flera mindre byggnader, jämfört med tornet, men stallet exempelvis är helt enormt. Det finns flera andra byggnader så som kaserner och andra med okända användningsområden. Det verkar även finna en trädgård. Hela området är nästan lika stort som Evelyns hemstad. Lucas och André följer dig mot tornet. Vid bottenplan så tar André adjö. ”Önskar ni något så kom till köket” säger han. Du och Lucas fortsätter och följer en stor och bred trappa. Ni går genom flera korridorer och andra trappor. Tornet är extremt stort och överallt ser Evelyn tjänare och vakter. Lucas möts med mycket stor respekt. Till slut stannar Lucas vid en dörr som är öppen och utanför står en ung tjänsteflicka. ”Detta är din tjänsteflicka, hon ska ta hand om dig i det mesta som handlar om rummet och dina bekvämligheter.” Han visar dig med handen rummet. Tjänsteflickan niger djupt och tittar ned i marken och säger ”det ska bli en ära att tjäna er, lady Evelyn.” Du kommer in till ett, i dina ögon, stort rum. Det har en helt enorm himmelssäng, ett vackert skrivbord med alla attiraljer, en stol, en soffgrupp, en större garderob. ”Sov gott så ses vi imorgon” säger Lucas och går.

Djungel vrål

På önskan så visar jag det jag skrev om teaterpjäsen på Deanors och Juanes bröllop.

Ett sällskap uppför pjäsen ”Djungel vrål” som är skriven av Julian.

Roller:
Adelsdamen Elsi som är en bortskämd söt flicka som är ganska dum och som ska giftas bort mot sin vilja.
Tjänsteflickan Ellinore som drömmer om den perfekte riddaren och försöker vara behjälplig för alla.
Sångerskan Yra som är förälskad i den stiliga vakten.
Den stiliga vakten Vildhavre som smider hemliga planer om att äkta Elsi.
Skölddamen Birgitta, en rödhårig, en stor manlig och alltid smutsig kvinna som alla är rädda för.
Läkaren Galensköld som är besatt av en demon och är en smygtittare (på nakna kroppar).
Den vilsna pojken Dean som letar efter något men aldrig finner det.
Den mörka drottningen Tina är promiskuös och som förlustar sig med Dean.
Katten Aston som de möter i djungeln och som ger hjälper dem.
Sen ytterligare några småroller bland annat den duktiga flickan Fina och klasskamraten Una.

Akt 1: Elsi blir utsänd av sin fader att hitta svaret på den sanna kärleken hos kärleksguden Oand Sint i djungeln. Elsi samlar sina vänner, sångerskan Yra som tar med sin vakt Vildhavre, skölddamen Birgitta som ska vakta Elsis dygd, läkaren Galensköld, pojken Dean, Elsis tjänsteflicka Ellinore och den duktiga flickan Fina. Dean säger adjö till klasskamraten Una och förstår inte längtan i hennes blick. Akten avslutas med att Ellinore sjunger en sång om höga ridderliga ideal till månen.

Akt 2: De anländer först till Den mörka drottningen Tina för att be om hjälp att hitta Oand Sint. Yra är förälskad i Vildhavre. Vildhavre försöker närma sig Elsi men hindras av Birgitta. Galensköld smygtittar på Fina som badar och blir upptäckt. Fina blir förnärmad och anklagar Galensköld för att vara pervers. Galensköld brygger en brygd som han lurar i Fina så hon somnar. Elsi hittar den sovande Fina och tvingas fatta ett beslut om att lämna henne hos drottning Tina. Drottningen Tina charmar Dean som hamnar i hennes säng, Galensköld tittar på i smyg. Dagen efter reser de vidare.

Akt 3: De anländer till ruiner i en djungel. Yra sjunger i hemlighet en sång om hur hon längtar efter Vildhavre vilket Oand Sint hör och förgiftar henne. De möter katten Aston som hjälper dem i sitt sökande efter svaret om den sanna kärleken. Elsi, Ellinore, Dean och Birgitta springer omkring och letar efter kärleken men hittar inget. Vildhavre och Yra finner varandra, Oand Sint njuter av hur Yra förlorar sin dygd medan Galensköld smygtittar på akten. I slutet kommer Birgitta på Galenskölds smygtittande. Katten Aston säger att Galensköld är besatt av en demon och man måste fördriva den. Han renas genom att man hittar en Röd stor diamant som Aston kallar för Kroppens ljus. Demonen tvingas bort och Galensköld är inte lika galen längre. Dean upptäcker en staty som påminner om hans vän Una och han förstår att ibland hittar man kärleken där man först inte ser den. Pjäsen avslutas med stort gemensamt nummer med sång där svaret på sökandet är att kärleken inte finns hos en gud utan finns alltid med oss och ibland där man minst anar det.

