Saladino stod en bit bak i rummet och visste inte riktigt hur han skulle förhålla sig till kungen som stod och tittade ned på folket i den vackra trädgården. Kung stod tyst och tittade ut, tystnaden var nästan outhärdlig tyckte den annars mycket stillsamma Saladino och som var van vid tystnad. Men nu? Vad rörde sig i hans systersons huvud, ingen visste. När hans barnbarn Ellisandri hade berättat om sitt möte med kungen hade han blivit orolig. Saladino var väl medvetne om att hans syster, kungamodern Iola, hade puttat sin son Uric till den position han nu hade, kung över landet Grenivien. Efter en lång stund lämnade kungen sin plats vid fönstret och satte sig i en av fåtöljerna i rummet. Han tittade på Saladino och sa ”när du ser ut över folket, över människorna, i din trädgård. Vad ser du då?”. Saladino funderade på svaret och sa ”Ers majestät, jag ser många unga från Vorlams akademi som kommit för att hedra dig och drottningen. Jag ser de som är Greniviens framtid.” Kungen satt tyst en stund och sa sedan ”jag ser de unga, med drömmar, förhoppningar och framtidshopp och undrar vem av dessa som kommer försöka ta min titel.” Saladino såg på honom men sa inget. Efter en stund fortsatte kungen ”och till vilken nytta?”. Saladino gick bort till fönstret och tittade ut, han såg hur hans barnbarn Ellis stod med sina kamrater nere i trädgården och sa sen ”Ers majestät, min fader, din morfar, sa att en regent alltid måste bevaka sin egen rygg men aldrig bli rädd för sin skuggorna runt omkring.” Kungen höjde lite på ögonbrynet ”vad händer då?” Saladino log ”då, ers majestät, tittar man sig så mycket bakåt att man snubblar på sina egna fötter, och då har man förlorat. För en regent som faller ned blir inte hjälpt upp oavsett sin hågkomst.” Kungen såg allvarligt på Saladino ”så du säger att jag inte ska oroa mig?” Saladino skakade lätt på huvudet ”nej, ers majestät, det jag säger är att den som tror att alla är fiender har inga vänner och det är ens vänner som hjälper när man har fallit.” Kungen beaktade detta en stund och sa ”hur vet jag vilka som mina vänner?” Saladino rykte lite på axlarna ”ers majestät får väl gå sin känsla och låter deras avsikter och handlingar visa det.” Kungen funderade och bytte sedan ämne ”din bror, min morbror, har återvänt och befinner sig i Drakborgen där han nyligen ådrog sig en frostskada.” Saladino försökte inte låta sitt ansikte avslöja sig men höjde på ögonbrynet, kungen fortsatte ”han lär han fått den av tre maskerade individer som smugit sig in i borgen.” Saladino visste inte riktigt vad han skulle säga, kungen la märke till detta och fortsatte ”de använde magi och tycktes känna till borgens magiska försvar. De kunde bland annat försvinna i tomma luften enligt trovärdiga källor.” Saladino såg på sin kung med en allvarlig blick ”vart vill ers majestät komma?” Kungen log ”ingenstans, mest att jag ville informera dig om saken.” Saladino gav en lätt nick som svar. Kungen tittade framför sig ut i tomma luften och sa ”när Ancelato kom till borgen var han i ett följe med en sold från en baron i västra Estemine. Med honom fanns det demoner som sa att de tillhörde en klan och deras mål var att söka efter en viss Ellisandri Gravstone. Samtidigt kom de till borgen där vi placerat en man som sägs vara en så kallad aet, en ras som åter dykt upp på Alcert och det ryktas om sådana även väster om Hiller. Samtidigt är det tydligt att min rådgivare Darmin, vars råd jag alltid funnit värdefulla, nu har blivit mycket aktiv och noga undviker frågor kring bland annat sina bröder och systrar.” Saladino såg på honom med lite vaksamhet ”vad är det ers majestät försöker säga mig?” Kungen log ”att jag efter mina år som regent har lärt mig att det finns inga tillfälligheter utan att man alltid ska vara observant på mönster och jag säger detta till dig för att jag inte längre vet vem som skulle hjälpa mig om jag faller.” Saladino nickade och skulle precis svara när det knackade på dörren. Vakten utanför öppnade och sa ”ers majestät, drottningen.” Varpå drottningen klev in rummet tätt följt av en ung adelsdam som kungen visste hette Anisia. Drottningen gick fram och båda neg djupt men Saladino noterade att den unga adelsdamen bara neg precis så mycket som hon behövde utan att det skulle bli ett etikettsbrott. Drottningen sa ”ers majestät, ursäkta jag stör er i ert samtal”. Kungen, som hade rest sig, sa ”ingen fara min drottning vi var nästan klara här ändå. Jag ser att din vän har anlänt tillslut.” Anisia neg men sa inget. Drottningen log och sa ”ja, av en tillfällighet korsade hon vägarna med vårt följe och undrade om hon kunde så följe resten av vägen tillbaka till Artera. Så det är därför jag avbröt er, för att ställa dig den frågan, får hon följa med upp till Artera?” Kung såg allvarligt ut och sa ”hur skulle jag kunna förneka min drottning sällskap av sin vän.” Drottningen såg nöjd ut och hon och Anisia backade ut ur rummet och lämnade det sedan. Kungen gick till fönstret och tittade ut och för sig själv mumlade han ”mönster och tillfälligheter, mönster och tillfälligheter.”