Corinne

Corinne gick landsvägen in i den lilla byn Enbärsbrynet, hon frågade efter Ermada Stoltz och man pekade ut vart kvinnan bodde. Medan hon gick genom den ganska vackra och pittoreska byn funderade hon på sina tankar. De senaste dagarna hade en viss ”ekorre” pratat med henne inne i hennes huvud. Hon funderade hur Ekorre visste hennes namn men kom till slutsatsen att det måste bero på att att hon höll på att bli galen. När hon kom fram till kvinnans hus upptäckte hon att det inte var bara ett hus utan en rad olika hus som var ihop byggda så att man inte såg innegården. Byggnaderna var målade i svart och rött och det fanns en vacker port som troligen ledde in till innegården. Den ena portdörren stod lite på glänt. Hon knackade på porten och sa försiktigt ”hallå” men ingen svarade. Inne på gården låg en hund som slött tittade på henne men gjorde inte för att hindra hennes steg in mot gården. ”Hallå” sa hon igen denna gång lite högre. Några höns kacklade lite vid ena kortsidan till det stora huset mitt mot porten. Ingen svarade utan ropet möttes åter av tystnad. Hon lyssnade och tyckte att hon hörde någon som hackade i marken. Hon såg mellan två hus en liten köksträdgård och försiktigt så gick hon dit. Där fanns en liten men mycket vacker trädgård och förutom de vanliga örterna så som lavendel, basilika, timjan och annat fanns här flera vackra blommor som hon inte sett innan. En äldre kvinna reste sig mellan gångarna och tittade på henne och log ”vad vill du vännen?” frågade hon. Corinne tvekade och sa ”jag söker en kvinna vid namn Ermada Stoltz.” Kvinnan log ”och om du hade funnit henne, vad hade du för ärende då?”. Corinne tvekade och sa ”är du Ermada?”. Kvinnan släppte sin kratta och kom vankade fram till henne ”det beror väl på, är du den nya pigan från Ekdals som är här för salvan. Då kanske jag kan vara Ermada men är du pigan hos prästen som behöver hjälp med att rätta till växande problem är jag nog inte det. ” Kvinnan gick förbi henne och mot det som troligen var huvudhuset. ”Jag är hon som drömt om en lärare vid namn Ermada” sa Corinne. Kvinnan tittade över axeln och log ”drömmar kan vara så luriga dessa dagar”. Corinne kände igen koden och fortsatte ”jag har blivit skickad av systern till Lendilj”. Kvinnan stannade till en kort stund och sa medan hon försvann in i huset ”en kopp te hade varit stärkande”. Corinne visste inte riktigt hur hon skulle reagera men gick försiktigt upp på verandan, hunden lufsade förbi och luktade en stund på hennes hand men försvann sedan in. Hon skulle precis gå in då hon hörde kvinnan som sa ”du kan gå runt till sidan mot hönsgården, vännen” medan hon verkade slamra med koppar. Corinne gick försiktigt runt huset och upptäckte att där fanns ett litet bord vackert inramad i en berså. Det fanns en bekväm stol och en stenbänk. Hon satte sig på bänken och väntade. Kort efter kom kvinnan och med en bricka med en tekanna, två muggar och ett fat med lite kakor. Corinne kom på hur hungrig hon var, de senaste två dagarna hade hennes pengar tagit slut och hon hade knappt ätit något. Kvinnan såg hennes trånande blick och sa ”varsågod, jag har bakat dem själv”. Corinne tog en och fylldes av den smöriga och sockriga kakan. Kvinnan satte sig på stolen och såg på henne. ”Varför behöver du en lärare” frågade kvinna. Corinne satte ned koppen och tittade på henne men innan hon hann svara sa kvinnan ”och jag uppskattar ärlighet”. Corinne såg på kvinna och sa ”jag vill skära lemmar och hals av de sex pojkar som skändade mig förra sommaren. Jag vill att de ska kräla i sitt blod och i sin avföring när de dör som hundar tittande på mig.” Kvinnan log och tog fram en lite flaska ur fickan och hällde i Corinnes kopp ”drick” sa hon. ”Varför” svarade hon. ”Därför annars kommer giftet som du precis mumsat i dig dödade dig i kramper om en liten stund”. Corinne tittade storögt på kvinnan och svepte snabbt ner teet. Kvinnan log och sa ”klokt, men du har mycket att lära känner jag.” Fåglarna kvittrade, hönsen gick där och pickade och kacklade fridsamt. En man gick förbi utanför porten och hejade och kvinnan hejade tillbaka. ”Jag förstår att du vill lära dig döda men det jag lär dig är att döda för att hedra livet.” sa kvinnan. Corinne tittade på henne fortfarande lite i chock över att hon precis hade blivit förgiftad. ”Jag förstår inte riktigt” sa Corinne. ”Mitt namn här i byn är Ermada Stoltz men mitt riktiga namn använder jag inte längre” kvinnan skrockade ”faktum är att jag knappt kommer ihåg det.” Hon tog en slurk av sitt te och fortsatte ”jag tjänar den mörka gudinnan, hon som är dolken i mörkret, hon som sänker kropparna i jorden, eller det är det som prästerna vill få andra att tro.” Hon tystnade och såg mot porten ”men det är inte helt sant. De sprider så klart sådana ord för att skrämmas och för att rättfärdiga att de jagar oss men det är också okunskap. Den mörka gudinnan, Gendilj, hade en syster Lendilj. Det var tvillingar, Lendilj var ljuset och Gendilj var mörkret. Lendilj var den som välkomnade livet så som en barnmorska gör och Gendilj var den som avslutade livet och sänkte kroppen ned i jordens tystnad och mörker.” Kvinnan tystnade och verkade bli rörd av sina egna ord ”men sen kom en mördare och tog ljuset från oss. Mördaren var skickad av Gendiljs och Lendiljs familj, sveket var outhärdligt och hämndens begär fyllde Gendilj. För att förhindra att man åter tog de som mötte livet blev hon den som förkortade livet för de som ville släcka ljuset och hoppet.” Kvinnan tystnade och Corinne nickade och sa ”jag förstår”. Kvinnan tittade upp ”nej, det gör du inte, inte än. Och för varje ny lögn kommer jag ge dig ett ärr att minnas, ju större lögn, desto större ärr.” Corinne nickade, kvinnan reste sig upp och Corinna frågade ”när börjar min träning?” Kvinnan log, ”den har redan börjat”, hönsen behöver matas, du kan börja med det.” Sedan gick hon åter till köksträdgården.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.