Tankar i biblioteket

Det stora biblioteket i slottet i Aisela var omtalat, ganska få hade egentligen tillgång till det. Ännu färre hade varit där under flera århundraden men Julian var en av dem. Han hade så klart sitt eget, privata, där fanns så klart flera intressanta volymer. Faktum var att de flesta av Julians så kallade böcker snarare var rullar skriva för mycket länge sedan. Men nu satt han här i det mera officiella biblioteket och funderade. Det var sent på natten, de flesta hade för länge sedan lagt sig, drömde om vad än de nu valde att drömma om. På bordet låg enbart några böcker, han visste egentligen vad han hade letat efter men ville ändå få det bekräftat. Ljusen på hans bord fladdrade, han kände hennes blick redan vid dörren. Hans placering gjorde att ryggen var fri, en gammal invand vana. Så när hon kom genom rummet såg han vem det var trots att han redan visste det. Hon gick bort till hans bord, det var för sent för låtsasleken ”åh är du här?” förstod han. Hon satte sig, hennes kläder var enkla, funktionella, håret var tillrättalagt men inte perfekt så han tolkade det att hon hade varit ute och ”tittat” på något. Han log mot henne och sa ”god afton, eller ska jag säga natt, älskade syster Corral?” Hon log tillbaka och tittade på stolen framför honom, han visade med handen att hon kunde sitta ned vilket hon gjorde. De såg på varandra, leende men ändå uttryckslösa, sedan sa hon ”djupa tankar?”. Han rörde inte en min och sa ”kanske inte djupa men tankar, ja”. ”Handlar det om bröllopet?” sa hon med en knappt aningsbar retsam ton, i rösten. Det passerade utan respons och han svarade istället ”ja” med en paus ”så klart”. ”Funderar du vilken av gästerna som tipsade?” sa hon och dolde att hon irriterade sig att hon inte fick en reaktion, trots att hon redan när hon ställde frågan visste att hon inte skulle få någon. Han satt tyst, tankarna var där men ändå långt borta. Efter en stund sa han ”vart har du varit? Spionerat på din dotter?” Hon rörde inte en min och såg på honom och sa sen ”om jag berättar vad jag har varit berättar du vad du tänker om mordet?” Han nickade, hon funderade, övervägde och sa sen. ”Silverportaler” och såg på honom, han nickade och inbjöd till fortsättningen. ”Precis som du så känner jag när en sådan öppnas, och du, liksom jag, känner den magiska energin för att ungefär veta vem som är ansvarig för den, eller hur?” Han log lite, inte för det betydde något, och sa ”så klart”. Åter fick hon en retsam blick ”så ikväll kände jag en energi från en sådan portal som jag inte känt på länge. Det störde mig och jag valde att undersöka, spåra.” ”Du gör mig nyfiken” sa han och verkade mena det, såg hon till sin stora förskräckelse. Hon samlade sig snabbt ”så jag kollade de vanliga ställena och såg hur min dotters väninna gick till ett av ställena.” Hon studerade hans reaktion men det kom ingen så hon fortsatte och sa ”där hade hon ett möte med en mörderska”. ”Åhh” var allt han sa och verkade försjunka i tanken igen. ”Din tur” sa hon efter en liten stund. Han såg upp och sa sen ”det är knappast någon gäst” sa han och fortsatte ”förutom att det skulle kunna vara din dotter som bjöd in henne.” Det blixtrade till i Corrals ögon vilket gjorde Julian nöjd även om han inte visade det för henne. ”Men” fortsatte han ”det föll på sin egen logik, hon kan knappast ha vetat att en enhörning skulle komma.” Corral lyssnade och Julian fortsatte ”så vida hon inte berättade om sina syner för mörderskan, men det faller mig vara osannolikt.” Han såg på henne ”så jag har kommit fram till att det inte var en gäst. Det var planerat, hon hade tagit kontakt med teatersällskapet för nästan en vecka sedan. Den ordinarie blev sjuk och hon dök upp som en ersättare.” Corral skrattade till ”en klassiker”. Julian tillät sig le och menade det ”ja, eller hur? Men det får mig att dra slutsatser. Det var enbart kort innan bröllopet som ens jag visste att vår speciella gäst skulle komma.” Corral såg på honom och sa ”så vi tänker någon som inte gillar enhörningar och som är bra på att skåda in i framtiden”. Han nickade och fortsatte ”sen visade hon ett stort intresse för en av gästerna.” Hon såg på Julian och sa sedan ”så din slutsats är att enhörningen vill åt…?” hon tystnade. Han nickade och sa ”jag vill minnas att du fick anstränga dig ganska mycket för att gömma en sådan för dem för länge sedan?” Hon nickade, han såg på henne ”säg att du har den kvar, älskade syster:” Hon reste sig och sa ”tack för utbytandet av trevligheter.” ”Nöjet är helt på min sida” svarade Julian. Corral stegade bort mot dörren, Julian satt kvar en stund men sökte sedan en säker plats för att sova på.

Tankar

Julian visste redan vilket svar hon förväntade sig, hon ville så klart höra att han var mest imponerad av sin älskade blivande make, Deanor. På ytan var han helt lugn, som om han övervägde och funderade på svaret trots att han redan visste svaret. Det var sällan som Julian sa precis vad han tyckte eller tänkte. Julian ljög sällan, lögner avslöjades alldeles för enkelt, istället undvek han skickligt frågan så som de flesta i hans familj gjorde. Hade han svarat på Juanes frågade som han brukade hade svaret blivit något i stil med ”Deanor blir en imponerande bra make till dig som säkert skänker dig mycket glädje i livet” men nu kände han inte för det. Det hade varit en fullspäckad vecka, han hade fått övertyga henne om att hålla bröllopet på en plats som var bättre lämpad än Aisela. Visste det fanns flera mycket vackra och lämpliga platser i staden men Aisela drog också till sig mindre önskvärda element, han gissade redan att Juanes farmor hade besökt henne i huset. Spåret var knappast tydliga med de fanns, tyvärr. Han hade lagt ned ganska mycket tid för hennes skulle och hjälpt henne men som vanligt hade han en baktanke. De skulle ha en speciell gäst på middagen och den gästen ville man inte exponera för mycket. Han tittade på henne och sa ”jag förstår att du önskar att jag ska säga Deanors namn på din fråga men det är inte honom bland dina vänner jag är mest imponerad av.” Han såg hur besviken hon blev och han fortsatte efter att det fått sjunka in lite ”missförstå mig inte, Juane. Din blivande make är en fin person på många sätt men du frågade vem bland dina bekanta som jag var mest imponerad över.” Hon nickade och verkad samla sig, han rättade till placeringskorten runt det tänkta bordet, de sysslade med bordplaceringarna när hon hade frågat. ”Jag är mest imponerad över henne du nu kallar för Anderei, men jag tror hon egentligen heter något annat.” Juane funderade och sa ”vad heter hon egentligen då?” Julian skrattade till ”det är inte min sak att säga, det får hon säga själv.” Juane funderade och sa sen ”och varför är du imponerad av henne?” Julian funderade ”för att hon gör sådant som ingen gjort tidigare, det är imponerade. Hon gör det utan egen vinning utanför att hon kan och verkar ha ett genuint fint hjärta.” Han tystnade och sa sen låg ”kanske är det därför hon blir så besviken när de hon lagt sin tillit på, sviker henne.” Juane såg på honom och han sa ”det var inget” och log. Juane funderade och sa sedan med viss förvånad röst ”men, men hon är ju bara en” hon drog på orden ”en tjänsteflicka”. Julian log och klappade henne på kinden ”man ska akta sig att tro att utsidan av ett paket säger något om värdet eller vikten av innehållet”. Juane fortsatte placera ut korten med namn runt det tänkta bordet. En stunds tystna följde, Julian reflekterade att han förstod allt mera varför han uppskattade stunderna med en vanlig människa som inte hade bakomliggande tankar eller planer. Han kunde slappna av och vara i stort sett sig själv. Han funderade, eller, tja, ganska mycket sig själv. Han skrattade till och Juane reagerade och såg frågande ut. ”Hade andra tankar” sa han bara kort. Hon log och såg så där oförskämt kär ut igen och sa med något drömmande blick ”jag längtar efter den stora dagen”. Han log och sa ”jag med”. Utanför övergick eftermiddagen sakta till kväll och Aisela gjorde sig redo för natten, folk började längta hem efter ett dagsverke, vissa funderade över att träffa vännerna på krogen, vissa längtade efter att få lägga sig på sängen och bara slappna av, vissa drömde om att åter få hålla om den man hade som kär och i stort sett var det en helt vanlig eftermiddag i Aisela.

Drömmar

Blev en till, en kortis..

Juane vaknade med ett ryck, åter hade drömmarna sökt sig till henne. Hon var ensam, det var flera dagar sedan hennes blivande make hade kysst henne. Hennes beskyddare i staden, Julian, sa att hon nog fick vänja sig vid det. Det var så med den sort som han och Deanor var hade Julian sagt. Hon kände att hon inte ville vänja sig, det värkte i henne kropp av längtan efter Deanor men drömmarna handlade om annat. Sedan nyåret och festen med de gamla skolkamraterna hade hon inte målat några tavlor, inte okontrollerat i alla fall. Var det bra, tänkte hon? Hon visste inte, istället hade hon fått drömmar, konstiga drömmar. Hon funderade om hon skulle prova måla sina drömmar. Under dagarna var det mest planering för bröllopet, blommor, mat, klänningar, Deanors kläder och festens uppträdande. Julian hjälpte till med mycket, vilket hon var evigt tacksam för, hon var trots allt i ett främmande land och dessutom på en ny värld, verkligen helt overkligt. Hon låg och stirrade i taket en stund och gick sedan upp, det var mitt i natten och gatan utanför var tyst och ödslig. Hon gick till sitt arbetsrum och tog fram en duk. Hon blundade och funderade på sin dröm. Hon började måla, först målade hon en svart häst med ett horn i pannan. Hon funderade, sen målade hon en svart blomma med ett kors på mitten och framför blomman satt en liten späd man, hon förstod att det var Wiktor. Men Wiktor hade en röd mask i sin kropp, hon förstod inte. Sedan målade hon en disig man med en klarblå färg som det nästan lyste om. Den blåa mannen höll ett barn i sin famn, barnet bar en medaljong av en halvmåne som hade vita moln framför sig, hon hade sett det märket förut, vilket gjorde henne ledsen. Hon tittade på sin tavla, utanför hörde hon en tupp. Hon torkade av penslarna och tvättade händerna och gick för att sova någon timme till. Kort efter sov hon tungt och hon hörde inte de smygande stegen, hon märkte inte hur en liten, smal kvinna med långt svart hår och mörka dystra ögon såg på henne i mörkret. Hon märkte inte när samma kvinna tittade på hennes tavla och hon hörde inte när kvinnan, hennes farmor, viskade ”strålande tider närmar sig”.

Gammal man

Blev en kort blogg denna gång men bättre än inget?

Morgonen var värst, han fick en ny hostattack, åter kom det blod, han visste att hans tid snart var kommen. Han tog ett djupt andetag och drack vatten som hans assistent kom springande med. Han fingrade på pappren, så mycket information men ingen tid och än värre ingen att lämna över informationen till. Han skrockade, ett helt liv hade han, Cyamus Victriamus, sökt, lyssnat och läst allt av intresse i den heliga staden och nu när han verkligen hade viktig information hade han ingen att lämna den vidare till och ängeln Raduriel stod och väntade på honom. Han fingrade på profetian och försökte tänka klart men det hjälpte inte att läsa den en hundrationde gång, han förstod den ändå inte helt. Någon skulle föda ett barn, barnet var nyckeln. Han suckade, hostade igen, spottade ut lite mera blod. Det knackade på dörren och en ung man kom in, ”vad är det” sa han surt. ”Förlåt ers nåd” sa ynglingen nervöst, uppenbarligen hade ryktet om den sura och vresiga munken nått ynglingen. ”Ers nåd sa till mig att hålla utkik efter om ägarna till Villa Leslie Arters infann sig.” Cyamus tittade upp och lyssnade, inte för mycket men tillräckligt för att höra allt, alla nyanser. Cyamus såg strängt på ynglingen som harklade sig och fortsatte ”det har anlänt ett sällskap dit”. ”När då?” sa Cyamus kort. Ynglingen var uppenbarligen nervös, han stammade nästan ut orden ”visa nåå nååd ers nååd” sa han bedjande ”men sällskapet kom på andra sidan det nya året” och fortsatte sedan i en högre takt ”men som ni vet har mina studier tagit mycket av min tid och jag har inte haft tid att dagligen besöka Villan även om jag vet att det var en önskan.” Ynglingen andades in, Cyamus funderade. ”Kör fram en droska till mig”. Ynglingen backade ut och såg för stunden lättad ut. Cyamus hoppades att detta var ett tecken, han hoppades att åter få träffa ynglingen Wiktor.

Önskningar

Det var inte ofta större delen av Verrinkas släkt samlades men ibland hände det, av någon anledning var det oftast strax innan ett nytt år skulle ta sin början. Efter Verrinkas försvinnande så blev det svårare att samla alla men ibland, tänkte Krio, lyckades de ändå samla sig. Hon såg sig som den samlande personen inom släkten då hon trots allt var den förstfödde av Verrinkas Edlosi barn. Krios dotter Dara var en självklar gäst liksom hennes barnbarn Merlin. Krios son Weston hade ingen hört av på mycket länge men Krio hade inte gett upp hoppet om att han fortfarande var i livet. Hennes avlidna bror Druggos son Dalain kom så klart han med, han ansvarade ju för säkerheten i provinsen och i dess huvudstad Nand. Hennes avlidna syster Poccias barnbarn Aira bodde också i Nand och kom så klart hon med. Hennes syster Melonie tog sig från Kalandri till Nand och gled in och med sig hade hon sin dotter Imead och Imeads dotter Digida samt sitt barnbarn Nicolas som var son till Melonies tredje barn Rorg som dödades. Krios bror Sernuk kom ridande in till staden men ingen av hans söner Panlaar eller Fang fick han med sig, av olika anledningar tänkte Krio. Panlaars son Kallshaw kom dock. Krios yngsta syster Verga kom även hon oväntat och kom som det kaos hon var men fick inte med sig något av sina barn Lothaan eller Rashad. Rashads dotter Tezcata lös också med sin frånvaro.

”Välkomna” sa Krio när alla var samlade i den överdådiga stora salen i slott Nand. Hon höjde sitt glas och sa ”skål”. Alla andra höjde sina glas och smuttade på det bubbliga rosévinet. ”Det gläder mig att vi kan samlas så här, alla vi som härstammar från vår älskade moder Verrinka.” Hon vände sig om och tittade på ett enormt porträtt av en dam med svart tätt åtsittande silkesklänning och en enorm svart fjäderhatt. Verrinka var på bilden smal och snärt och hade med maskara kraftigt markerade ögon och över ansiktet som ett upp och nedvänt V rann det tre trådar från pannan över ögonen och ner över kinderna, i svart. Verrinka hade en röd solfjäder i höger hand. Hennes blick var nedlåtande och förförisk på samma gång. Det blev en stunds tystnad, Krio och flera andra i salen mindes Verrinka och saker de sett eller varit med om. Krio tog åter till orda ”låt oss inte bli alltför sentimentala utan lått oss sitt till bords och umgås som den stolta och starka familj vi är”. Alla nickade och gick tillsammans till matsalen som var uppdukad.

Borden var formade som ett V och i spetsen satt Krio och sedan satt man ganska blandade utan någon speciell ordning. Merlin hamnade mellan Verga och Imead och såg obekväm ut. Imead såg på Merlin och sa ”så korridorerna från Leinad var intakta?”. Innan Merlin hann svara sa Verga lite förstrött ”korridor, korridor, vad är det du inte förstår?” Hon fnittrade åt sitt eget rim, Merlin satt tyst och funderade på att börja äta. Verga funderade vidare och sa ”så som blod är det dystert rött men pulserar och lever som livets kött.” ”Fint” sa Merlin med en ansträngd ton. ”Eller hur kära systerdotterson” Verga tog ett stort stycke kött från ett kalkonben. Hon smaskade ljudligt. Imead harkade sig lite och Merlin svarade på hennes första fråga ”min moder hämtade mig så jag är osäker på om korridorerna har reparerats.” Verga klunkade vin från en karaff och fortsatta med nästa rätt, en sorts fisk som var stor och ful. Mitt emot Merlin satt hans moder, noga studerande honom och samtidigt lugnt samtalande med Dalain som hon hade som sin bordsherre. ”Fin flicka det där” sa Verga och torkade munnen efter fisken. ”Flicka?” sa Imead. ”Ja” sa Verga, ”hon med äggen”. Merlin såg ut som han ville försvinna och försökte byta ämne ”är du fortfarande mycket i dysterheten?” sa han till Imead. Men det var försent, Imead såg på Verga ”flickan?”. Verga rykte på axlarna ”lång historia”. ”Och den ska vi inte tråka ut dig med” sa Merlin åter för att byta samtalsämne. ”Åhh” sa Imead ”ingen fara middagen är lång.” ”Men jag önskar inte att den berättas” sa Merlin men en röst och ton som gjorde att det för en kortare stund blev helt tyst vid bordet, alla noterade hans irritation. Dara såg på Merlin med en vakande blick. ”Önskningar” sa Verga ”blir aldrig som man tänkt sig, tro mig. Jag önskade att mitt barnbarn skulle bestiga tronen och avsåg att hjälpa henne”. Merlin bröt in ”när du säger hjälpa menar du när du högg huvudet av Greniviens nya drottning?” ”Ja, just det” sa Verga och fortsatte ”men inte blev det så. Så önskningar är inget att ha då dels det aldrig blir som man vill, dels brukar önskningar vara en förevändning för begär, något man traktar efter”. ”Hur menar du?” sa Imead. ”Jo, men en önskan är något man traktar efter och är beredd att betala priset för medan ett begär som är förklätt till en önskan är ett begär där man hoppas slippa betala priset. Om du frågar mig är priset för en sådan en sådan önskan alltid högre än man är bredd att betala för.” Merlin fick gå igenom det Verga sagt men Imead fortsatte ”och hur kommer flickan in i detta?”. ”Du glömde fråga vem flicka är?” sa Verga retsamt. ”Vilket är helt ointressant” sa Merlin igen för att åter försöka byta ämne. ”Alltså” sa Verga och ignorerade Merlin ”det var en drake som irriterade mig så jag önskade att den kunde försvinna. Alltså vände jag mig till min fiende och kollade om de visste något om draken.” ”Vilken fiende?” sa Imead. Verga såg på henne som hon var efterbliven ”Concillen, så klart!” Verga himlade med ögonen ”häng med”. Imead lät oförskämdheten passera, troligen väl medveten om vad en ordväxling kunde sluta med, utan sa ”och vad fick du reda på?”. ”Att draken hade lagt ägg någonstans borta vid vulkanen” sa Verga och fick sitt vinglas åter påfyllt och tog sedan flera ljudliga klunkar följt av en ljudlig rap. Sedan fick hon en fundersam blick ”röd rimmar på död, visst är det fascinerande att vår släkts transportdomän rimmar på död?” ”Fascinerande” sa Merlin trött. ”Så” sa Imead ”vad har det med önskningen att göra?” ”Vilket då?” sa Verga. ”Flickan” sa Imead. ”Ja, men jag tipsade då om draken till fienden som kom och jagade draken som dog i närheten av vulkanen.” Imead valde att se frågande ut, Verga suckade ”så min önskning blev inte bra även om jag först trodde det.” Imead såg fortsatt frågande ut, Merlin funderade på att dra bort duken från bordet för att avbryta samtalet. Till slut märkte Verga Imeads frågande blick. ”men häng med, yster dyster” sa Verga. ”Draken dog, men ändå inte, så draken fångades av flickan som fick reda på äggen. Flickan önskade äggen för att hon hade ett begär för pojken” Verga pekade mot Merlin som nu satt mer eller mindre paralyserad. ”och det var då jag försökte hjälpa mitt barnbarn vilket inte fungerade.” ”Åhh” var allt Imead fick fram. ”Jag antar att du inte hade samma begär till henne” sa Verga till Merlin som tag och stirrade långt bort utan att möta någon med blicken. ”Alltså var priset för högt eftersom det var ett begär, egentligen” sa Verga. ”Solklart” sa Imead och sedan kom förrätt nummer två in. Det skulle bli en lång sittning konstaterade Merlin.  

Värdshuset

Mannen satt på knä i leran, han blödde från flera mindre sår. Det regnade, himlen var mörk och molnen tunga och gråa. Mannen satt och höll händerna vid sidan om magen och genom händerna rann en strid ström av rött blod. Mannens kläder var blöta och leriga. Framför mannen stod en lång, man med smal mustasch och välansat skägg med en värja i ena handen. Runt om de två låg flera andra män, orörliga, vissa med ansiktet ned i lerpölarna, vissa saknade väsentliga kroppsdelar. En bit bort fanns ett värdshus och en skrämd folksamling. ”Är du nöjd” frågade den sittande mannen den som stod framför honom. Mannen med mustaschen såg på honom och sa ”hur kan jag vara nöjd?”. Mannen som satt på knä kved och sa ”vilket är ditt namn?”. Mannen skrattade till ”varför skulle jag säga det till dig”? ”Därför att jag håller på att dö” sa mannen som satt i leran och förblödde långsamt ”är det för mycket begärt att jag får veta det”? Mannen med svärdet nickade och sa ”mitt namn är Norro”. Mannen i leran nickade ”en serdan”? Norro såg förargad ut och skakade bara på huvudet. ”Så du är en edlosi då?” sa mannen och fortsatte ”men egentligen spelar det ingen roll.” Norro tittade på mannen och sa ”det spelar all roll för mig”. Mannen skrattade, hostade upp lite blod och sa sen ”för den olycka ni dragit över detta land, spelar det ingen roll”. Norro skakade på huvudet och sa ”nej, det kan jag inte hålla med om. Jag har ju precis kommit till denna plats, jag blir helt oprovocerat anfallen av dig och dina kumpaner utan att jag gjort er något. Hur kan den olycka då vara mitt fel”? Mannen kved och ramlade på marken, hans liv rann sakta bort. Norro betraktade mannen i leran, han funderade och gick sedan fram, lyfta upp mannen och bar in honom på värdshuset. Folket flyttade snabbt sig från dörren när han gick in men följde sedan efter och kröp längs väggarna. Norro la mannen på ett bord och la sedan handen på såret. Efter en stund gick han sedan bort och hällde upp ett stort stop med öl åt sig. Mannen på bordet rörde sig inte först men sedan hördes ett stönande och mannen satte sig upp. Folket längs väggen drog efter andan. ”Du räddade mitt liv?” sa mannen. Norro nickade. Mannen stirrade på Norro och visade inget tecken på tacksamhet. Norro verkade dock inte speciellt bekymrad över detta. En frågade började formas i mannens huvud men sedan var det som han själv fann svaret. En stund satt han bara där och blängde på Norro som satt och drack sin öl. Till slut sa mannen ”erkänn att du enbart räddade mig så du kan plåga mig igen”? Norro svarade inte utan fortsatte dricka sin öl. Mannen tittade på folket som stod tryckta mot väggen, dels av skräck men mest av nyfikenhet. Mannen såg på dem ”bara så ni vet, anledningen till askan i luften, drakar i skyn och kungens och drottningens död, kriget i väster, kriget i öster. Allt detta är sådana som hans fel”. Mannen pekade på Norro som satt kvar och drack sin öl. Mannen fortsatte ”det är hans sort som dragit olycka över landet. Deras blotta existens gör att elände kommer som flugor runt koskiten”. Norro reagerade inte, mannen verkade ladda. ”Innan de kom till landet, ja till världen, då hade ni ett eget val. Era liv var kanske inte bättre med ni var trots det fria. Utan att veta det har ni under lång tid levt i deras skugga. Ni har, utan att känna tyngden, blivit trampade på”. Norro reste sig och gick mot mannen som försökte se stor och orädd ut men såg mest ut som en dränkt katt. ”Min och min familjs närvaro har knappast den påverkan som du vill försöka slå i dessa människor. Deras liv, land och värld hade varit lika eländig utan vår närvaro”. Mannen såg trotsigt på Norro och sa ”du och din inavlade släkt är som en sjukdom som sprider och förgiftar allt som det rör vid. Det är som marken förgiftas av en blotta närvaro. Ta bara några av din släkt och se vad de orsakade den finaste akademin i landet”? Mannen vände sig mot folket som tryckte mot väggen ”om blott ni visste vad hans blod orsakar detta land, er kung, er drottning och ert folk. Om ni visste vad tillsynes oskyldiga små flickor som..” Mannen tystnade då en dolk fanns djupt begraven från halsen upp genom hans huvud. Norro drog ut dolken och lät mannens kropp falla till golvet och blodet spred sig som en stor pöl. Folket längs väggen var som förstelnade, sedan försökte de fly men deras fötter nådde inte längre golvet, det var som de plötsligt svävade omkring i luften. Norro gick lugnt fram till en stor tunna med lampolja, hällde ut oljan golvet. När oljan rann mot folket som förtvivlat svävade strax ovanför golvet formades oljan till små droppar som också svävande med folket i luften. Norro gick ut och kastade facklan på golvet. Folket skrek, han släppte åter på gravitationen marken under folket men då var både de och värdshuset övertänt.

Halloween

Då det trotsallt är Halloween får jag väl skriva lite spökhistorier.

Eddie: Eddie Smedson var förvirrad, var han bland änglarna hos Zanor skulle de ta emot honom. Han försökte minnas vad som hade hänt. Han mindes att han satt vid sin döende fader, ärad och eftertraktad smed hos baronen men tvingades tillsammans med Eddie att fly söderut till grevskapets huvudstad Ellor. Där var livet hårt och inte alla uppskattade det fina och vackra smidet som han och hans fader gjorde. Sen kom gängen och krävde de på pengar för skydd. Hans far vägrade och på natten efter kom banditer, de slog hans fader som föll illa och hans far svimmade av sviterna. Eddie mindes raseriet han kände, hur banditerna tog själva symbolen för hans far, för Eddies släkt, de tog smedhammaren. Eddie minns hur han kastade sig efter banditerna, han minns svagt smärtan i buken. Hur hans fader höll honom i sina armar när hans liv rann ur hans kropp. Nu stod han där i smedjan, det var natt. En katt kom in och fräste åt honom och sprang bort i vildpanik. Eddie funderade på varför, katter hade alltid gillat honom. Han rörde sig och rörde vid städet men handen var blek och åkte rakt igenom städet. Eddie blev rädd och försökte känna sin kropp, sitt ansikte men han kände inget. Vad var detta som hänt honom? Han sökte sig mot en spegel, när han såg han en blek tunn version av sig själv av ljust grått. Han skrek rakt ut, det var ett isande vrål av dödsångest. I den stunden visste han vad han behövde göra för att finna fri och ro, hans fader smedshammare måste åter ligga på städet. Bara den kunde ge honom ro och frid att vandra med änglarna hos Zanor. En dörr öppnades och en lite okänd flicka stod i dörren, det var tystnad sedan skrek flickan. Eddie ville sjunka genom jorden och det gjorde han, bokstavligen.

Ermans smedja i flyktinglägret utanför Ellor var sedan den dagen en plats man undvek, det sas att en ung pojke återvände från de döda och försökte dra med sig oskyldiga ned i underjorden, smedjan blev övergiven och trots prästernas försök att rena platsen återvände pojken varje natt på den plats där han en gång hade dött.

Fångvaktarna: De tre fångvaktarna satt och kastade tärning innan de somnade, ibland skrek någon fånge men det brydde det sig inte om, i alla fall inte direkt. Alla var döda ändå, den sista, en så kallad hövding drog sin sista suck för någon dag sedan efter sviterna av förhöret. Så när de hörde ett isande skrik från cellerna stelnade alla tre till och vaknade till. De tittade på varande och tog fackla och klubbor med sig och började gå mot cellerna. De försökte skoja och säga att kanske hade hövdingen kommit igen som spöke. De skrattade nervöst åt skämtet. De kollade cellerna men de var tomma men i hövdingens cell rörde sig något. Något rasslade och längst bort i cellens mörker där facklas ljus inte nådde lös något svagt grönt. Vakterna diskuterade sinsemellan och beslöt att öppna celldörren och gå in, de drog lott vem som skulle gå först. Vakten höll facklan i ena handen och sin klubba i andra, han mumlade för sig själv ”det är bara en stor råtta, det är bara en stor råtta”. När ljuset nådde hörnet såg vakten hövdingen men nu var hövdingen svagt lysande grön. Det kom ett isande rassligt ljud från det som såg ut som hövdingen, ljudet sa ungefär ”mjöööördare!!”. Vakten vände sig om och kastade sig mot dörren med det var försent, den gröna hövdingen hade plötsligt en stor yxa i handen och högg vilt mot fångvaktaren, de två andra stod som fastfrusna när deras kamrat höggs ihjäl av den gröna hövdingen. När deras kamrat slutade skrika och röra sig tittade hövdingen upp mot de andra två och verkade skratta. De två kastade igen dörren och låste och lämnade platsen.

Dagen efter kom fångvaktarna och deras kapten tillbaka till cellen och fann att den döda vakten men vakten var inte längre död men levde inte heller. Den släpade sig mot de levande och försökte anfalla dem. Någon vecka senare murade man igen porten som ledde till cellerna och beslöt att aldrig prata mera om det. Ibland kunde man höra isande skrik från de gamla cellerna och trots flera prästers böner kom man inte till rätta med problemet.

Middag för två: Hon studerade honom, hon hade långt gyllene blont hår med blåa ögon och en röd sammetsliknade klänning. Hennes gäst hade för kvällen en paradliknande röd uniform. Han hade brunt, lite bakåtkammat hår och stålgråa ögon. Hans mustasch och skägg var välansat och mustaschen avslutades med vaxade tvinnade spetsar. ”Skål” sa hon och han lyfte sitt vinglas och sa ”skål”. De drack och tittade på varande. Ingen visade det men båda var ständigt beredda att försvara eller anfalla den andre. Kvinnan log, mannen såg utforskande på henne och sa ”varför har jag den äran att få dinera med sådant sällskap som ni, fröken Kree?”. Kree log och viftade mot tjänstefolket som genast avlägsnade sig. När dörren stängdes såg hon på honom och sa ”jag ska bara se till att vi har lite avskildhet” han nickade och hon förslöt alla rumsliga möjligheter att avlyssna samtalet. Hon tittade på honom och sa ”jag hörde att du nyligen var på Leinad”. Han reagerade inte men hon såg ändå att hon hade rätt. ”Spännande” sa han ”vem är det som viskar sådant i ditt öra?”. Hon log ”det är oväsentligt och jag bryr mig egentligen inte om varför du var där.” Han höjde på ögonbrynen och vred lite nyfiket på huvudet ”så varför frågar du då?”. ”Det vet du” sa hon och sippade lite på vinet och fortsatte ”du vet mitt intresse för döden och vad som händer efter det.” ”Svårt att missa det” sa han lite suckande, hon fortsatte ”så jag gissar att du redan räknat ut att jag önskar veta vad som hände i ett gravkummel, gärna flera detaljer.” Hon såg på honom med lite trånande blick ”jag kan tänka mig en gentjänst för detaljerna”. Han log och började nästan säga något men avbröt sig och funderade och sa sen ”det stämmer att jag av olika anledningar begav mig till en gammal familjegrav hos en lokal adelssläkt och där skedde det en” han tystnade och letade efter orden ”intressant händelse” och funderade lite till ”nej” sa han ”en oväntad händelse”. ”Berätta mera” sa hon. Han kände hennes fot på sitt ben och fortsatte ”varför jag skulle dit antar jag är oväsentligt men väl där vaknade ett lik till liv”. Hon såg på honom ”till liv?”. Han nickade ”ja, jag har nog inget bättre ord. Liket reste sig ur sin grav och var ganska argsint för att inte säga hatisk mot min närvaro”. Hon nickade och sa ”var det just din närvaro eller närvaron av levande som liket var hatiskt inför?” Han rykte på axlarna och sa ”vet inte men tror det var nog rent allmänt mot levande varelser.” Hon nickade ”fortsätt” sa hon. ”Inte så mycket mera att berätta. Liket drog fram en rostig klinga och jag drog min.” sa han och såg ut att få en tanke ”det var lite oväntat att efter liket dog igen verkade det som dess själ lämnade kroppen.” ”Så det var en själ i liket?” sa hon. Han nickade men sa inget, även hon såg fundersam ut. ”Det finns andra rykten på Leinad” sa han, hon såg på honom. Han fortsatte ”rykten om att själar från döda återvänder, det pratas om spöken”. Hon funderade ”sen hur länge har det ryktats om det?” Han rykte på axlarna ”tre, fyra år kanske” drack lite vin ”sedan skeppen från Concillen var vid en borg eller vad man nu kallade det”. Hon nickade, han reste sig och sa ”tack för vinet”. Hon log ”men sitt kära du, vi ska väl äta först?”. Han studerade henne och satte sig, hon tog fram en lite bjällra och strax kom tjänare med mat värdiga en kung. Under middagen sa hon ”jag hörde att du var lite upprörd på några av dina soldater”. ”Du hör mycket” sa han torrt och skar en bit av filén. Hon såg på honom med en lite finurlig röst ”jag vet vem som hjälpte henne och jag vet var hon är”. Han såg på henne funderade och log sedan ”är det betalningen?”. Hon skrattade till ”nej inte alls, det blir lite som en extra bonus.” Han såg på henne ”vem och vart”. ”Vart är svårt, det kan nog ändras då och då men vem” hon tystnade och viskade sedan ”din mormor”. Han rynkade pannan ”varför då?” Hon såg på honom ”jag hade hoppats du visste det men ser att du inte alls vet.” Hon la ned besticken och gjorde en ansats att börja resa sig. Tjänarna var snabbt där för att dra undan stolen och han reste sig även. ”Kom” sa hon och sträckte fram sin hand ”låt oss gå till en annan plats”. Han tog hennes hand och de lämnade matsalen.